Knyttet - kort men tjock

Idag går jag runt och känner mig cool i min nya byxdress. Ingen sådan där oncie i mjukistyg utan en byxdress i glansigt tyg och lite nitar på. Eftersom det är menat att den skall ha lite överhäng vid magen i vanliga fall så fanns det tillräckligt med utrymme för att få in magen även nu så jag kan glida runt som en gravid catwoman. 

 

Och det är ju tur att detta faktum ger mig lite energi i väntan på att maken och sonen skall bege sig av på utflykt så jag får vara själv ett tag. De två emellan så får jag inte en sekund lugn och ro. Sonen som pratar konstant och får mindre utbrott för konstiga saker (senast för att han inte vill vara min son utan min storebror för annars är det orättvist) och maken som frågar efter kaffe, om jag kan göra mackor, var hans deo är osv. 

 

Men snart går de ut genom dörren för att åka till Universum och jag skall njuta av tystnaden. Hade stora planer på städning men tror att jag skall utnyttja stor del av tiden till att bara vila vid närmare eftertanke.

 

Dagens plus och minus innebär nödvändigtvis inte att det rör just dagen som är idag, utan bara att jag tänker på det just idag. 

 

Plus

 

* Jag har kommit ganska långt med min jätteröjning av huset trots min otymplighet. Idag var jag supermegatrött då sonen ville sova i vår säng i natt vilket innebär minimalt med sömn för oss andra, men fick ändå röjt i köket och sorterat i stora köksskåpet. 

 

* Insikten att kalsonger är sååå mycket mer bekvämt än trosor. Det känns som om trosor görs för att man skall se snygg ut i dem medan kalsonger görs för att sitta skönt (eller så hittar jag bara aldrig bra trosor). Efter att ha snott makens ett tag köpte jag idag mina egna härligt bekvämta kalsonger. 

 

* Att kunna se fram emot att ha lite lugn egentid imorgon då maken tar med sonen till Universeum så jag kan njuta av tystaden och bara vara ett slag. 

 

* Mina inköp på bokrean. Nu skall jag bara ha tiden och orken att läsa. Tyvärr har jag en tendens att bli sömnig så fort jag sitter still någon minut. 

 

* Mina stora kartong grejer från Jollyroom som kom idag. Hade själv helt glömt vad jag beställde på rean så var en överraskning i form av vackra burkar och förvaringslådor, väggkrokar, bebisskallra och poster till barnrummet. 

 

Minus

 

* Sonen kan inte hantera att vara hemma sjuk en vecka från dagis och det är konflikter från morgon till kväll :/ 

 

* Paniken när sonen försvann i affären. Hann tänka mycket katastroftankar innan han kom promenerandes helt oberörd. 

 

 

 

Ja det är i alla fall mycket mer plus än minus vilket är skönt :) 

Ibland händer det att man ser en bok i affären i evigheter, man lyfter den ibland och läser på baksidan men tänker att "äh det verkar inte så intressant" och lägger tillbaka den. Sedan en dag så köper man den trots allt, läser den och tänker "Varför har jag inte köpt denna tidigare!?". 

 

Just det hände mig igår då jag köpte och läste Stefan Ahnhems Offer utan ansikte.

Nico har fått någon form av influensa och har varit sjuk sedan i söndags, och är fortfarande inte helt bra. Detta innebär att jag trots att jag sover mycket begränsat på nätterna ändå inte kan sova på dagen = akut sömnbrist. Anledningen till att jag inte sover på natten är alltså att magen nu är så stor och tung att det inte finns en ensa sovställning som inte gör ont. Tillslut gjorde jag ett berg av kuddar i natt och satt upp och sov. 

 

Nico är hyfsat pigg trots att han är sjuk, men mer känslig och ledsen än vanligt. Han har virusutslag i hela ansiktet och feber till och från samt extrem hosta. Just nu är han dock nöjd då hans mormor köpte böcker till honom på bokrean, bland annat en stor kartbok för barn som han sitter och studerar hela tiden.

 

Trots jobbig foglossning och trötthet har jag försökt ta lite varje dag i huset. I förrgår städade jag sovrummet, igår hjälpte mamma mig med Nicos rum och hans garderob och idag skall fokus ligga på badrummet och den enorma högen ren tvätt som måste vikas och läggas in. 

 

Så det är vad jag sysslar med nu för tiden. Sover, städar, vilar, städar.... osv. 

Om mina planer går som beräknat skall jag vara klar med storröjningen i huset (som tar tid eftersom jag rensar lådor och skåp och allt annat sådant) om ungefär en vecka, och då skall jag packa bb-väska och ställa iordning det sista inför bebis ankomst.... Sedan sova hela dagarna.. kanske ? :) 

Idag frångick jag min vana att sova hela förmiddagen och åkte tillsammans med mamma till IKEA. Hade med mig fem stycken lampor att lämna in... för såklart hade vi hela fem stycken av de plafonder som IKEA återkallade då glaset kunde falla ner i huvudet på en lite när som.

 

Fick köpt tre nya klotplafonder till badrummet samt en vanlig enklare plafond till skafferiet på IKEA, och till köket köpte jag istället en roligare kristallplafond på Bauhaus. 

Sedan blev det två mattor till sonens rum då golvet är så kallt där att jag ville täcka nästan hela golvet, lådor och kartonger för att sortera gamla barnkläder som antingen skall sparas eller skänkas bort, ett hyllplan jag skall sätta upp med konsoller i köket, överkast till Nicos våningssäng och ett gäng ramar.

 

Sedan åkte vi till Stadium också där jag fick köpt en väska som kan fungera att packa saker i att ha med till BB, och till bokhandeln där jag köpte tre nya böcker till sonen som nu kämpar med att läsa böcker själv. Han har nu hunnit fylla i två böcker på sitt kort från Akademibokhandeln för att kunna få sitt läsborgarmärke - han (och vi) är såå stolta!!

 

Efteråt blev det en snabbsväng till Rotan där jag köpte lite småsaker och fredagsmys, och sedan hem. ÄR HELT SLUT! Släpade mig fram i slutet med foglossning och en höft som gett upp, och nu vill jag bara sova. 

Nöjd med dagen i alla fall så imorgon skall jag börja pyssla och dona hemma igen. 

För några dagar sedan beviljades jag äntligen snitt efter att ha haft möte med läkare på specialistmödravården!

Vilken otrolig lättnad! Och anledningen till att jag inte skrev om det med en gång var att det tog ett bra tag för det att verkligen sjunka in, då det till en början kändes närmast overkligt efter all oro jag känt så länge. 

 

Efter att ha känt mig ganska ignorerad och inte lyssnad på under lång tid så får jag säga att jag verkligen tyckte om den läkaren jag träffade. Hon fick mig att känna mig förstådd och trygg.

 

Jag hade dock lite föör höga förväntningar på hur jag skullemå eftersåt och tänkte att nu kommer jag bli pigg och energisk och kunna städa och greja och pyssla hemma, men det visade sig ju att den enorma magen fortfarande ställer till det en del i planeringen :) Kan ju fortfarande knappt röra mig och sover stor del av dagen eftersom kissandet gör att nattsömnen blir lite fragmentarisk. 

Skillnaden är att när jag sover så sover jag gott utan mardrömmar och när jag är vaken så är jag pigg och glad och får saker gjort (även om det inte är i optimal hastighet). 

 

Nu är jag ju visserligen lite rädd inför snitt också. En operation är en operation och ett sjukhus är ett sjukhus, men skall ha möte med ovan nämnda läkare som skall gå igenom allt med mig om två veckor vilket känns väldigt bra. Nu känner jag mig mycket mer redo och kan för första gången på flera månader verkligen glädjas över den lilla tokiga sparkande ungen som ligger där i min mage och ser fram emot att hon skall komma ut till oss. 

 

Tack alla som stöttat mig genom processen, både irl, på fb och här på bloggen. Alla som orkat lyssna på mitt tjat och min oro, som tagit del av hopp och förtvivlan och som gett råd och peppning <3

 

 

Nu gäller det att spara pengar så jag har råd att köpa de sommarskor som jag har på min önskelista.

 

På grund av att jag erbjöds en återbudstid så fick jag komma till Aurora och prata med en bm idag angående mitt önskemål om kejsarsnitt. 

Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer just nu kring exakt vad som hände och vad som sades, men sammanfattningsvis kände jag mig inte lyssnad på eller förstådd utan min upplevelse vad att hennes mål var att försöka skrämma och tjata sig till att jag skulle göra en vaginal förlossning.... och jag kände inget förtroende alls efter detta. 

 

Kommer få träffa en läkare men hyser inte stort hopp om hennes attityd idag speglade den iställning de har på sjukhuset. Hoppas på ett bättre bemötande på det andra sjukhuset jag kontaktat. 

 

Sedan jag kom hem har jag ännu mer än tidigare läst om kejsarsnitt och gått igenom olika studier kring risker etc. Känns som om jag förbereder mig för ett krig ungefär. Som att jag måste kämpa, kämpa och kämpa för att bli hörd. 

Och jag irriterar mig något enormt på att alla de där riskerna i alla de där studier som de hela tiden hänvisar till dels ofta är studier som antingen är gjorda i eller inkluderar länder med mycket mer riskfylld förlossningsvård än i Sverige, är så små att man inte kan dra några egentliga slutsatser och framför allt att de inte skiljer på akuta och planerade snitt. Vilket är idioti! Naturligtvis ökar riskerna om det handlar om ett akut snitt. Och hur skall jag kunna lita på sjukvårdspersonal om jag känner att de försöker vrida på sanningen för att få mig att göra som de vill? 

En film som hade varit intressant att se igen på grund av att den gav mig så extremt mycket mardrömmar som barn är The Secret of Nimhs. Jag såg i syne och såg elaka råttor med kläder på sig i mitt rum nattetid i evighet känns det som. Någon som upplevde samma sak?

 

... eller egentligen inte. Är bara det att varje rörelse för närvarande kräver massor av energi.

Sonen vad på badhus med en vän igår, vilket hade gått jättebra och det gör mig lycklig, och sedan tog jag med honom och samme vän på bio. Lycklig son :)

Idag hade underbara brorsan och hans härliga fästmö gemensamt födelsedagskalas vilket var mycket trevligt. Men som sagt var så blir jag trött av minsta lilla.

 

Trots sjukskrivningen och att jag spenderar 80% av dygnet (inte riktigt) vilande så känns det som jag hela tiden har enormt mycket möten och tider att passa. Läkarbesök med sonen som fått jobbiga eksem, möten med förskolan, tider hos MVC, tider hos MVC:s psykolog.. och så vidare. Men kanske det är bra för annars hade jag väl helt isolerat mig från världen just nu. 

 

 

Igår skrev jag ett riktigt "tycka synd om mig själv"-inlägg, och det är ok. Man får tycka synd om sig själv när livet är jobbigt... men idag tänkte jag skriva om andra saker som gör mig rädd. Världen runt omkring mig just nu.

 

Det gör mig rädd att se hur människor i min närhet sprider vidare, antingen muntligt eller genom delningar och kommentarer på sociala media, artiklar och "information" som i vissa fall är rena lögner och i andra fall vinklade för att skapa fördomar och hat. Människor som aldrig ens träffat en flykting, som inte har en aning om hur de hade det i sitt hemland, hur de hade det under sin flykt hit eller hur de haft sedan de kom till Sverige, men ändå tror sig vara någon form av experter på "hur det går till". 

 

De som ställer liv mot liv och påpekar att de tycker att det som läggs på flyktingar borde läggas på äldrevård, sjukvård eller något annat.... och med detta vill jag ABSOLUT INTE säga att jag tycker att det är rätt att man tar pengar från områden som dessa och lägger på flyktingmottagande MEN det som upprör mig är att man ser på det helt fel. Det man borde uppröra sig över är att man tar pengar från samhällets mest sårbara istället för att ta pengarna från de i samhället som redan har ett överflöd. Vårt samhälle HAR pengar, men problemet är att de som har de pengarna inte hjälper till. DET är det vi borde bli förbannade över. 

 

Det som gör mig rädd är hur media allt mer tycks normalisera den ökade rasismen, de ökade fördomarna och den ökade rädslan för "den stora krisen" genom att använda ord som "asylkritiker" om nazister, genom att utelämna eller vinkla information som skapar grogrund för hat och sedan låta detta spridas vidare och generera kommentatorsfält på sociala media där förnuftets röster dränks i vågor av hetsande hat. 

 

Politiker som tycks köra samma linje. Som plötsligt tycks anse att hatet kan vara användbart då man vill höra mindre protester då man långsamt minskar hjälpen till de som behöver den.

Politiker som liksom så många andra inte längre talar om mänskliga liv, MÄNNISKOR SOM DÖR, utan istället väljer att tala om pengar. Sedan när är pengar viktigare än att rädda barn som dör? 

 

Allt detta, och så mycket fler yttringar av hat, som du genomsyrar vårt samhälle för mig rädd. Riktigt riktigt rädd. 

Jag vet att det finns de som mer än något annat önskar sig ett barn men inte kan få ett. Jag vet att det finns de som förlorar sina barn eller vars barn har sjukdomar eller handikapp... Jag vet allt det och vet att jag borde vara tacksam... så jag skäms när jag crashar och säger inget, skriver inget... Försöker vara som vanligt, men gråter i smyg och somnar så fort tillfälle ges. 

Ligger i soffan och tittar på hur allt blir kaos utan förmåga att resa mig och göra något åt det. Skriver listor på viktiga samtal jag måste ringa och saker som måste göras, och sedan gör jag inget av det. 

Känner hur jag är en usel mamma som inte leker, knappt skrattar eller ler... utan är helt tom.

 

Fast jag är ju inte tom. Jag är rädd. Jag är så våldsamt rädd. Innan jag blev gravid sa de på MVC att jag inte skulle oroa mig för jag skulle få hjälp på Aurora och att "sådana som jag", med mina upplevelser, nästan alltid kan få kejsarsnitt. 

Nu sitter jag här med 2 månader kvar av graviditeten och har fortfarande inte ens fått träffa någon på Aurora. I ett halvår har jag fått bära rädslan själv utan svar på om jag får kejsarsnitt eller ej. Och känner mig lurad och sviken av sjukvården... igen. 

Sjukskriven i månader på grund av panikångest som bara blir värre, depressiva symtom, sömnlöshet.... En mamma som inte orkar med, i månader. Ett förhållande som blir fokuserat av hur jag inte mår bra... Mitt eviga gnällande... och jag skäms. Orkar inte med mig själv. 

 

Och jag älskar ju det där barnet i min mage. Jag har ju längtat så efter henne. Jag vill ju ha henne i min famn, titta på henne. Se henne växa upp till ett lika underbart barn som min son. Och jag hatar dem som förstör det som borde vara vackert för mig genom att låta mig sitta här med all min rädsla och utan svar. 

 

 

 

Idag spenderade jag hela förmiddagen med att städa i huset. Var inte superstökigt utan det var mer alla detaljer man stört sig på, som att ta bort julbelysningen i fönstren och sådant. Men allt tog sin lilla tid. 

Badrummet blir jättebra med det nya skåpet också. Mycket mer ordning och reda. 

 

Orkade dock inte klart i sovrummet idag så det får jag ta hand om imorgon plus att fixa i "biblioteket". 

Medan jag och Hampus städade så var Nico hos sin mormor då han inte ville vara på dagis idag. 

 

Sedan hade vi möte här hemma med familjehemssekreterarna från socialtjänsten som skulle kolla upp angående Alis boende här. De är supertrevliga och Ali är ju världens bästa kille att ha boende hos sig så det var bara trevligt och avslappnat.

 

Nu på eftermiddag/kväll har jag bara legat och vilat magen och försökt att inte förlora förståndet av hur ont det gör när bebisen sparkar. Tyvärr gör det ju ondare och ondare pga de inre blåmärken som blir. 

Maken är iväg och hämtar lite grejer i stan och skall ta med sig hämtmat hem så blir det lite fredagsmys. 

 

Förutom smärta och trötthet så känns allt ganska bra nu faktiskt. Tänk vad lite städning kan göra med sinnesfriden :) 

 

Imorgon blir det fortsatt plockande här hemma, kanske åka och titta på bil och kanske lite pulkaåkning beroende på väder. Kanske dags att ta tag i det enorma tvättberget också. 

Idag är sonen hemma då maken inte fick sovit något i natt och jag mådde skit hela morgonen så ingen kunde köra Nico till dagis. Så än så länge har det varit mest soffhäng med små avbrott då jag sätter ihop IKEA-saker och sedan måste vila igen.

 

Nico har skrivit på sin tredje bok och leker just nu bokmässa. Han har byggt en liten monter och säljer sina egna verk :)

 

Nu skall vi strax bygga badrumshylla och sedan skall jag och Nico iväg till brorsan med familj och hälsa på, och om Nico får bestämma kommer det även åkas pulka. 

 

Men nu skall jag försöka hindra sonen från att hoppa i soffan, vilket han tydligen behöver göra eftersom "han är stark, luktar gott och är fin"... där ser man

Igår passade jag och mamma på att åka till IKEA då jag började känna att det snart kommer vara omöjligt för mig att gå runt så länge... och det var det nästan igår med och idag känner jag mig helst mörbultad. Vi hade trevligt i alla fall. 

 

Handlade för en hel del, men det var det sista till bebisen samt en del förvaring som behövdes. 

 

Idag har jag haft en riktigt usel dag. Sonen vägrade gå till förskolan och bebisen i magen har levt loppan och sparkat sönder mig inombords hela dagen. Dessutom ligger hon väääldigt långt ner trots att det är två månader kvar så det typ känns som om hon skall ramla ut när som helst... och det trycket neråt hela tiden är jävligt påfrestande.

 

Skall ta en sväng till IKEA nu i veckan och köpa spjälsäng och det sista för vette fan hur länge till jag överhuvudtaget kommer vara mobil. Sover ju knappt heller så går runt i sömnen dagtid.

 

Efter att ha skickat arga mail hit och dit så har vi nu möten på gång med både förskola och den skola han byter till efter sommaren. Hoppas få till en bra plan så det lugnar ner sig.

 

Har även skickat mail till Auroramottagningen (för förlossningsädda - de som beviljar kejsarsnitt). Är såå upprörd på dem. Det är alltså två månader kvar på min graviditet och det enda jag hört från dem är att de tagit emot de två remisser som MVC skrivit till dem (varav den ena var för läänge sedan och den andra i mellandagarna). Remisserna förklarar ju liksom hur rädd jag är, att jag har panikångest hela tiden och inte kan jobba pga det och att hela jag är ett vrak av att inte få besked. Jag har dessutom mailat dem tidigare utan att ens få svar. Idag försökte maken ringa dem men fick till svar att man inte får lov att ringa dem utan enda möjligheten är just mail.... så fick maila dem igen trots att de tydligen har för vana att bara ignorera dem. Hysterisk = jag. 

 

All oro och allt att tänka på gör mig ännu tröttare så har liksom nickat till sittande och liggande lite överallt hela dagen. Tack och lov kunde sonen få lite lek hos sin mormor och morfar idag, och jag kunde få mat. <3

 

Imorgon jobbar maken och då jag övertalat sonen att gå till förskolan så kan jag förhoppningsvis få sovmorgon och sedan ta det ganska lugnt, med inslag av städ. Resten av veckan är det en hel del möten så blir ingen riktig ro då. 

Det svåraste när man skriver inlägg som spretar åt alla håll är att komma på rubriker, så håll till godo med "en söndag".

 

Egentligen är jag lite känslomässigt upp och ner då sonen berättat varför han inte velat gå till dagis det sista... och det är en hel rad saker som inte alls är ok, men då det liksom hänger ihop med annat så känner jag inte att jag kan skriva fritt om det utan att hänga ut mitt barn på ett sätt som han inte kan ge sitt samtycke till... så får helt enkelt sammanfatta det med att jag är arg, ledsen och frustrerad. Det finns ingen värre känsla än den känslan av maktlöshet som drabbar en då man känner att man inte kan skydda sitt barn från världen och dess orätter. 

 

Han har i alla fall haft en bra helg då vi pysslat hos hans mormor, läst mycket sagor och myst och idag hade han sin bästis Elin här och de hade jätteroligt.

Som ni vet gnällde jag ju häromdagen kring att det finns så få affärer som säljer färgglada kläder till pojkar. 

Hittade dock lite på HM då som jag beställde och har fått hem. Bland annat detta mjukis-set:

 

Som ni vet gnällde jag ju häromdagen kring att det finns så få affärer som säljer färgglada kläder till pojkar. 

Hittade dock lite på HM då som jag beställde och har fått hem. Bland annat detta mjukis-set: