Spädbarnsseniliteten
Att prata med en spädbarnsförälder kan ibland vara som att prata med en senil människa. Man liksom minns hur det var igår, möjligtvis hur det var för en vecka sedan, allt annat (som varit jobbigt) har man liksom raderat ur minnet.
Om någon frågar mig hur man gör med en bebis som vägrar sova så tänker jag att jag har ingen aaning för Nico har alltid somnat bra på kvällen.... men så om jag tänker efter noga så har jag ju några vaga minnen av sömnlösa nätter... om en slags önskan att sätta ut min bebis i skogen för att jag var så trött... eller var det så? Nää...så kan det väl inte ha varit? Nico har väl alltid somnat bra på kvällen....hmmm...eller?
Dock tror jag faktiskt aldrig att vi liksom försökte få honom att somna på det sättet. Inte så att vi la honom i sin säng och försökte med olika knep för att han skulle blunda och besluta sig för att sova. Om han inte ville sova så gav vi liksom upp och var vakna vi med. Jag tror vi hellre var vakna och dödströtta med en nöjd bebis än att ta kampen och höra skriken...(för han skrek väl aldrig utan anledning? Inte vår snälla lilla Nico....eller?..hmm).
Så hur gjorde vi då? Inte en jävla aning. Ett tag ville han inte sova på nätterna och helt plötsligt så började han bara somna på kvällen. Bara sådär. Inget vi gjorde utan en slags beslut från hans sida. De gånger han vägrar somna nu för tiden är vi nog exakt lika handfallna. Tittar med samma uppgivna miner på varandra... den där frågande blicken som förmedlar en slags förhoppning att den andre skall veta... fast man vet... Nico bestämmer allt... vi bestämmer inget.
Det finns liksom inga trick som funkar. Vill Nico bli buren och inte alls sitta i babysittern så kan man gunga bäst man vill, man kan vifta med en miljon leksaker, man kan sjunga och göra fula miner... lönlöst. Nico bestämmer allt. Vi bestämmer inget. Vill han inte sitta så tänker han fasen inte sitta.
Ibland längtar man efter den dagen då han förstår vad man säger. Så man kan säga nej. Så man kan säga inte nu. Så man kan säga vänta lite. Det är i de stunderna man nästan kan höra hela världens mammors hånfulla och lite lätt nedlåtande skratt eka genom rymden och man kommer på att, ja just det ja, att förstå vad någon säger är inte samma sak som att göra vad någon säger.
Om någon frågar mig hur man gör med en bebis som vägrar sova så tänker jag att jag har ingen aaning för Nico har alltid somnat bra på kvällen.... men så om jag tänker efter noga så har jag ju några vaga minnen av sömnlösa nätter... om en slags önskan att sätta ut min bebis i skogen för att jag var så trött... eller var det så? Nää...så kan det väl inte ha varit? Nico har väl alltid somnat bra på kvällen....hmmm...eller?
Dock tror jag faktiskt aldrig att vi liksom försökte få honom att somna på det sättet. Inte så att vi la honom i sin säng och försökte med olika knep för att han skulle blunda och besluta sig för att sova. Om han inte ville sova så gav vi liksom upp och var vakna vi med. Jag tror vi hellre var vakna och dödströtta med en nöjd bebis än att ta kampen och höra skriken...(för han skrek väl aldrig utan anledning? Inte vår snälla lilla Nico....eller?..hmm).
Så hur gjorde vi då? Inte en jävla aning. Ett tag ville han inte sova på nätterna och helt plötsligt så började han bara somna på kvällen. Bara sådär. Inget vi gjorde utan en slags beslut från hans sida. De gånger han vägrar somna nu för tiden är vi nog exakt lika handfallna. Tittar med samma uppgivna miner på varandra... den där frågande blicken som förmedlar en slags förhoppning att den andre skall veta... fast man vet... Nico bestämmer allt... vi bestämmer inget.
Det finns liksom inga trick som funkar. Vill Nico bli buren och inte alls sitta i babysittern så kan man gunga bäst man vill, man kan vifta med en miljon leksaker, man kan sjunga och göra fula miner... lönlöst. Nico bestämmer allt. Vi bestämmer inget. Vill han inte sitta så tänker han fasen inte sitta.
Ibland längtar man efter den dagen då han förstår vad man säger. Så man kan säga nej. Så man kan säga inte nu. Så man kan säga vänta lite. Det är i de stunderna man nästan kan höra hela världens mammors hånfulla och lite lätt nedlåtande skratt eka genom rymden och man kommer på att, ja just det ja, att förstå vad någon säger är inte samma sak som att göra vad någon säger.
