Knyttet - kort men tjock

Efter att ha haft en eller två bättre dagar så är Nico inne på sin andra monsterdag. Han har förvandlats till ett barn jag knappt känner igen alls. Han är arg, jättearg, nästan hela tiden. Så fort han vill något, vilket han vill hela tiden, så brister han ut i arga illvrål. Skriker så det skär i öronen, och stirrar på en med trotsig blick. Om han inte får sin vilja igenom börjar han rulla, gråta högljutt och sparka och slå omkring sig. Lite tidigt för trotsåldern tycker man...?

Han sover bättre på nätterna men dagtid är det en kamp på många timmar för att få honom att sova. Han börjar skrika så fort han ser sängen. Sparkar argt av täcket, tar ut nappen och kastar iväg den, snurrar, skriker, gråter - tills han är helt röd i ansiktet och svetten rinner om honom. Försöker man ge honom mat så morrar han, seriöst morrar, och slår efter en.

Känner mig både chockad och utmattad. Tänder? Den eviga förklaringen (bortförklaringen) på hans beteende. Något stämmer inte nu i alla fall. Både igår och idag har han bajsat extrema mängder och ganska löst. Idag har jag redan bytt tre bajsblöjor på tre timmar, och det var inte små lass.

Och så läser man om de med bebisar i Nicos ålder som funderar på en till. En till??!! Är de supermänniskor eller är jag och Hampus de mest energilösa och klena föräldrarna som finns? Visst vill vi att Nico skall ha et syskon, men det är kul om man har lite glädje i livet också. Eller ett liv överhuvudtaget.
Känns egoistiskt och hemskt att tänka så. Jag älskar ju min bebis mer än allt annat och önskar inte bort honom på något sätt. Han är underbar. Men han är ett underbart monster och tanken på att ha en till att ta hand om.... Jag tror på allvar jag hade dött då.

Känner mig förtvivlad. Jag vill ju att min plutt skall vara glad och lycklig, och jag vill kunna vara en glad och snäll mamma. Nu är vi mest bara sura, ledsna och trötta båda två.