Knyttet - kort men tjock

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare för länge sedan, men jag kan inte låta bli att återkomma lite till det efter Schmenus inlägg kring den senaste Thor filmen.

 

Denna bild cirkulerade mycket för något/några år sedan (är så gammal nu att åren flyter samman haha)

 

Jag identifierar mig som feminist och kan nog i vissa sammanhang anses lite jobbig av min omgivning då jag pratar en hel del om det, skriver om det, analyserar och kritiserar samhället och min omgivning, inte skrattar åt sexistiska skämt, analyserar sönder filmer, pratar genus på föräldramöten osv.

Dock är jag inte lika engagerad i alla frågor, för det orkar jag inte och hinner inte med eller vad man skall kalal det för. Man kan inte brinna för allt och det jag egentligen brinner för är genusfrågor då jag ser det som grunden till allt. Och precis som jag inte känner att jag egentligen passar in i någon grupp helt och hållet så kan jag nog säga det samma om den "feministiska gruppen". Inte att jag inte köper allt av ideologin, utan mer att jag inte köper allt som alla i (den stora och varierade) gruppen feminister tycker och tänker - och kanske framför allt för att jag som person är sådan att jag inte kan låta bli att uttrycka missnöja kring sådant jag inte håller med om, vilket inte alltid faller i god jord hos alla.

 

Om man tar det här med systerskap så instämmer jag i de som definierar det mer som ett ställningstagande att man håller andra kvinnor om ryggen när det kommer till kritan. Att man i en argumentation mellan en man och en kvinna stöttar kvinnan (även om det till viss del kan bero på vad argumentationen handlar om, för världen är inte svart/vit). Dock kan jag liksom inte identifiera mig i det alls om det framställs som en slags myspyskänsla inför just den kvinnliga gemenskapen. Detta kan bero på ett antal olika skäl: Att jag känt mig väldigt sviken av kvinnliga vänner och aldrig riktigt känt att någon kvinnlig vän haft min rygg i alla lägen (har däremot haft manliga vänner som ställt upp i vått och torrt), jag har aldrig haft någon syster, när jag växte upp identifierade jag mig lika mycket med min pappa som min mamma, jag har en mycket nära relation till min bror, jag har aldrig känt mig "kvinnlig" och vad gäller intressen har jag alltid känt mer samhörighet med män.

Jag är inte så blind att jag inte ser de ojämlika maktförhållandena, och ofta de underliggande sexuella förväntningarna, i mina vänskapsrelationer till män - så det är inte det jag säger. Det är bara det att jag inte känner mig så sammansvetsad och stöttad av kvinnor heller. Och jag kan tycka att vissa inom feminismen kan vara lite mästrande vad gäller detta. Att man inte är en riktig feminist om man inte känner denna gosiga känsla och umgås mycket med kvinnor. Och detta tycker jag är jävligt trist inställning då det utesluter och puttar bort många av oss som har olika diagnoser som gör det svårare för oss med socialt samspel och att känna den där nära relationen till andra.

 

Jag tycker också att begreppet antifeminist börjat användas lite väl mycket och slängs omkring som en härskarteknik för att tysta alla som tycker annorlunda. Håller man inte med är man antifeminist. Har man ett enda gott ord att säga om män så är man antifeminist. Är man inte som de i just den klicken så är man antifeminist. Det kan inte vara så att man är feminist, men på ett annat sätt? Eller att man väljer att uttrycka sig annorlunda? Jag kan förstå att man använder begreppet när det verkligen rör sig om antifeminism, som när någon hävdar att män är lika förtryckta som kvinnor eller liknande, men just nu används det om allt känns det som.

Det får mig att tröttna lite. Inte på att vara feminist, för det är liksom en del av mig som jag inte kan sluta vara och som jag inte vill sluta vara heller för den delen. Men jag kan tröttna på att skriva om det, och tröttna på att läsa om det. Och det tycker jag är trist. För jag vet ju att även de jag irriterar mig på är kloka personer vars inlägg jag håller med om ofta, och jag vet ju att förutom dem finns det ju hur många som helst som jag inte irriterar mig på, samt att jag som person irriterar mig på ungefär alla i hela världen.

 

Och nu känner jag att jag även tröttnade på detta inlägg i sig och inte riktigt orkar knyta ihop säcken eller komma fram till någon slutsats. Så då skiter jag i det.

Något som många tycks anklaga dagens feminister för är fokusering på "små frågor", saker som de anser vara oviktiga. "Vad spelar det för roll?" och "Är det så noga?"... man förlöjligar engagemanget och får det att verka som om vi feminister brusar upp för minsta lilla. Det man inte tycks se är hur de så kallat små frågorna hör ihop med de stora frågorna - och hur de små frågorna ibland till och med skapar de stora frågorna.

Vad fan snackar jag om undrar ni?

 

Om vi tar objektifiering till exempel. Objektifiering av kvinnan, främst då sexuell objektifiering, är så vanligt att vi knappast ens tänker på det. Vi ser dagligen reklam som den visad nedan:

Vi ser kvinnor mer eller mindre omotiverat avklädda på film hela tiden.Men vad gör då det? kanske någon tänker. Det är väl inte farligt med nakenhet? Kvinnor får väl göra som de vill? Det är väl trevligt att andra tycker att kvinnor är attraktiva? Problemet är:

 

Kvinnan får sällan "bara vara människa" utan skall ständigt framställas som något att åtrå, ett objekt kopplat till sex, något som finns till för mannen att betrakta och vilja ha. Nakenheten framställs ytterst sällan som något kvinnan gör för sin egen skull utan för något hon gör för en man. För det skall inte vara vilken nakenhet som helst, inte vilka kvinnokroppar som helst - det skall vara nakenhet och kvinnokroppar som en man vill se. Att det är så tydligt att kvinnan, hennes kropp och hennes sexualitet skall vara till just för mannen kan man t.ex. se genom att brutalt sex och våldtäktsscener är i det närmaste vardagsmat i modern film medan man fortfarande kan chocka och provocera genom att ens antyda kvinnlig onani.

Och vad kan detta då leda till i förlängningen (eller vad leder det till rättare sagt)?

Dels leder det till en våldtäktskultur och en kultur                Dels leder det till problem för kvinnor att tas på

med annat våld mot kvinnor då den bild som                       allvar på bland annat arbetsmarknaden eftersom

vi matats med är att kvinnan finns till för mannens               hennes värde hela tiden kopplas till hennes

njutning och hans behov. En kvinnas nej kan tolkas             utseende. Hon får absolut inte vara ful då det

som ett ja då tanken att en kvinna inte skulle vara               är i det närmaste en förolämpning att inte vilja

tillgänglig är närmast ofattbar. Hennes vilja är                      behaga mannen, men inte heller för snygg då

oviktig. Hon är en sak - ett objekt.                                      det för tankarna för mycket till sex.

 

Hela tiden används också denna objektifiering för att trycka ner, avfärda och härska över kvinnan. En kvinnlig chef kan man alltid skoja bort med ett "Henne skulle man allt vilja sätta på höhöhö". En arg kvinna förklaras med "att hon fått för lite kuk höhöhö". En kvinnlig meningsmotståndare kan antingen vara så snygg att hon antagligen är korkad (alternativt använda lite sexskämt igen) eller så är hon ful och då antagligen bitter. Hon har haft för mycket sex eller för lite sex. Hon klär sig för slampigt eller så ser hon pryd ut.

 

Så "de små frågorna" är inga små frågor för de genomsyrar hela samhället och leder till stora problem. Problem som vi sedan möter i rättegångar, domslut, på arbetsplatser, i debatter och så vidare.

 

För mer, och bättre, om samma sak se klippet nedan.

 

 

Alla de som pratar om att män skall vara män och vad som är manligt och inte, läs (och framför allt se) detta och inse att vi är påverkad av kulturen och idealen förändrar oss. Vad som var ok igår är inte ok idag och tvärtom. Vi kan själva skapa den verklighet vi vill ha.

Tackar Genusfotografen för ett, som alltid, helt underbart inlägg.

 

Ett litet smakprov på vad ni har att vänta er så att ni inser varför detta måste läsas:

 

Jag bestämde mig för att inte läsa så mycket om första avsnittet av Belindas programserie innan jag själv hade sett det. Ville bilda mig en egen uppfattning när jag såg det utan att färgas alltför mycket av vad andra tänker och skriver. Och sedan så såg jag det då....

 

Belinda Olsson var med och skrev boken Fittstim. En av de böcker som var med och satte igång min egen feministiska process. Därför känns det väl som en extra stor besvikelse att nu se henne göra grimager, rynka pannan och sucka åt allt i dagens feministiska rörelse. För det är det hon gör genom hela programmet - överdrivet uppgivet och ifrågasättande minspel... som om det vore lite komiskt det hela. Och hon gör alla antifeminister en stor tjänst...

 

Men ok, jag skall steg för steg gå igenom det jag tänkte och skrev ner då jag såg det hela. Hon börjar ju det hela med frågeställningen "Är feminismen på rätt väg?", utgångspunkten är alltså ett ifrågasättande av hela den feministiska rörelsen som hon då förknippar med ordet hen, att inte berätta barnets kön och att äktenskapet är förlegat. En ganska snäv och fördomsfull syn på feminismen kan jag tycka, och upp till var och en kan jag också känna.

 

Sedan väljer Belinda, som själv tycker att media fokuserar på fel saker inom feminism, att välja ut de mest extrema feministiska yttringarna hon kan komma på. Och med extrema så menar jag att de är mer ovanliga än vanliga, och inte att jag anser att det är något fel på dem.

Hon börjar med aktivistgruppen Femen och någon mindre grupp tjejer som ville få bada topless i Malmös badhus - och det hela verkar mest handla om hennes egen ovilja att visa brösten. Hon är inte bekväm med det, så då är det nog fel? Och om dessa kvinnor sysslar med annan feministisk kamp än topless-aktioner framkommer aldrig, den frågan tas aldrig upp... och det gör de antagligen.. men bröst är ju mer spännande i tv...

Hade hon ens någon poäng, mer än att få feminister att verka lite tossiga och sugna på att vara nakna? Deras budskap.... var det viktigt?

 

Sedan besöker hon hen-dagis som hon framställer som något riktigt hemskt. Hon använder orden "social experimentverkstad" och "barnen som spjutspetsar i den feministiska kampen" - innan hon ens tagit reda på vad det handlar om. Det spelar ingen roll att kvinnan på dagiset försöker förklara att man inte försöker ta bort biologiskt kön och att barn vet vad de har för könstillhörighet - att man jobbar med det sociala och kulturella könet för att alla skall få samma möjligheter. De orden går inte in. Belinda rynkar på näsan och vill inte förstå. Att ta upp frågor om trans och att det kanske är viktigt för någon annan än henne själv... nej, det faller henne inte in.

 

Hon går vidare och besöker en läkare, en hjärnspecialist, och trots att denne framhåller att det är större individuella skillnader mellan hjärnor än vad det är skillnader mellan könen så är det bara det där med skillnad mellan kön som Belinda tar med sig. Man kan inte behandla alla lika, poängterar hon och jag undrar vem det är som säger att man skall göra det? Man skall behandla alla som individier oberoende av kön är det jag tror på och många med mig, vilket verkar mer logiskt då det ju var stora individuella skillnader. Den biten tycks dock inte Belinda greppa... hon har med sig nidbilden av att feminismen vill göra alla till en grå massa.

 

Efter detta besöker hon en mamma som inte vill köna sitt barn. Här vill och kan jag inte lägga någon värdering i detta, men tycker det är dumt att lyfta detta som något slags vanligt fenomen inom feminismen då det inte är det... och undrar också vad det är som gör att Belinda bara måste veta barnets kön. Och undrar varför hon själv inte kan problematisera denna önskan. Men nej, hon nöjer sig med att sucka och stöna och visa att hon tycker att detta är så konstigt.

 

Ebba Witt-Brattström får sedan ta plats och kritisera feminismen. Jag tycker det kan finnas en poäng i detta att ta upp hur arbetsmarknasfrågor ibland får för lite utrymme. Dock tycker jag att de båda, trots att de nämner det, missar att fånga upp tråden att det kanske inte är så att kampen inte först utan att den bara inte får utrymme medialt. Belinda talar själv om att saker nu för tiden måste vara mediasexiga - och det är vl just det hon utnyttjar här. Att kritisera något alla älskar att kritisera, att lyfta det udda, det snaskiga. Och även här tas missuppfattningen upp om att feminismen vill ha ett enkönssamhälle - nidbilden som får sto oemotsagd.

Och när de ändå pratat om det där med löner så söker hon upp en kvinna med låg lön för att utreda om det är hennes fel, men kommer mest förnöjt fram till att hon inte kallar sig feminist... och letar upp folk på stan som inte heller kallar sig för det.

 

Det hade kunnat vara viktiga diskussioner i detta program. Om varför feminismen har så svårt att få bort de nidbilder som finns, om faminismen verkligen inkluderar arbetarkvinnorna och så vidare. För intern kritik och ifrågasättande kan vara nyttigt. Men det är inte detta. Detta är bara att spä på fördomar. Ett program som handlar mer om saker Belinda tycker och inte förstår. än om feminismen i sig.

Gudrun Schyman som ändå är aktiv politiskt inom feminismen och kämpar  just för både de stora och små frågorna får knappt något utrymme alls. För Belinda håller ju inte med, hon tycker att vi skall vara tacksamma.

 

Och nästa program skall ägnas åt de stackars männen. De som lider så.

Alltså... det är svårt att skriva detta sakligt och utan att raljera för jag känner bara "Va fan håller du på med Belinda?".

 

Läs gärna vidare här:

 

 

 

 

 

Det finns massor mer att läsa om det hela, men jag orkar inte tänka på Belinda mer. Så besviken.

 

 

 

 

Jag läste en text en tjej skrivit på Facebook och var bara tvungen att dela med mig av den för det var så bra skrivet. Jag hoppas att detta är ok med henne, men då hur många som helst delat den på Facebook så antar jag det.

Hennes namn är Lovisa Ternby, och det hon skrev var detta:

 

 

Trots att jag själv varit med om både det ena och det andra så har jag tidigare förhållt mig skeptisk till samtyckeslagstiftning. Jag har tänkt att det låter ju jättekonstigt och alldeles ospontant att behöva "fråga om lov" innan varje sexuellt möte. Tänkt att det lite dumförklarar människor och att de skulle avsakna förmåga att se skillnad på den som inte vill och inte vill ha sex.

 

JAG HAR ÅNGRAT MIG!!!

Jag var tydligen extremt naiv som trodde att vi någonsin skulle ha ett rättsväsende, eller en kultur, som anser att det räcker med att man sagt nej.

 

Och för er som fortfarande tycker att den där samtyckeslagstiftningen låter skum så handlar det alltså inte om att sitta med en kontrakt för sex som både parter skall skriva på innan de kan sätta igång, utan det handlar om att bevisbördan i en rättegång förändras. Det handlar om att istället för att man har det som idag då en man kan komma undan om han på minsta lilla sätt kan peka på att det fanns minsta lilla möjlighet att han inte fattade att kvinnan inte ville, så skulle han istället behöva bevisa att det fanns solklara skäl till att han trodde att hon ville. Istället för krav på ett nej, så skall det finnas ett krav på ett ja.

Och om det är det enda sättet att skydda kvinnor från att bli våldtagna, enda sättet att få män att tänka till, enda sättet att förändra synen på kvinnans rätt till sin egen kropp och förändra synen på våldtäkt så är det sp det måste vara. OCH DET MÅSTE DET för som det är nu är fan oacceptabelt.

 

Läs gärna det Fanny och HejBlekk skrivit om saken. Båda är mer välformulerade och bättre på djupanalys än vad jag är.

När leksaksföretagen allt mer försöker ge ut genusmedvetna leksakskataloger utan stereotypa könsroller så möts de av kritik från en hel del håll, vilket jag tycker är otroligt sorgligt. I Sverige talas det om att det skulle vara en oviktig fråga att att man kan fokusera på viktigare saker, att "PK-maffian" bestämmer eller att man försöker förhindra "pojkar från att vara pojkar och flickor från att vara flickor". I utlandet är det än värre: Där talas det om manshat och nästintill barnmisshandel. Kring detta har jag en hel del att säga, men kan börja med att skriva att för det första utesluter engagerande i små frågor inte att man engagerar sig i stora frågor och för det andra anser jag det inte vara en liten eller oviktig fråga. För det handlar om vilket budskap som skickas till min son kring hur han får och bör vara, och jag vill att han skall känna friheten att vara precis den han vill. Och om jag skall betecknas som PK-maffia för att jag vill det bästa för mitt barn, så är jag stolt över att kallas det.

 

Men vi kanske skall reda ut en vanlig missuppfattning först: Anser jag som anser genusfrågor vara viktiga att flickor inte skall få klä sig i rosa och leka prinsessor och att pojkar inte skall få leka med bilar? NEEEEEJ. Att det skall vara så svårt att förstå. Jag vill inte begränsa barns möjligheter utan skapa fler möjligheter. De flickor som vill vara prinsessor och leka kök skall få göra det, men de pojkar som vill leka prinsessor och leka kök skall också få göra det. De flickor som vill leka med bilar och bygga rymdskepp av lego skall få göra det och samma sak med de pojkar som vill detta. Problemet är ju att de tidigare leksakskatalogerna (och fortfarande förekommande sådana, samt reklam för leksaker och barnprogram etc) visar barnen att det finns gränser. Att beroende på vilket kön de har så tillskrivs de vissa egenskaper och attribut som dikterar vad de bör och inte bör tycka om att göra för att vara "riktiga" flickor och pojkar. Och jag anser att det är mycket viktigt att det försvinner. Inte för att de som trivdes utmärkt med att vara "flickiga flickor" eller "pojkiga pojkar" inte skall få vara precis så, utan för att de som inte trivs med det inte skall behöva känna sig utanför, annorlunda eller känna att det krävs att de förändrar sig för att passa in i mallen.

