Saknar mitt mys
Jag är inte sådan som tycker det är skönt med lite ensamtid när min man är borta. Jag saknar honom efter en minut och att han är borta en hel dag OCH en hel natt är nästan lite plågsamt.
Vill därför i min längtan passa på att berätta för alla att jag råkar ha inte mindre än världens bästa make. Vi är sådana som är lika inom de områden där det är bra att vara lika, och är olika inom de områden där det är bättre att kunna komplettera varandra. Jag ger honom struktur och han ger mig ro. Det finns inget som jag inte kan berätta för honom och han säger att jag är fin när jag ser helt sunk ut (som de sa på Private Practice... det finns bra lögner, lögner som är kärlek).
Vi bråkar aldrig. Om man säger att man inte bråkar tror folk antingen att man ljuger eller att man är konflikträdda och går och bär på massa irritation som man inte släpper ut. Så är det inte. Vi har bara ingen anledningen att bråka för om vi är oense så diskuterar vi det. Ingen av oss har enormt behov av att alltid ha rätt. Vi kan båda se våra egna fel och brister och förstå den andres syn på saken. Vi kan båda säga förlåt om vi gjort fel.
Vi är båda noga med att ge varandra uppskattning, även om Hampus nog är den som är allra bäst på det. Vi försöker lägga märke till alla de där småsakerna man gör i vardagen för varandra och visa tacksamhet, tala om för varandra när vi är stolta över något den andre gjort, inte glömma att dela med oss av alla de där känslorna vi har för varandra.
Han är dessutom en underbar pappa, en fördomsfri människa med bra väderingar och en riktigt händig McGyver som dessutom kan göra grym musik.
Jag vill att han skall komma hem... nu.
Vill därför i min längtan passa på att berätta för alla att jag råkar ha inte mindre än världens bästa make. Vi är sådana som är lika inom de områden där det är bra att vara lika, och är olika inom de områden där det är bättre att kunna komplettera varandra. Jag ger honom struktur och han ger mig ro. Det finns inget som jag inte kan berätta för honom och han säger att jag är fin när jag ser helt sunk ut (som de sa på Private Practice... det finns bra lögner, lögner som är kärlek).
Vi bråkar aldrig. Om man säger att man inte bråkar tror folk antingen att man ljuger eller att man är konflikträdda och går och bär på massa irritation som man inte släpper ut. Så är det inte. Vi har bara ingen anledningen att bråka för om vi är oense så diskuterar vi det. Ingen av oss har enormt behov av att alltid ha rätt. Vi kan båda se våra egna fel och brister och förstå den andres syn på saken. Vi kan båda säga förlåt om vi gjort fel.
Vi är båda noga med att ge varandra uppskattning, även om Hampus nog är den som är allra bäst på det. Vi försöker lägga märke till alla de där småsakerna man gör i vardagen för varandra och visa tacksamhet, tala om för varandra när vi är stolta över något den andre gjort, inte glömma att dela med oss av alla de där känslorna vi har för varandra.
Han är dessutom en underbar pappa, en fördomsfri människa med bra väderingar och en riktigt händig McGyver som dessutom kan göra grym musik.
Jag vill att han skall komma hem... nu.
