Knyttet - kort men tjock

 

Jag känner igen mig i detta. Inte för att jag var rädd inför min första förlossning. Jag litade blint på barnmorska och andra jag hade kontakt med och den information de gav. Det var inte förrän jag skulle föda som jag drabbades av en chock. Ingen hade talat om för mig att man kanske inte skulle komma att få den bedövning man bett om då ingen personal fanns tillgänglig. Eller att bedövningen efteråt kan misslyckas så man får sy ihop det man spruckit med full känsel (Just då var dock min reaktion: Sy bara! Jag skiter i det! Jag vill bara hem!). Ingen berättade att om det gör ont när man kissar, rör sig eller har sex i flera veckor efteråt så kan det vara en slags ärrbildning som lätt avhjälps med nån liten pensling av en barnmorska (snacka om att ha ont i onödan!). Det där med avslaget talades så lite om att jag missbedömde hur länge och mycket ett sådant skall vara och därför under lång tid inte insåg att jag hade en livmoderinflammation.

 

Så jag var inte rädd då. Jag är rädd nu. Och främst är jag rädd för att jag vet att jag inte kan lita på vad de svarar när jag har frågor. Jag vet att de undanhåller information. Och även jag håller ju tyst. För det finns en slags oskriven regel att man inte skall skrämma upp de som ännu inte fött barn genom att berätta om hur det verkligen är. Är inte det väldigt skumt?

 

I alla andra sammanhang när det kommer till operationer, kirurgiska ingrepp, mediciner, juridiska beslut, bankärenden... ja alla stora beslut i livet som du kan tänka dig.. så talar man mycket om informerat samtycke. Det vill säga att en människa har rätt att få all information, både om fördelar och nackdelar, negativt och positivt, innan denne fattar ett beslut. Detta för att det skall räknas som att man faktiskt var fri att fatta ett beslut. Har man inte all fakta så vet man ju faktiskt inte vad det är man beslutar om.

Men tydligen så gäller detta icke barnafödande. I dessa fall så handlar det tydligen inte om att kvinnan skall få välja om hon vill skaffa barn eller inte, hon bara ska det... och då är det bättre att hon inte vet vad det kan innebära. Som om det där med barnafödande var något man bara måste genomgå oavsett.

 

Missförstå mig rätt nu. Det är ju inte så att jag ångrar att jag födde barn, och kommer säkerligen trots min rädsla att göra det igen, och jag avråder inte andra från att skaffa barn. Dock anser jag att de skall ha rätt att veta exakt vad det är de kan komma att uppleva (och jag skriver kan, för det är ju olika för alla).

Jag har ingen lust att bli betraktad som en barnalstringsmaskin utan val. För det tycks ju vara det som det handlar om. Kvinnor SKA föda barn. Det behövs inget informerat samtycke, ingen information... för det handlar i samhällets ögon inte om ett val, något man kan välja bort, utan om något kvinnan SKA.

 

Och även om de flesta kanske ändå väljer att skaffa barn så vet de i alla fall vad de har att vänta, och det som man vet om är mindre skrämmande. Som Blixa skrev så är det tystnaden som är det värsta.

Jag tror också att en vetskap innan kan förhindra många förlossningsdepressioner. För om jag hade vetat, om de hade varit helt ärliga kring hur det kan vara, så hade jag inte drabbats av extrem chock under förlossningen som sedan gav mig mardrömmar och depressionssymtom i månader efteråt. Då hade jag varit förberedd.

 

Lite som när sonen min skall få spruta och frågar om det kommer göra ont, och sköterskan säger "nej då" och jag säger "Jo det kommer göra ont, men bara en stund och sedan går det över".... För kanske blir han lite nervös och rädd, men då vet han vad som kommer att hända och framför allt så vet han att han kan lita på mig.