Knyttet - kort men tjock

Detta kommer bli ett av mina mer spretiga inlägg. Eller det har egentligen en röd tråd som inspirerats av många inlägg av andra bloggare jag läst idag, men jag har en känsla av att den röda tråden inte kommer synas så bra i texten. Den finns nog mest i mitt huvud.

 

Jag vill börja med att rekommendera Fannys inlägg om begrepp som jag tyckte var väl skrivet. Hon är bra på att formulera sig och komma till kärnan av saker och ting, den där Fanny. Även om  jag har svårt för överanvändning av begeppet "kvinnohat" (precis som jag känner kring begreppet "manshat") eftersom hat för mig är ett väldigt starkt ord, så håller jag absolut med henne kring de andra begreppen - och framför allt håller jag med om att när det kommer till förtryck och sexism så är det egentligen ingen fråga om tycke och smak. Förtryck är förtryck och sexism är sexism, oavsett vilka bortförklaringar man försöker komma med.

 

Och i och med det så kom jag att tänka på det Britas blogginlägg om det idiotiska mail hon fått (vilket också Schmenus bloggade om). Alltså, detta mail hade jag ju kunnat skriva en bok om - så mycket tankar och känslor väcktes av det. Kommentaren om att han tyckte att en kvinna såg "sugen" ut bara genom att se hennes nakna rumpa väckte så extremt starka obehagskänslor hos mig. Är det konstigt att det sker mycket våldtäkter om endast en naken kroppsdel på en kvinna kan signalera till en man att hon vill ha sex utan att han ens kan se hennes ansikte? När den bara huden i sig är en signal som han läser in?

Och jag blir så satans trött på att sexism och objektifiering skall bortförklaras som "en hyllning till kvinnan" - för det är rent bullshit. "En hyllning till kvinnokroppen" hör man också ofta och det är i och för sig en mer ärlig beskrivning, för det är ju just det... det handlar bara om kvinnokroppen. Inte om kvinnan. Inte om individen, personen, personligheten, människan... Det handlar enbart om kroppen. Och då skall man vara tacksam? Tacksam för att reduceras till en kropp, ett stycke kött, som skall bedömas, hyllas, kritiseras eller beundras. Som en jävla vas.

 

Sedan kan jag inte låta bli att ibland undra vad kvinnan har för ansvar. Jag vet att det är ett känsligt ämne och att det är jäkligt vanskligt att lägga ansvar på den förtryckta att ta sig ur sitt förtryck och att det lätt blir dubbelbestraffning, men kan man ändå få hysa en slags önskan att fler ändå kunde/vågade/ville se hur det verkligen ligger till? Att fler satte ner foten och vrålade att nu får det fan vara nog? Kan vi verkligen förvänta oss att de som förtrycker skall sluta göra det om inte samlat uppror sker?

Men jag kan samtidigt förstå de som väljer att blunda och säger sig vara nöjda som det är - för jag har varit en av dem. Jag har varit en av dem som kände att jag kunde utbyttja patriarkatet till min fördel och inte såg vad jag betalade för det. Som blev stolt och nöjd och kände mig duktig när min manliga lärare på gymnasiet gav mig en uppmuntrande klapp på huvudet. En klapp på huvudet?! Såg aldrig någon kille få samma typ av "lilla gumman"-klapp. Jag spelade dock spelet och fick bra betyg. Och jag kunde gråta för att få som jag ville i relationer med känslorädda män. Har till och med visat brösten för bartendrar i unga dagar för att få min öl snabbare i baren. Jag trodde jag kunde spelet och att jag på så sätt kunde vinna. Att jag kunde få fördelar för att jag var kvinna. Men såg inte alls att de små ynka fördelar jag fick betalades genom stora jäkla nackdelar inom andra områden. Och jag anser att under den perioden så hjälpte jag aktivt till att upprätthålla patrialkala strukturer genom min okunskap och naivitet. Så därför kan jag idag känna när jag ser/hör kvinnor med samma typ av inställning som jag hade då få den där Matrix-känslan att "Ta det jävla pillret och vakna upp!"

 

Fast det är en ständig kamp. Jag, som alla andra, är matad med buskap om hur kvinnor skall vara och hur män skall vara och hur deras inbördes relationer skall se ut. Fortfarande kan jag känna en önskan att vara söt, vacker och åtrådd ibland. Jag kan definitvt känna ett behov av att vara duktig. Bara för att ta exempel så känner jag mer skräck och ångest än glädje för varje ytterligare följare denna blogg får då jag känner krav att skriva "duktiga" och bra inlägg - vilket kan vara svårt då jag har en spretig tankevärld och ofta skriver innan jag hunnit tänka klart... vilket innebär att jag ganska ofta kan komma att ändra åsikt i efterhand då jag diskuterat det hela lite mer och fått mer input. Men jag kan därför förstå de som faktiskt inte orkar med den där kampen utan bara spelar med och anpassar sig.

 

Och därför tror jag absolut att det behövs lite arg retorik också. Vi behöver säga ifrån, hela tiden. Någon måste skrika för de som inte orkar skrika också. Man kan inte skratta med i de sexistiska skämten eller acceptera kvinnofötryck för att vara trevliga. Dock tycker jag inte att ilska och bestämdhet behöver utesluta god ton. God ton för mig handlar om att utan att hyckla och cencurera ändå hålla sig till sak och inte gå till onödiga och/eller obefogade personangrepp. Lady Dahmer skrev om detta och klippet hon infogat är ett bra exempel på en kvinna som har det jag anser vara god ton men ändå inte är rädd för att vara förbannad - och enligt mig kommer hennes (berättigat) arga budskap fram just då kraftfullt eftersom hon håller just god ton (men det är kanske en tolkningsfråga eller en fråga om hur man tolkar begreppet god ton). Däremot tycker jag inte om att man använder just Hitler som exempel på framgångsrik arg retorik, och inte på grund av att han var ett grymt (i den negativa bemärkelsen) jävla arsle utan på grund av att trots att hans arga retorik var framgångsrik så berodde det inte på hans ilska utan att han riktade denna mot en redan utsatt och hatad minoritet och därför fick folket med sig. Han utnyttjade fördomar och okunskap, och det är varken god ton eller ok i min värld. Jag håller dock med om huvudbudskapet LD har, vilket är att arg retorik inte behöver vara dålig.