Knyttet - kort men tjock

 

Jag är nämligen lite inne på att köpa en sådan, trots att den är rätt dyr. Och det är just priset som får mig att tveka. 

Och om någon undrar så är det alltså så att jag inte ammade min son speciellt länge och antagligen inte kommer amma nästa barn något speciellt heller. Kanske att jag orkar ge närmare förklaring av detta en annan dag (kortfattat handlar det om mycket begränsad mjölkproduktion i kombination att jag helt enkelt tycker det är mer praktiskt att inte amma), men undanber mig pro-amnings-tal och så. 

När jag ber om råd om jag skall köpa den eller ej står alltså valet inte mellan denna och amning utan mellan denna och göra ersättning på annat vis. Oki doki. 

 

Vad detta är, är alltså en maskin som man laddar med vatten och ersättnings/vällings-pulver och som sedan när man trycker igång den manuellt eller via en app på telefonen tillagar portion av önskad storlek på typ 19 sekunder. På den tiden kokar den upp vatten som den sedan kyler ner till rätt temperatur och ser till att bakterier dör men näringsämnen bevaras. Tydligen skall de flesta nappflaskor passa att sättas fast i maskinen. 

 

Fördelen med den är att då jag är en lat och bekväm människa som utan en sådan maskin enbart köper ersättning på tetra = dyrt, så kan jag spara en hel del pengar på sikt. Speciellt då bebis är liten och man får kasta en hel del då en öppnad tetra inte får stå i kylskåpet hur länge som helst (och de ju dricker små små portioner i början).

Jag kan även styra den via en app vilket kan spara mig sovtid nattetid - och sömn är guld värt när man har en bebis. 

 

Har ni hört nåt bra om den? Nåt dåligt? 

 

Denna läckra sak kommer att komma i min brevlåda. Är lite kär i den måste jag säga. 

 

Kände också att jag behövde anteckningsböcker och hittade detta underbara 3-pack på Adlibris spm jag nog bara måste ha.

 

 

 

Var en mysig familjedag med bus varvat med lugn och ro. Och ingen bakfylla för någon idag :) 

Nyårslöften sysslar jag inte med...

 

Jag har fortfarande inte helt läst ut den sista boken, men då jag känner mig lite "mätt" på denna serie just nu så kommer det nog att dröja lite så skriver vad jag tycker om resterande böcker så länge.

Böckerna tillhör den genre som kallas urban fantasy, alltså fantasy som utspelar sig i nutid. De första böckerna, som är de jag tyckte mest om, är en perefekt blandning mellan kriminalroman och fantasy medan det sedan går mer och mer mot ren fantasy.

 

Böckerna är välskrivna men samtidigt lättlästa. Man märker att författarinnan skapat en genomtänkt bakgrund som hon använder sig av och där man bit för bit får veta mer om den värld hon skapat, och jag tycker ju om genomtänka historier. 

 

I början tyckte jag om det faktum att huvudpersonen är en kvinna, och det gör jag fortfarande, men jag kan störa mig på att hon från början var en väldigt självständig och handlingskraftig person som kände att hon var sig själv nog för att sedan utvecklas till en väldigt behövande person som inte verkar kunna motstå att försöka få uppskattning från varje manlig person som kommer i hennes väg, oavsett om de behandlar henne väl eller ej. Tvärtom kan de behandla henne rent illa och hon vill fortfarande ha dem. Detta tycker jag inte skickar speciellt bra budskap till unga kvinnor som läser boken och det känns som om den fastnar i stereotypa bilder av manligt/kvinnligt och den romatiserade bilden av att omvända en butter man. 

 

Det jag också har svårt för är de många sexscenerna. Jag vet att många säkert uppskattar dessa och kanske kan jag anses lite pryd, men jag tycker helt enkelt inte om detaljerade sexscener i en bok. Det intresserar mig inte att läsa om det och jag tycker inte att det tillför något i historien utan känns mer som "tantsnusk".

 

Överlag så är böckerna dock värda att läsa, även om jag gillar hennes White trash zombie-böcker mer. 

 

Nu till dagens verkliga boktips. En bok jag läste igår som heter We have always lived in the castle, av Shirley Jackson. 

Boken skrevs och publicerades redan i början av sextiotalet. Den är inte speciellt lång men skriven på ett ganska kompakt sätt, med vilket jag menar att den inte går att skumläsa då varje rad i boken känns viktig.

Det är svårt att beskriva boken utan att förstöra något, men den handlar om två unga systrar som bor tillsammans med en sjuklig äldre farbror i ett stort hus utanför en liten by. De lämnar sällan huset då byborna hatar dem då de tror att en av systrarna mördat resten av familjen. 

 

Boken skapar en slags surrealistisk spännande stämning där man nästan har svårt att veta vad som är verkligt och vad som är berättar-jagets fantasier. Jag tror att man kan tolka boken på många sätt men för mig blir det till sist en bok om psykisk sjukdom och kärleken mellan systrar. 

 

Den är annorlunda, men verkligen ett litet mästerverk och alla borde läsa den. En bok att läsa på en ruggig mörk kväll då man kan sitta i lugn och ro och gotta sig.

 

 

Spelet kan spelas av 2-4 spelare och precis som tv-programmet så spelas det i flera olika delmoment.

 

I delmoment 1 skall man tävla mot en eller flera andra spelare samt mot Taurus, den slajmsprutande roboten, i en labyrint där man skall samla livspuckar. 

För Nico var spelplanen lite otydlig med hur man skulle gå och han förstod inte heller riktigt vad poängen var med att man även skulle styra taurus mot den andre spelaren. Fick tumma en del på reglerna för att det skulle fungera. 

 

I delmoment 2 skall man tävla mot motspelaren i att snabbast möjligt bygga en figur enligt instruktioner. Detta delmoment var lätt att begripa så det tyckte nog Nico var roligast. Den snabbaste vann livspuckar.

 

I delmoment 3 skall man ta sig över slajmsjön genom att gå på plattor på en spelplan och man kan även med hjälp av tärningen flytta dessa plattor. Här tyckte jag att reglerna var väldigt otydliga och det blev lite hipp som happ då man inte riktigt förstod vad man skulle göra eller hur man skulle gå. 

 

I sista delmomentet spelar man ett slags memory där man skall samla par för att vinna och gissar man fel förlorar man livspuckar. 

I slutet av spelat vinner den som har flest livspuckar.

 

Nico älskade spelet för att det var just Labyrint, men det var väldigt väldigt svårt för honom att kunna spela som det egentligen skall spelas. På grund av delmomenten var det fyra olika uppsättningar regler han skulle lära sig och dessutom var reglerna ofta ganska otydligt skrivna. 

Spelet innehåller också en hel del olika delar som behövs för att kunna spela och hyser en viss rädsla att dessa kan försvinna. Av memorykorten finns tex inga extra så det räcker att ett försvinner för att det skall sabbas en hel del. 

 

Varje delmoment går dock ganska fort att spela så man håller inte på så länge. 

Jag hade dock tyckt att det var bättre att konstruera ett spel enbart baserat på delmoment 1, labyrinten, och göra detta bättre... eller i alla fall konstruera delen med slajmsjön mycket bättre och mer begripligt. 

 

Njee, detta är inget spel jag rekommenderar. I alla fall inte för barn i Nicos ålder. Han själv hade nog dock gett det massa plus :)

 

Idag fick Nico i julkapp av sin morbror, hans färstmö och sin kusin spelet Lilla tjuv och polis. 

Jag har själv aldrig spelat vanliga Tjuv och polis, men detta är junior-versionen. Det kan spelas av 2-4 personer från 4 år.

 

Nico ville givetvis spela det med en gång så vi testade.

Själva kartongen är även spelplanen vilket jag tycker var praktiskt. Bara man ser till att den inte trampas på. 

Det finns sedan fyra fängelser i olika färger med en tillhörande polis i samma färg, samt en mängd tjuvar.

Under varje tjuv finns en klisterlapp, varav ca en fjärdel är blanka och resterande har tjuvgods på sig.

 

Tjuvarna placeras ut i fyra fält och poliserna (spelarna) slår en tärning (1-3) och går på en bana runt dessa fält. Där man hamnat får man sedan vända och titta under en av tjuvarna i det fältet och om denna har tjuvgods på sig får man sätta den i finkan. När man slår tärningen kan man också antingen få en stjärna, då får man titta under två tjuvar, eller en bov, och det innebär att en av ens tjuvar rymmet. 

Den polis som först får fem tjuvar i sitt fängelse vinner.

 

För ett barn är spelet väldigt spännande och roligt. Det innebär också ett tränandet av minnet då man får försöka komma ihåg vilka tjuvar man redan tittat under samt vart förrymda tjuvar står så man kan haffa dem igen. 

 

Det går relativt snabbt att spela en omgång vilket är bra då barnet inte hinner tröttna och man istället kan spela fler gånger om man vill. Nico hade lite svårt att hantera att förlora och det faktum att han kanske var tvungen att släppa en tjuv fri första gången vi spelade, men sedan gick det lite bättre. 

Han tyckte verkligen om det och vi har redan hunnit spela det ett antal gånger.

 

Ett väldigt roligt spel som hade regler som var enkla för ett barn att förstå. Rekommenderas verkligen. Min enda oro är att man skall slarva bort tjuvar då det var så många, men Nico har börjat lära sig att alltid plocka ihop spel efter sig för att undvika att saker försvinner så det skall nog gå bra.

 

Är väldigt nöjd med vår lilla spelsamling hittills så alla spel varit väldigt bra för ett barn i Nicos ålder och vi kan ha väldigt roliga spelstunder tillsammans. 

 

Själv piffade jag till mig lite extra dagen till äre och fick som kommentar från sonen att han inte tyckte att jag var fin, men "annorlunda". Tydligen är osminkat och slappt mer i hans smak.

 

 

Seveneves av Neal Stephenson är, om jag inte tar helt fel, en bok som min make tipsade mig om först och som jag sedan såg tipsas om på Felicia Days vlog. En scifi-bok som handlar om hur människorna reagerar på vetskapen om att jorden strax kommer att gå under. 

 

 

 

Jag är lite osäker men jag tror att det stod att det var från 4 år. Då det spelas med färgtärning så kan i alla fall barn som ännu inte kan räkna spela det, vilket är en fördel för mindre barn.

 

Nico kan räkna och har spelat vanligt Fia hos sin mormor och morfar, så detta var på ett sätt en baggis för honom men ändå lite svårt då det innehåller en del moment som vanligt Fia inte innehåller, som han var tvungen att anpassa sig till. 

 

Själva spelplanen ser ungefär ut som vanligt Fia men fälten där man går har olika färger och man slår en färgtärning och får gå till närmaste fält med den färgen, istället för att använda vanlig tärning (vilket man såklart kan göra om man vill).

Det finns också två andra typer av fält man kan hamna på. Dels ett med en luftballong på, då får man slå en gång till, och dels ett med vargen på, då får man slå igen men gå baklänges. 

 

En annan sak som skiljer är att det bara är tre spelpjäser per person, istället för fyra. Det är bamse, Skalman och Lilleskutt som finns i fyra olika färger. 

 

Jag tyckte personligen att det var lite roligare än vanliga Fia eftersom det fanns de där lite ovanliga momenten, och att det gick lite snabbare än vanligt då man bara hade tre spelpjäser. Nicholas tyckte också att det var väldigt roligt,

 

Rekommenderas till yngre barn. Nöjd med inköpet.