 

Och vi kan till och med skita i att gå in på diskussionen kring social konstruktion vs biologi. Vi skiter i den helt i detta inlägg, ok? För även om de som tycker som jag att social konstruktion av kön är något som sker i stor utsträckning skulle ha helt fel och det är biologin som styr oss så spelar det ingen roll alls. Biologi är nyckfullt. Alla pojkar har inte lika mycket eller lite av testoteron, alla flickor inte lika lite, alla följer inte en generell mall för hur en hjärna av ett visst kön skall fungera - vi är individer oavsett vad man väljer att tro på för förklaringar till vårt beteende! Så vad skadar det att öppna upp möjligheterna för barn att välja fritt hur de vill vara? De har fortfarande möjligheten att välja bort det som inte passar dem!

 

Så vad är det för bilder som upprör så mycket? Är det gråtande pojkar som fått en rosa docka fastklistrad mot kroppen? Sorgsna flickor som fått prinsessklänningen avsliten och ett svärd fasttryckt i handen?

Nej, konstigt nog är det bara bilder som dessa (från bla katalog av Toys R Us och BR):

 

Och här ser vi ett barn som vi inte ens kan avgöra könet på utklädd till Spindelmannen körandes en barnvagn och en flicka i en leksaksbil.

 

Det jag undrar är vad som kan vara upprörande med detta? Anser folk att det är upprörande och manshatande att pojkar leker med dockor och leker att de lagar mat? Vad blir det för vuxna män om de fått lära sig att det är ett hån mot manligheten att göra sådana sysslor? Anser vi fortfarande att matlagning är kvinnosysslor? (då kan man ju fråga sig varför bara män bedömmer matlagning på TV). Får en flicka inte vara spindelmannen eller får en pojke inte köra en dockvagn? Får kvinnor inte köra bil? Vad fan är problemet??

 

Och varför engagerar jag mig så? Varför tar jag upp det om och om igen? Varför hurrar jag över dessa leksakskataloger? Varför blir jag upprörd när de får kritik?

Bland annat då jag har en son - en son som älskar att leka med bilar, och med dockor, som älskar att leka att han lagar mat och att leka monster. En son som tycker att rosa och lila är de finaste färgerna. Och jag låter honom välja vad han vill leka med och vad han vill ha på sig - jag ser bara till att alla valmöjligheter finns.

Och nu märker jag mer och mer att han börjar reflektera över att bara flickorna på dagis har rosa, att pojkarna har en annan färg på kläderna. Att han börjar påpeka att pojkar tycks göra vissa saker och flickor vissa. Att han långsamt börjar ta avstånd från vissa saker just på grund av det. På grund av att han inte vill avvika och vara fel. Och det gör mig ledsen! Och arg! För varför skall barn inte kunna få vara de som de är och tycka om vad fan som helst utan att samhället skall lära dem att pojkar måste vara på ett visst sätt och flickor på ett annat?

 

För genusmedvetenheten och arbete mot stereotypa könsroller innebär inte att man vill att alla skall vara likadana eller att man skall byta hobbies med varandra. Det innebär att man vill skapa en större frihet och en möjlighet för individen att skapa sin egen identitet utan att serveras en jäkla mall man måste följa.

 

 

Idag skevs om detta på Aftonbladets hemsida. Som en form av experiment har en man bestämt sig för att ha ett mansfritt år genom att inte följa män på Facebook eller Twitter, inte lyssna på musik eller se film gjorda av män och så vidare. Detta har ju då fått en hel del uppmärksamhet, och i samband med detta en hel del kritik,

 

Det finns de som kritiserar att han får så väldigt mycket uppmärksamhet och beröm för att han som man gör detta, när det finns väldigt många feminister/kvinnor som gjort samma typ av arbete/experiment många gånger tidigare utan att någon brytt sig om det.

 

Jag kan känna mig lite dubbel. För jag kan känna att det han gör är ju en bra grej. Han försöker engagera sig och ta ställning och det skall ju inte kritiseras. Att han som man får väldigt mycket mer uppmärksamhet än kvinnor som gör samma sak skall ju de som uppmärksammar kritiseras för och inte han, kan jag känna. Och jag kan också känna att den där uppmärksamheten kan vara bra också för att försöka få bort stämpeln "tjejgrej" från feministiskt arbete. För tyvärr är det ju så att i patrialkala strukturer kommer något som klassas bara som en "tjejgrej" aldrg tas på lika stort allvar. Det är ju så - även om jag inte vill att det skall vara så.

Och då menar jag inte att feminsimen aktivt skall gå ut och försöka värva män för att få mer genomslagskraft eller försöka bli mer "mansvänliga", utan bara att det är bra när en man försöker engagera sig utan att ställa motkrav.

 

Så jag kan känna att han kan få ett "Bra gjort", det kan jag tycka att han förtjänar även från feministiskt håll. Precis som jag ofta skriver om att jag tycker kvinnliga feminister skriver och gör bra saker. Att dock börja hylla till skyarna och säga att "åh vilken fruktansvärt bra man han är..ooh" är ju att överdriva. Det blir som när man får föräldralediga pappor att verka som helgon medan föräldralediga mammor bara är självklara. Gött jobbat liksom, men inte mer med det.

Detta kommer bli ett av mina mer spretiga inlägg. Eller det har egentligen en röd tråd som inspirerats av många inlägg av andra bloggare jag läst idag, men jag har en känsla av att den röda tråden inte kommer synas så bra i texten. Den finns nog mest i mitt huvud.

 

Jag vill börja med att rekommendera Fannys inlägg om begrepp som jag tyckte var väl skrivet. Hon är bra på att formulera sig och komma till kärnan av saker och ting, den där Fanny. Även om  jag har svårt för överanvändning av begeppet "kvinnohat" (precis som jag känner kring begreppet "manshat") eftersom hat för mig är ett väldigt starkt ord, så håller jag absolut med henne kring de andra begreppen - och framför allt håller jag med om att när det kommer till förtryck och sexism så är det egentligen ingen fråga om tycke och smak. Förtryck är förtryck och sexism är sexism, oavsett vilka bortförklaringar man försöker komma med.

 

Och i och med det så kom jag att tänka på det Britas blogginlägg om det idiotiska mail hon fått (vilket också Schmenus bloggade om). Alltså, detta mail hade jag ju kunnat skriva en bok om - så mycket tankar och känslor väcktes av det. Kommentaren om att han tyckte att en kvinna såg "sugen" ut bara genom att se hennes nakna rumpa väckte så extremt starka obehagskänslor hos mig. Är det konstigt att det sker mycket våldtäkter om endast en naken kroppsdel på en kvinna kan signalera till en man att hon vill ha sex utan att han ens kan se hennes ansikte? När den bara huden i sig är en signal som han läser in?

Och jag blir så satans trött på att sexism och objektifiering skall bortförklaras som "en hyllning till kvinnan" - för det är rent bullshit. "En hyllning till kvinnokroppen" hör man också ofta och det är i och för sig en mer ärlig beskrivning, för det är ju just det... det handlar bara om kvinnokroppen. Inte om kvinnan. Inte om individen, personen, personligheten, människan... Det handlar enbart om kroppen. Och då skall man vara tacksam? Tacksam för att reduceras till en kropp, ett stycke kött, som skall bedömas, hyllas, kritiseras eller beundras. Som en jävla vas.

 

Sedan kan jag inte låta bli att ibland undra vad kvinnan har för ansvar. Jag vet att det är ett känsligt ämne och att det är jäkligt vanskligt att lägga ansvar på den förtryckta att ta sig ur sitt förtryck och att det lätt blir dubbelbestraffning, men kan man ändå få hysa en slags önskan att fler ändå kunde/vågade/ville se hur det verkligen ligger till? Att fler satte ner foten och vrålade att nu får det fan vara nog? Kan vi verkligen förvänta oss att de som förtrycker skall sluta göra det om inte samlat uppror sker?

Men jag kan samtidigt förstå de som väljer att blunda och säger sig vara nöjda som det är - för jag har varit en av dem. Jag har varit en av dem som kände att jag kunde utbyttja patriarkatet till min fördel och inte såg vad jag betalade för det. Som blev stolt och nöjd och kände mig duktig när min manliga lärare på gymnasiet gav mig en uppmuntrande klapp på huvudet. En klapp på huvudet?! Såg aldrig någon kille få samma typ av "lilla gumman"-klapp. Jag spelade dock spelet och fick bra betyg. Och jag kunde gråta för att få som jag ville i relationer med känslorädda män. Har till och med visat brösten för bartendrar i unga dagar för att få min öl snabbare i baren. Jag trodde jag kunde spelet och att jag på så sätt kunde vinna. Att jag kunde få fördelar för att jag var kvinna. Men såg inte alls att de små ynka fördelar jag fick betalades genom stora jäkla nackdelar inom andra områden. Och jag anser att under den perioden så hjälpte jag aktivt till att upprätthålla patrialkala strukturer genom min okunskap och naivitet. Så därför kan jag idag känna när jag ser/hör kvinnor med samma typ av inställning som jag hade då få den där Matrix-känslan att "Ta det jävla pillret och vakna upp!"

 

Fast det är en ständig kamp. Jag, som alla andra, är matad med buskap om hur kvinnor skall vara och hur män skall vara och hur deras inbördes relationer skall se ut. Fortfarande kan jag känna en önskan att vara söt, vacker och åtrådd ibland. Jag kan definitvt känna ett behov av att vara duktig. Bara för att ta exempel så känner jag mer skräck och ångest än glädje för varje ytterligare följare denna blogg får då jag känner krav att skriva "duktiga" och bra inlägg - vilket kan vara svårt då jag har en spretig tankevärld och ofta skriver innan jag hunnit tänka klart... vilket innebär att jag ganska ofta kan komma att ändra åsikt i efterhand då jag diskuterat det hela lite mer och fått mer input. Men jag kan därför förstå de som faktiskt inte orkar med den där kampen utan bara spelar med och anpassar sig.

 

Och därför tror jag absolut att det behövs lite arg retorik också. Vi behöver säga ifrån, hela tiden. Någon måste skrika för de som inte orkar skrika också. Man kan inte skratta med i de sexistiska skämten eller acceptera kvinnofötryck för att vara trevliga. Dock tycker jag inte att ilska och bestämdhet behöver utesluta god ton. God ton för mig handlar om att utan att hyckla och cencurera ändå hålla sig till sak och inte gå till onödiga och/eller obefogade personangrepp. Lady Dahmer skrev om detta och klippet hon infogat är ett bra exempel på en kvinna som har det jag anser vara god ton men ändå inte är rädd för att vara förbannad - och enligt mig kommer hennes (berättigat) arga budskap fram just då kraftfullt eftersom hon håller just god ton (men det är kanske en tolkningsfråga eller en fråga om hur man tolkar begreppet god ton). Däremot tycker jag inte om att man använder just Hitler som exempel på framgångsrik arg retorik, och inte på grund av att han var ett grymt (i den negativa bemärkelsen) jävla arsle utan på grund av att trots att hans arga retorik var framgångsrik så berodde det inte på hans ilska utan att han riktade denna mot en redan utsatt och hatad minoritet och därför fick folket med sig. Han utnyttjade fördomar och okunskap, och det är varken god ton eller ok i min värld. Jag håller dock med om huvudbudskapet LD har, vilket är att arg retorik inte behöver vara dålig.

Fanny har skrivit mycket intressanta inlägg det senaste om det där med män och inkludering. Jag står ju fast vid det jag tidigare sagt att jag tycker att det är bra om de män som delar de feministiska värderingarna kan känna sig välkomna i den feministiska rörelsen. Jag tycker också att det är viktigt att enskilda individer inte döms ut på förhand enbart på grund av att de är män (dock anser jag det vara helt ok att tala i genrella temer när det är relevant och anser inte att man skall förväntas leta med ljus och lykta efter goda egenskaper hos uppenbara skitstövlar). Dock skulle jag säga att detta inte är något genrellelt drag hos majoriteten av landets feminister. Som jag skrivit om innan så lever många av oss i relationer eller har gjort, har manliga släktingar vi tycker mycket om och har överlag i vår omgivning män vi håller kära på ett eller annat vis.

 

Dock har jag lite svårt att förstå de män som vill, eller kräver, att inkluderas i den feministiska rörelsen trots att de inte alls delar feminismens uppfattningar. Känns lite som om en moderat hade krävt att få känna sig inkluderad på ett socialdemokratiskt möte. Eller som om ett barn som ber om att få vara med och leka men sedan vill ändra på hela leken när de väl får vara med. Än underligare är kanske de som vill inkludera den typen av män. I de lägen funderar jag faktiskt på om kvinnor blivit så vana att tryckas ner att de söker sig till förtryckande män. Och nu menar jag inte att se ner på vissa typer av kvinnor för jag kan erkänna att jag absolut själv befunnit mig i relationer med förtryckande, en del rent kvinnohatande, män utan att själv inse detta förrän efteråt.

 

Och vill man som man inkluderas eller engagera sig så får man faktiskt hantera den bistra sanningen och inte kräva att allt skall lindas in i bomull. Det kan ju ändå inte ske någon förändring om man vägrar gå med på att det finns ett problem.

Det har förts en del diskussioner kring "manshat" vs "inkluderandet av män" i vissa feministiska kretsar (och med "vissa feministiska kretsar" så avser jag en ytterst begränsad gruppering vars bloggar jag läser eller vars åsikter jag sett delade på andra sätt på internet).

 

Jag tycker det kan bli lite väl svart-vitt om man talar som om det ena skulle utesluta det andra, eller det måste vara antingen eller. Dock har jag lite tankar kring båda begreppen.

 

Vad gäller "manshat" så har jag inga problem med att kritisera män både som individer eller i grupp, inga problem med att man lyfter och belyser förtryckarstrukturer och så vidare. Jag anser inte att män, eller kvinnor, behöver gulligullas med och jag anser att kritik krävs för att förändring skall ske.

Dock ogillar jag starkt kommentarer som "inga män borde få finnas", "alla män borde dö" och egentligen också de mildare "alla män är svin"-varianterna. Jag tycker man är lite farligt ute då man dömer ut och hatar en hel gruppering av människor oavsett vilken typ av invider den gruppen består av. Det är heller inget konstruktivt med den typen av hat - det leder inte till någon förändring och är inte en rimlig lösning på problemet.

Jag kan förstå att många kvinnor upplevt enormt förtryck av olika slag och kanske har utsatts för både det ena och det andra av män, och att deras hat i viss mån är berättigat eller i alla fall lätt att förstå. Dock tycker jag det bästa är att avhålla sig från generaliserat hat samt att i möjligaste mån försöka separera sina personliga trauman från sin delaktighet i politisk kamp.

 

Vad gäller "inkluderandet av män" så beror det lite på vad man menar med begreppet, Jag tycker att det är jättebra om män som delar de feministiska åsikterna känner sig välkomna inom feministiska kretsar. Och jag tror att det är viktigt att män inte bara utpekas som problemet utan också som en del av lösningen. Dock uppskattar och förespråkar jag inte inkluderande om man med detta avser att tumma på principer och cecurera sig bara för att inte trampa på några ömma tår.

Vi feminister talar ju en hel del om Bechdel-testet och en del kanske undrar varför. Bechdel-testet går ju ut på att man testar en film genom följande punkter som jag sammanfattat lite slarvigt (så sök gärna på ordet på nätet själva för att läsa mer).

- Finns minst två kvinnor i filmen

- Är dessa namngivna

- Interagerar de med varandra

 

De flesta storfilmer klarar inte att passera detta test. I vissa fall är det mer förklarbart, som när filmen baseras på en gammal bok som skrevs på den tid då kvinnor hade en helt annan roll i samhället, något Schemnus tar upp här. Dock kan jag fortfarande se det som tragiskt.

Hela grejen med att vi måste ha ett sådant test, och det faktum att allt som krävs är att några ynka kvinnor får ta plats nog att få bära namn och tala med varandra. Det visar så himla tydligt hur män dominerar världen i filmens värld. Gå ut på en gata på stan och se hur många män och kvinnor du möter, kolla av hur många som finns i din bekantskapskrets och så vidare. Antagligen är det ganska nära 50/50... och i alla fall inte 99/1 som det oftast är i film. En hel film med bara manliga karaktärer och så skall man vara nöjd om de kastar in en kvinna typ. Och det är ju inte så att det behövs på grund av handlingen för det mesta.

Se bara på författaren till Game of Thrones som fått beröm för alla sina kvinnliga karaktärer och som meddelat att han skriver dem likadant oavsett kön - för att både män och kvinnor är människor och inte behövs betraktas på olika sätt. Eller filmen Salt som från början skulle ha en man i huvudrollen men som man sedan bytte ut mot en kvinna - och det fungerade ju utmärkt. Men av någon anledning tycks många manusförfattare se det som oerhört problematiskt att få med kvinnor, som om de är separata varelser som kräver extra tankeverksamhet när man skapar. Kanske på grund av att de ser det nästintill omöjligt att ta med en kvinna utan att också skapa någon typ av kärleksintresse, flirt eller sexuell spänning också.

 

Och så har vi det där med starka kvinnliga karaktärer. Något som ibland får oss att förlåta lite väl mycket. Om man kastar in EN "stark" kvinna i en films handling så kan vi nästan bortse från att resten av filmen består av enbart män. Och vad är en stark kvinnlig karaktär? Innebär det att hon har en stor roll i filmen men i övrigt kan ha vilka egenskaper som helst? Ibland är den kvinnliga karaktären mest någon vördad och dyrkad, som har stor betydelse för filmen men som egentligen inte bidrar med mycket mer än sin själva uppenbarelse. Och att ha med den enda kvinnan i form av någon slags gudom i sin uppenbarelse gör ju inte mycket för att förbättra synen på kvinnan som "något annat". Sedan har man ju de filmer där den starka kvinnan inte är något annat än en slags stereotyp man i kvinnokropp som är hård, känslokall och slåss mycket. Jag tycker det är ytterst få filmer som lyckas få till en nyanserad kvinnokaraktär som är mer "bara en människa". Den första Alien är ju bra med det, serien Battlestar Galactica tycker jag också lyckas i många fall och nu senast filmen Gravity.

 

Detta kan ju såklart analyseras och problematiseras hur mycket som helst, men just nu måste jag hjälpa till att reda ut kaoset i vårt hem så det får bli en annan gång :)

Moralfjant skrev om detta och måste sprida det vidare för originalboken är så intressant. Sara Hansson har alltså gjort en serie av Carin Holbergs bok Det kallas kärlek.

 

Det har ju i väldigt många bloggar den senaste tiden (nu talar jag inte om de senaste dagarna utan utspritt under de senaste månaderna) skrivits en del om det där med patriarkat - eller närmare bestämt om man kan säga att vi i Sverige har ett patriarkat eller inte. Det råder ju lite delade meningar kring det hela. Vissa föredrar att säga att vi har patriarkala strukturer istället. Jag kommer egentligen inte säga att det ena eller det andra är korrekt för jag är verkligen ingen expert på området, men jag vill etitta lite igen på definitionen och ge mina tankar kring det hela.

 

På Wikipedia, som är källan till världens all kunskap, står det:

Först när jag läste det så kände jag också att kanske man mer skall kalla det just patrialkala strukturer, en slags efterdyning efter ett tidigare patriarkat. Denna tanke uppstod då vi ju i Sverige inte har enbart män vid makten, fadern är inte familjens överhuvud på samma sätt länge, kvinnan i Sverige är faktiskt fri att göra i princip vad hon vill och det finns inte i lag att kvinnan har mindre makt eller så - så som det är i många andra länder i världen. Vi har alltså kommit en bit på vägen.

 

Men sedan kände jag att jag faktiskt inte var helt bekväm med att bara kalla det patriarkala strukturer. För majoriteten av människorna med stor makt i det här landet är ju faktiskt fortfarande män, om man tittar politiskt och även i näringslivet. Min erfarenhet är att kulturen fortfarande är att man lyssnar lite mer på män och tar dem lite mer på allvar (man kan fortfarande inte helt bortse från en kvinnas kön). Män uteser gärna andra män till sina efterträdare. Beslut fattas gärna i små herrklubbar. Män har lättare för att ta plats i offentliga sammanhang. Män tjänar gerenerellt mer (och pengar är makt). Även inom familjen kan man ju också se att mannen gärna "går i fronten", t.ex. är det oftast mannen som kör bilen om hela familjen åker någonstans.

 

Och institutionaliserad makt kanske inte enbart behöver ses som någon slags juridisk makt där en lag säger att kvinnan är mindre värld, utan kanske kan man också se det som ett samhälle som fortfarande är utformat så att kvinnor får något sämre förutsättningar och därmed svårare att nå makt?

 

Kom jag fram till något här egentligen? Nej, inte direkt... men nu har jag tänkt klart för ögonblicket.

Igår på föräldrakursen så talades en del om det där med barn som vill bestämma sina egna kläder, och framför allt om flickor som enbart vill ha fina klänningar.

Nu har ju jag ingen dotter, men kanske får en gång, och jag vill ju gärna tro att jag kommer kunna undvika klänningfällan om den dagen kommer. Har en bild i mitt huvud om att uppfostra en liten tuff flicka i jeans. Men frågan är väl om man lyckas stå emot och verkligen följa det där när det väl gäller. Det är ju alltid lätt att säga innan (ja oj vad jag hade planer för Nico innan han föddes... inget godis, inte massa film.... haha).

 

Vi talade en del om det där med varför flickor blir så besatta av klänningar och jag anser att det är ganska lätt att förstå om man observerar reaktionerna som barnen får (läs bland annat detta inlägg av Lady Dahmer) när de har den typen av kläder. Flickor med klänning får höra hur fina de är, de får höra att de är prinsessor och så vidare. Det är väl klart att de då lär sig att vilja ha den typ av kläder som ger dem mest positiv respons. Och samtidigt som jag inser att detta på sikt inte kan vara bra för en liten flickas självkänsla att koppla sitt värde till sitt utseende på det sättet, så undrar jag om jag skulle kunna stå emot något som får mitt barn att känna sig speciellt. Alla vill ju att deras barn skall känna sig lyckliga och sedda, och det är nog lätt att halka dit och ge med sig så att de får den där snabba bekräftelsen även om man vet att det på sikt kanske kommer få henne att må sämre beträffande sig själv.

 

Jag märker ju förresten liknande fenomen beträffande Nico. Han har ju insett nu att om han har tröjor med välkända figurer som de från ToyStory eller Bamse så innebär det uppmärksamhet. Han pekar och visar andra motivet och de säger att: Ååh vad fiin. Och då vill han ju såklart ha den typen av kläder. Och jag tar på honom den typen av kläder för att det gör honom glad. Även om jag vet att det kanske är fel. Jag försöker försvara mig själv genom att tänka att det behöver ju inte vara fel att få vara fin, att få känna sig fin, och kan bara hoppas att mitt (mina) barn ändå tillslut förstår att det finns så mycket mer och så mycket viktigare saker man kan vara än just fin. Och att även om de är fina, alltid fina i mina ögon, så har de också hur många andra egenskaper och kvaliteter som jag älskar och uppskattar hos dem - och att fin inte ens ligger på topp tio av dem.

 

 

 

Brukar inte se Skavlan, eftersom vi inte har tv, men råkade på detta klipp på YouTube. Nu är det visserligen klippt i det men jag utgår ifrån att han faktiskt menar vad han säger... och jag mår lite illa. Eller inte bara lite.

 

Bo Rothstein är en av dem som kritiserar Maria Svelands bok, och det gör han bland annat i denna artikel. Nu är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra varken bu eller bä i denna fråga. Vem av dem som har rätt kanske jag genom lite efterforskning skulle kunna skapa mig en bättre åsikt kring, men det orkar jag inte i nuläget.

 

Min poäng är istället att jag anser att det är viktigt att ta del av båda sidor i en debatt och inte ta allt en part säger för sanning, oavsett om man anser att personen skrivit/sagt bra saker tidigare eller om man tycker om personen av annan anledning - och framför allt inte enbart baserat på att någon är kvinna/feminist.

Maria Sveland har mycket vettigt att säga och det är bra att någon vågar ta upp även de mer obekväma frågorna, men jag ogillar när man på något sätt får det till att man måste hålla med alla andra feminister i alla lägen för att få kalla sig feminist, och att forskning beträffande genus skulle få någon slags gräddfil gentemot annan forskning.

 

Om det Bo Rothstein skriver är sant, vilket för den som orkar borde vara lätt att granska genom att läsa de rapporter som finns i frågan, så tycker jag inte att man kan försvara någon som kallar sig forskare om denne manipulerar data eller häver ur sig ogrundade påståenden som andra förväntas ta för sanning utan vetenskapliga belägg. Det är inte så akademisk forskning skall fungera.

Jag anser att genusforskning är otroligt viktig och bör bedrivas i stor omfattning, men då det är ett så omdebatterat ämne som man vet kommer granskas noga av motståndare, så är det extra viktigt att denna bedrivs på ett korrekt sätt. Och om en forskare inom ämnet inte klarar av detta utan istället försöker använda forskningen som alibi för att oavsett vad insamlad data visar ändå försöka styrka de antaganden denne gjort redan från början då skall denne plockas bort från forskningen, och inte skyddas, oavsett hur goda avsikterna var.

För att skydda någon på det sättet gynnar inte den feministiska rörelsen utan skadar den.

 

Om någon skulle ha läst utredningen av Eva Lundgrens forskning eller har tagit del av hennes rådata och tycker att Maria Sveland har rätt i sitt påstående att hon är utsatt för en komplott så dela gärna med er av detta.

Jag säger alltså inte att jag sitter inne med sanningen här utan säger bara att om Bo Rothstein har rätt så tycker jag som ovan.

Idag satt jag och såg ett äldre avsnitt av FeministFrequensy på YouTube som handlar om hur man i serien Glee har skådespelerskor som är mellan 20 och 30 år som spelar tonåringar, och att tidningen GQ sedan publicerar nästan pornografiska bilder med samma skådespelare. Trots att de egentligen alltså inte är tonåringar så skapar detta en sexualisering av unga flickor, då de är kända för allmänheten som tonåringar och det också är tonåringar som identifierar sig med dem.

 

 

När jag såg detta så kom jag att tänka på BLEKK Michaelas väldigt bra blogginlägg/artikel om liknande ämne, dvs. hur den oskuldsfulla, barnsliga flickan idealiseras och unga människor sexualiseras i reklamsyfte.

Artikeln i sin helhet kan ni läsa här.

 

Anita (FeministFrequency) tar upp något som jag tycker är väldigt viktigt i sammanhanget och som är avgörande för att vi skall kunna identifiera och reagera mot denna negativa sexualisering, utan att ta ifrån unga deras rätt till en egen sexualitet: och det är skillnaden mellan begreppen sexualisering och sexualitet.

 

Sexualisering gör människor till objekt. Flickorna man kan se på bild i Michaelas blogginlägg poserar inte på detta avklädda eller provokativa sätt för sin egen sexualitets skull. De gör detta enbart för åskådaren. De är passiva objekt som enbart finns till för andras (eventuella) njutning. Och som både Michaela och Anita nämner på olika sätt så skapar detta en känsla av att en kvinnas värde sitter i hennes förmåga att vara sexuellt attraktiv.

 

Sexualitet är däremot en förmåga att känna och uttrycka sexuella känlor och sexuell lust. Det är något som finns för ens egen skull, inte för någon annan. Att vara ett subjekt där ens egna känslor och önskningar är de som är viktiga. Att unga människor har rätten till en sexualitet tycker jag är något viktigt, även om detta inte är en självklar rätt (speciellt inte i många andra länder som t.ex. USA) då många anser att unga framför allt skall få veta risker med sexualitet och uppmanas till avhållsamhet. 

 

Genom att försöka förtrycka ungas sexualitet samtidigt som unga i media sexualiseras så stjäl samhället sexualiteten från de unga och gör den till sin egen. Unga människor förvandlas från sexuella subjekt till sexuella objekt. Jag kan inte se hur någon kan anse detta vara positivt, och ändå har det gått så långt att det sker dagligen utan att vi ens lägger märke till det.

 

 

 

På Schmenus blogg kan man se bilden nedan som visar resultatet efter en studie i USA.