Crash
Jag vet att det finns de som mer än något annat önskar sig ett barn men inte kan få ett. Jag vet att det finns de som förlorar sina barn eller vars barn har sjukdomar eller handikapp... Jag vet allt det och vet att jag borde vara tacksam... så jag skäms när jag crashar och säger inget, skriver inget... Försöker vara som vanligt, men gråter i smyg och somnar så fort tillfälle ges.
Ligger i soffan och tittar på hur allt blir kaos utan förmåga att resa mig och göra något åt det. Skriver listor på viktiga samtal jag måste ringa och saker som måste göras, och sedan gör jag inget av det.
Känner hur jag är en usel mamma som inte leker, knappt skrattar eller ler... utan är helt tom.
Fast jag är ju inte tom. Jag är rädd. Jag är så våldsamt rädd. Innan jag blev gravid sa de på MVC att jag inte skulle oroa mig för jag skulle få hjälp på Aurora och att "sådana som jag", med mina upplevelser, nästan alltid kan få kejsarsnitt.
Nu sitter jag här med 2 månader kvar av graviditeten och har fortfarande inte ens fått träffa någon på Aurora. I ett halvår har jag fått bära rädslan själv utan svar på om jag får kejsarsnitt eller ej. Och känner mig lurad och sviken av sjukvården... igen.
Sjukskriven i månader på grund av panikångest som bara blir värre, depressiva symtom, sömnlöshet.... En mamma som inte orkar med, i månader. Ett förhållande som blir fokuserat av hur jag inte mår bra... Mitt eviga gnällande... och jag skäms. Orkar inte med mig själv.
Och jag älskar ju det där barnet i min mage. Jag har ju längtat så efter henne. Jag vill ju ha henne i min famn, titta på henne. Se henne växa upp till ett lika underbart barn som min son. Och jag hatar dem som förstör det som borde vara vackert för mig genom att låta mig sitta här med all min rädsla och utan svar.
