Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Kejsarsnittet

Publicerad 2016-04-04 17:51:00 i Allmänt,

Ni som följer bloggen/känner mig vet att jag kämpat ganska hårt för att få kejsarsnitt då första förlossningen var psykologiskt väldigt traumatiskt för mig. Efter att ha fått avslag på första remissen fick jag vänta en mindre evighet på att kallas till Aurora för att få en andra bedömning (skickade också i desperation remiss till ett annat sjukhus, men hann inte kallas dit innan jag fick tid i Göteborg).
Fick träffa bm på Aurora som mest talade om risker med kejsarsnitt och fördelar med vaginal förlossning och kände mig inte alls lyssnad på. Dock skickades remiss vidare till läkare och denna läkare var jättebra. Hon lyssnade verkligen, men det kändes som om hon behövde medicinska skäl för att få det hela godkänt av sina chefer. Det kravet visade sig uppfyllas av att jag bl.a. haft hjärninflammation vilket gör att jag har svårt att hantera stress och oro.
 
Fick sedan tid för inskrivning på Mölndals sjukhus en dag och kejsarsnittet inplanerat fem dagar senare (påskledigt i mitten). Inskrivningen gav egentligen inte så mycket mer info än det jag redan visste men kändes ändå tryggt och bra då personalen var trevlig och lugnande. 
 
På dagen för kejsarsnittet åkte vi till Mölndals sjukhus med vår BB-väska. Jag var väldigt nervös men samtidigt förväntansfull. 
När vi kom dit förbereddes jag på samma avdelning som man sedan återhämtar sig efter kejsarsnittet på. Jag fick ta av mig allt och ta på mig en sådan där sjukhusrock. Sedan fick jag lägga mig i en säng och så sattes en kanyl/slang fast i vänster handled och en i höger armveck. Ingen av dem gjorde direkt ont att sätta alls. Egentligen skulle dock den högra suttit i handleden också men där var blodkärlen inte så bra så det blev en miss när den sattes, och det gjorde en hel del ont (har fortfarande blåmärke runt det). 
 
Efter det sattes kateter in. Det var jag skitnervös för att det skulle göra ont, men det sved mest när bedövningssalva sattes på och sedan gjorde det inte ett dugg ont. Var rätt gött att slippa gå på toa på ett dygn sedan :)
 
Sedan fick jag vänta ett tag innan det blev vår tur. Narkossköterska och läkare kom ner och hämtade oss. De var väldigt lugna och vänliga och det kändes tryggt. Jag blev dock lite chockad av hur många som skulle vara med i operationsrummet. Det var läkare, två narkossköterskor, sjuksköterska, barnsköterska och jag vet inte vad. Hela rummet var fullt av folk. Var imponerande att se hur de liksom jobbade som en organism, alla visste sin plats och sina sysslor och var effektiva. 
 
Jag drabbades dock av en hel del stresspåslag då jag kopplades in till massor av slangar och sladdar och apparater. Kände mig som en robot eller nåt med alla apparater kopplade till mig. Hampus såg dock att jag började freaka ur så han bad dem ge mig något lugnande, vilket de gjorde och sedan kändes allt bra igen.
Narkosläkaren kom in och tvättade ryggen med något extremt iskallt och satte sedan den första lilla bedövningssprutan och sedan sattes ryggbedövningen. Trodde det skulle göra skitont men var bara lite obehag.
 
Efter det la de upp en skitsnabbt på bordet. De testade om den del av nerverna som känner smärta och kyla var bedövade genom att dra med något kallt på magen. Va en ganska cool känsla när benen och magen liksom "försvann" samtidigt som man kunde känna beröring.
När de visste att jag var bedövad så satte de igång bakom skynket som hängde så att jag och Hampus inte kunde se själva snittet. 
Och på 2 minuter (!) var Linnéa ute. Hon fick ligga lite på mitt bröst innan barnsköterskan kollade henne medan övriga fortsatte att sy ihop mig, vilket tog ungefär 40 minuter.
 
Sedan var det klart och jag kördes ner tillsammans med Hampus och bebis till "uppvaket". Där låg man i ett rum som man delade med några andra familjer men man hade draperi runt så det kändes ändå privat. 
Det var en fantastisk känsla att liksom vara vaken och klar, och inte i total chock som efter förra förlossningen, så vi kunde njuta tillsammans av att ha vår lilla bebis hos oss. 
 
Efter några timmar då jag kunde röra mina ben och hade suttit upp, stått och gått några steg så kördes vi till BB-avdelningen.
 
* fortsättning efter lång paus *
 
På BB var all personal jättegulliga. De var omtänksamma, frågade innan de hjälpte till med saker och fick oss att känna oss precis lagom omhändertagna. 
De var lite förvånade att jag ville åka hem redan dagen efter men hjälpte oss att se till att det blev möjligt.
 
Nu efteråt har jag såklart ont i snittet, även om det blir bättre för varje dag, men det är så stor skillnad om man jämför med hur psykiskt knäckt jag var efter den vaginala förlossningen. Nu mår jag psykiskt bra, är glad, känner att jag kan njuta av att vara mamma till två underbara barn och allt är på alla sätt så mycket bättre. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela