När kommer glädjen
Det sker något underligt med ens minne när man har ett litet barn. De dagar allt funkar bra kan man inte ens påminna sig om att det verkligen varit jobbigt, och de dagar då det inte funkar då känns det som om det aldrig någonsin har fungerat bra och att det aldrig kommer göra det heller.
Just nu är det sådär att jag inte kan påminna mig om sist jag var glad. Jag vet ju egentligen att det var nyligen, men det där känslominnet har gömt sig någonstans.
Missförstå mig inte nu, jag är inte olycklig. Jag är nog faktiskt lycklig. När jag är med lillen och Hampus känns det varmt i hela mig och jag tänker att jag har allt.... men just nu känns det som glädjen försvunnit. Lusten att göra saker.
Det finns så mycket att oroa sig för. Så mycket som behöver göras. Men så mycket trötthet, så lite ork. Varje liten sak är ett enormt projekt. Känner mig matt och tom idag. Lite som om jag vill gråta fast jag inte är ledsen.
Nicholas sover nu och jag borde göra mig något att äta, men jag klarar liksom inte av att resa mig. Just nu äts det ganska lite, och jag vet att det inte är bra för det gör mig ju bara ännu tröttare... men jag känner inte att jag har någon kontroll över mig själv just nu. Över något.
Och det hjälper inte att sova, för jag är inte trött på det sättet. Jag är trött i själen på något sätt. Det finns för mycket att oroa sig över som sagt var. Längtar efter att få slappna av. Längtar efter att få se Hampus avslappnad och utvilad. Glädjen. Den längtar jag efter.
Antar att det är normalt att känna så här ibland. Det är det ju alltid. Allting är normalt nu för tiden.
Just nu är det sådär att jag inte kan påminna mig om sist jag var glad. Jag vet ju egentligen att det var nyligen, men det där känslominnet har gömt sig någonstans.
Missförstå mig inte nu, jag är inte olycklig. Jag är nog faktiskt lycklig. När jag är med lillen och Hampus känns det varmt i hela mig och jag tänker att jag har allt.... men just nu känns det som glädjen försvunnit. Lusten att göra saker.
Det finns så mycket att oroa sig för. Så mycket som behöver göras. Men så mycket trötthet, så lite ork. Varje liten sak är ett enormt projekt. Känner mig matt och tom idag. Lite som om jag vill gråta fast jag inte är ledsen.
Nicholas sover nu och jag borde göra mig något att äta, men jag klarar liksom inte av att resa mig. Just nu äts det ganska lite, och jag vet att det inte är bra för det gör mig ju bara ännu tröttare... men jag känner inte att jag har någon kontroll över mig själv just nu. Över något.
Och det hjälper inte att sova, för jag är inte trött på det sättet. Jag är trött i själen på något sätt. Det finns för mycket att oroa sig över som sagt var. Längtar efter att få slappna av. Längtar efter att få se Hampus avslappnad och utvilad. Glädjen. Den längtar jag efter.
Antar att det är normalt att känna så här ibland. Det är det ju alltid. Allting är normalt nu för tiden.
