Att använda retorik för att göra offret medskyldigt
Som jag skrev igår så skriver jag inte alltid om saker jag tycker är för jobbiga, men nu kan jag ändå inte låta bli för jag tycker det som sker i media just nu är otäckt. Eller kanske inte skall skriva just nu, för det har pågått länge.
Fenomenet att när fredliga vänsteranhängare demonstrerar eller har någon typ av manifestation, som denna gången i Malmö en feministisk sådan som var mot mäns våld mot kvinnor, och dessa attackeras av högerextrema (läs: nazister) så beskrivs detta i media ofta som en "sammandrabbning".
Om jag skulle vandra längs gatan en solig tisdag och en främling rusar fram och sparkar mig i magen så skulle jag inte kalla detta en "sammandrabbning". Jag skulle kalla det en attack, ett överfall. Så vad är det som gör att om man är politiskt engagerad, strider för andras och sina egna rättigheter och visar sin ståndpunt offentligt - men på ett fredligt sätt - så anses man plötsligt få skylla sig själv om något händer. Som om "ger du dig in i leken får du leken tåla"... Är det så ett demokratiskt samhälle skall fungera?
Denna typ av retorik känns otroligt skrämmande på två olika sätt. Dels får de det att låta som om vänsteranhängare och feminister bara genom att existera är så provocerande att de har sig själva att skylla om de blir påhoppade. Vilket är ett ypperligt sätt att försöka tysta människor på. Inte fasen vill man stå och demonstrera om det sedan anses fritt fram för andra att klubba ner en efteråt.
Dels får man nazisterna att framstå som bara en part i en sammandrabbing. Som om de två partnerna vore likvärdiga. Som om de delar på ansvaret. Man tar inte på allvar det extrema hot mot demokrati och mänskliga rättigheter det innebär att denna typ av organisationer/människor blir fel och agerar med våld mot de som de anser har fel.
Och denna bild målad av Kent Wisti, är väldigt obehaglig men säger en hel del.
