Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Försvarstal

Publicerad 2010-11-19 04:49:42 i Åsikter,

Jag vet att det finns en risk här att jag kommer bli allmänt illa omtyckt... men det är så här jag tycker och det är inte menar som en elakhet mot någon.

Vill dock börja med att skriva att det såklart finns en hel del riktiga skitstövlar, mansgrisar och idioter där ute, men det är inte dem jag talar om... utan de andra... de där vanliga snubbarna.

Saken är den att jag tycker att det klagas lite för mycket på pappor. Kvinnor säger att de vill att männen skall hjälpa till och ta lika mycket ansvar, men jag kan förstå om de blir avskräckta om de blir hånade och förlöjligade i sina försök.
Jag tycker det ställd lite orimliga krav på männen ibland. Att de skall kunna tolka det lilla barnets signaler lika bra som mamman trots att hon, i de flesta fall, spenderat mycket mer tid tillsammans med barnet.

Jag minns under de första veckorna, då trodde jag med att nästan varje skrik betydde hungrig. Är han ledsen är fortfarande första tanken "när åt han sist?". Så att den som inte fått lika mycket bebisspråkträning tror en sådan sak är inte så konstig.

Dessutom tror jag att det ofta är så att mamman till barnet bestämmer rutiner av olika slag, så här matar vi, så här nattar vi etc. och sedan förväntas att pappan skall göra på samma sätt och så suckas det när han gör "fel". Istället för att komma fram till rutiner tillsammans eller låta pappan skapa sitt eget sätt att göra saker på.

En annan sak är att man ofta klagar och säger att männen inte förstår hur oerhört jobbigt det kan vara att ensam ta hand om en bebis både dag och natt. Håller med om att de flesta, om inte alla, nog inte förstår. Men saken är ju den att de inte kan förstå. Ingen som inte själv varit i den situationen kan förstå hur det är. Jag kunde det verkligen inte innan jag själv fick barn. Vill man att han skall förstå så får man helt enkelt lämna pappan ensam med barnet ett tag så han får uppleva det själv. Och då menar jag att det skall vara som en möjlighet att knyta an till varandra och inte som ett straff som det verkar som om många får det till... lite "Haha.. nu skall DU får det lika jobbigt som jag bruka ha det..Ciao"... Skapar ju kanske inte större längtan efter mer bebistid om det framställs som något fruktansvärt.

Egentligen är det ju enkel psykologi. Man vill inte göra mer av något man alltid får kritik för. Så varför gör kvinnor så här? Jag har funderat på två saker. Det ena är att det verkar finnas en slags social acceptans, och nästan ett socialt krav på, att man skall klaga på sina män. Lite som att det förväntas att män skall tycka att sexistiska skämt är roliga och anse att deras fruar är slavdrivare. Jag har faktiskt svårt att tro att män klagar lika mycket på sina fruar till andra människor. Känner dessutom att man blir lite alienerad när man själv inte vill klaga på sin karl, eller helt enkelt inte har något att klaga på.

Det andra är att jag tror att många kvinnor medvetet eller omedvetet vill känna att det där med barnen är deras grej. Att det är ett område där de vet mer och där de har makt, och de vill att det skall vara så. De vill känna att de förstår sina barn bättre, att de kan ta hand om dem lite bättre... samtidigt som de vill att mannen tar samma ansvar så vill de inte släppa sin titel som den bästa föräldern.
Om det inte är så, så kan jag inte förstå varför man inte ger männen en ärlig chans. Vi kvinnor fick pröva oss fram i början... man matade lite för mycket och fick torka kräks efteråt, man stod och kliade sig i huvudet och kunde inte komma på vad felet var.. men sakta lärde man sig... och de måste papporna med få göra utan att någon står bredvid och suckar irriterat.

Och visst kan det tyckas som om de hela tiden drar nytta av fördelen att de kan fråga mamman om vad och hur de skall göra, men om man tänker efter och är ärlig... jag hade också frågat om jag hade haft någon bredvid mig som visste när jag satt där i början och inte hade en aning. Och om någon hade hoppat in och tagit över om jag gjorde fel eller var för långsam så hade jag låtit dem göra det, och antagligen utnyttjat den vetskapen när jag inte kände för att göra det själv. Det är den mänskliga naturen.

Jag tycker Hampus är en fantastisk pappa. Vi lär oss båda fortfarande och vi har ibland olika små tekniker, men vi har båda Nicos bästa i åtanke hela tiden. Och vi pratar om hur vi tycker vi skall göra och bestämmer oss för saker gemensamt. När jag är utmattad och behöver extra stöd så talar jag om det (för han kan inte veta hur jobbig dag jag haft om jag inget säger) och så tar han lite extra.
Vi är båda föräldrar, lika mycket föräldrar och lika bra föräldrar.

Nu menar inte jag att de som klagar på sina män inte anser dem vara bra pappor, och jag inser att det ibland kan vara befriande att få rasa av sig lite och få ur sig allt man går och stör sig på. Jag fattar, men tycker bara man skall fundera lite på det hela, på sin egen del i det hela. Och jag vet bara hur sårad jag själv skulle bli om Hampus hade klagat på min förmåga som förälder.

Detta inlägg är alltså inte menat att såra eller förarga någon, inte heller menar jag att jag vet hur det ser ut hemma hos alla andra - det finns säkert många som absolut har skäl att klaga. Detta är mer en allmän reflektion kring ämnet. Säkert har jag på flera ställen uttryckt mig på ett sätt som kan misstolkas, men jag kan bara hoppas att det jag ville ha sagt kom fram och inget annat... och ni är såklart välkomna att fråga eller kommentera.

Kommentarer

Postat av: sofia

Publicerad 2010-11-19 10:36:57

jag håller helt med dej! förstår att detta i viss mån baseras på vår fb-tråd? hehe... jag vill inget hellre än att markus blir säkrare med kerstin... tycker det är toppen när han får ha henne helt själv en dag, dom behöver knyta starkare band, för självklart är kerstin tryggare med mej som hon är med varje dag. därför tycker jag det är viktigt att han "har" henne när han är hemma och att jag inte hjälper honom med allt hela tiden, så han får tänka själv. jag förundras ändå över killars tafatthet och oförmåga att tänka själva detta verkar ju vara mycket vanligt så man får väl gilla läget ;) jag försöker att få marksu att lösa saker själv eftersom det är så jag fått kläm på saker och ting...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela