Om vi skall vara allvarliga en liten stund
Idag på morgonen gav Nico mig en ögonblicksgåva. En sådan där stund som är så underbart perfekt att den känns som en present. För en gång skull ville ha gosa lite, och låg på mitt bröst och borrade in ansiktet medan hans små fingrar pillade i mitt hår och på mina kläder. Efter en liten stund tittade han upp, mötte min blick och log. Kan det bli bättre?
Sedan drabbades jag av en rädsla. En insikt att detta pyre blir större, växer upp och att det kommer en tid då jag inte kan skydda honom mot världen mer.
Jag tänkte på min egen tonårstid fylld av skuggor och dunkel. För jag var en sån som inte åt, en sån som skadade sig själv, en sån som hade ont från insidan och ut. Tänk om de av hans gener som kommer från mig tagit med sig det där lilla monstret in i honom. Tanken smärtar. Att han skulle lida och jag inget kan göra. För det är ju så det är, det finns inga ord eller handlingar som kan ta bort det hemska. Och jag, jag kommer ju inte ens vara människa utan en mamma. En mamma som inte fattar något. För inte kan jag berätta för honom att jag vet hur det känns att bli sönderriven inifrån och hur man vill skrika rakt ut men inte kan för man vet inte om skriket har något slut eller om man skulle bli ståendes där skrikandes för evigt. Det kan jag inte berätta.
Och om jag säger till honom att även det allra hemskaste försvinner med tiden, att monstret kan besegras och att lyckan inte är ett påhitt utan finns på riktigt - även för sådana som mig - då kommer han kanske inte tro mig.
Det enda jag kan göra är att lyssna när han vill prata. Vara en stor kram i väntan på att bli behövd. Kanske kan jag inte stoppa stormen men vara ett ankare som ger skeppet en fast punkt i de vilda vågorna.
Om. Om det skulle vara så. Om han fick den delen av mig.
Jag hoppas inte det, men om.
Dikt skriven av mig, då, innan monstret dräptes och Hampus gav mig världen:
Varje natt skall nå sin gryning
varje ögonblick tar slut
Ingen vän finns där för alltid
Livets veke brinner ut
Men när alla ljuden tystnar
När världen känns så mörk och svår
Snälla håll om mig tills det ljusnar
Lägg förband om mina sår
Sedan drabbades jag av en rädsla. En insikt att detta pyre blir större, växer upp och att det kommer en tid då jag inte kan skydda honom mot världen mer.
Jag tänkte på min egen tonårstid fylld av skuggor och dunkel. För jag var en sån som inte åt, en sån som skadade sig själv, en sån som hade ont från insidan och ut. Tänk om de av hans gener som kommer från mig tagit med sig det där lilla monstret in i honom. Tanken smärtar. Att han skulle lida och jag inget kan göra. För det är ju så det är, det finns inga ord eller handlingar som kan ta bort det hemska. Och jag, jag kommer ju inte ens vara människa utan en mamma. En mamma som inte fattar något. För inte kan jag berätta för honom att jag vet hur det känns att bli sönderriven inifrån och hur man vill skrika rakt ut men inte kan för man vet inte om skriket har något slut eller om man skulle bli ståendes där skrikandes för evigt. Det kan jag inte berätta.
Och om jag säger till honom att även det allra hemskaste försvinner med tiden, att monstret kan besegras och att lyckan inte är ett påhitt utan finns på riktigt - även för sådana som mig - då kommer han kanske inte tro mig.
Det enda jag kan göra är att lyssna när han vill prata. Vara en stor kram i väntan på att bli behövd. Kanske kan jag inte stoppa stormen men vara ett ankare som ger skeppet en fast punkt i de vilda vågorna.
Om. Om det skulle vara så. Om han fick den delen av mig.
Jag hoppas inte det, men om.
Dikt skriven av mig, då, innan monstret dräptes och Hampus gav mig världen:
Varje natt skall nå sin gryning
varje ögonblick tar slut
Ingen vän finns där för alltid
Livets veke brinner ut
Men när alla ljuden tystnar
När världen känns så mörk och svår
Snälla håll om mig tills det ljusnar
Lägg förband om mina sår
