Där längst inne
Lite rödvinsdjup utan rödvin såhär på kvällskanten. Analyserar mig själv efter ett mindre psykbryt på morgonen. Har varken hormoner eller något annat att skylla på när en påpekan att jag kanske borde dra ner på snusandet plötsligt innebar att slutet på hela vår relation var nära. Efteråt undrar jag själv vem jag är och hur jag blev sådan.
Mina föräldrar var underbara, jag var en prinsessa som barn och saknade varken trygghet eller kärlek. Ändå är jag en person som tror jag måste ständigt prestera för att förtjäna att bli älskad. Som vill vara perfekt, men som är långt från att vara det, vilket skapar en konstant känsla av att inte duga något till samt en ständig rädsla att min man skall komma på det. De krav jag ställer på mig själv blir så tunga att bära att det oftast slutar med att jag inte orkar något alls... och ångesten blir än större. En ond cirkel skapad av ingen annan än mig själv.
Jag önskar att jag kunde säga att jag var bra på att ta kritik, men det är jag inte. För om jag kritiseras innebär det att någon insett att jag inte är perfekt, vilket i sin tur innebär att den personen antagligen inom kort kommer börja förakta mig, hata mig, lämna mig. Varför tänker jag så? Jag vet inte. Min man sa att det var förlolämpande och sårande... att jag inte har högre tankar om hans kärlek till mig. Att jag indirekt tror att han ljuger när han säger att han älskar mig. Jag kan förstå att han känner så. Honom litar jag på, helt och hållet. Det är mig själv jag kan tvivla på.
Ibland drömmer jag mardrömmar om att han inte finns. Att jag en dag kommer på att jag fantiserat ihop honom, men att jag i verkligheten varit ensam hela tiden. Kanske tar jag med mig en del av den känslan in i livet när jag vaknar.
Mina föräldrar var underbara, jag var en prinsessa som barn och saknade varken trygghet eller kärlek. Ändå är jag en person som tror jag måste ständigt prestera för att förtjäna att bli älskad. Som vill vara perfekt, men som är långt från att vara det, vilket skapar en konstant känsla av att inte duga något till samt en ständig rädsla att min man skall komma på det. De krav jag ställer på mig själv blir så tunga att bära att det oftast slutar med att jag inte orkar något alls... och ångesten blir än större. En ond cirkel skapad av ingen annan än mig själv.
Jag önskar att jag kunde säga att jag var bra på att ta kritik, men det är jag inte. För om jag kritiseras innebär det att någon insett att jag inte är perfekt, vilket i sin tur innebär att den personen antagligen inom kort kommer börja förakta mig, hata mig, lämna mig. Varför tänker jag så? Jag vet inte. Min man sa att det var förlolämpande och sårande... att jag inte har högre tankar om hans kärlek till mig. Att jag indirekt tror att han ljuger när han säger att han älskar mig. Jag kan förstå att han känner så. Honom litar jag på, helt och hållet. Det är mig själv jag kan tvivla på.
Ibland drömmer jag mardrömmar om att han inte finns. Att jag en dag kommer på att jag fantiserat ihop honom, men att jag i verkligheten varit ensam hela tiden. Kanske tar jag med mig en del av den känslan in i livet när jag vaknar.
