Att vara lite udda
Denna underbara artikel länkades av en vän på facebook idag och kände igen mig så himla mycket även om detta är en person med helt andra diagnoser (om än närliggande) än jag själv. Det är en kvinna med Aspergers och ADD som berättar om sitt liv och sin vardag.
Jag kan ofta tycka att det är lite pinsamt att skriva eller prata om "mina problem" för de finns de som har det så himla mycket vättre. Jag har ju klarat mig ganska bra, eller väldigt bra, trots allt. Men ibland kan jag känna att det är just det som kan vara lite jobbigt.... att mina problem är så osynliga att jag kan tas för vem som helst som "bara är lite skum". Precis på gränsen till att vara en av dem, men så faller man på mållinjen för att man är för konstig.
Och då problematiken är så vag och osynlig så förväntar sig alla att man bara skall kunna "ta sig i kragen" och bete sig om alla andra. Men det går ju inte alltid...
Med åldern har min problematik visserligen blivit mindre. När jag var yngre var allt jag inte kunde planera och kontrollera så ångestfyllt att det knappt gick att andas. Mina föräldrar berättar fortfarande om när familjen var på High Chaparall (temapark med cowboys för er som inte vet) och fick hysteriskt utbrott och vägrade låta någon i familjen åka på det tåg som skulle bli rånat på låtsats av skådespelare. Då fattade ingen av oss vad som hände, allra minst jag själv som bara kände panik. Idag vet jag att detta hade kunnat övervinnas om personal på plats hade kunnat berätta för mig steg för steg EXAKT vad som skulle hända med en garanti att ingen skulle fysiskt ta på mig.
I tonåren var jag så ångestfylld att jag nästan kräktes och bara skakade varje helg då jag skulle ut med mina vänner, då man aldrig visste exakt vad som skulle hända under kvällen. För att inte tala om vad som hände första gången jag tänkte ha sex, men den det tänker jag dårakt inte skriva om här. Ytterst pinsam historia.
Idag ser min problematik egentligen ut så att jag inte tycker om oplanerade saker. Kommer jag hem och maken säger att en vän kommer på besök samma kväll kan jag brista ut i gråt. Inte för att jag ogillar vännen och ej vill ha denne på besök men för att jag behöver gott om tid att mentalt förbereda mig på detta.
Företagsfester där man spontant vill ha lekar eller sådant kan få mig att kräkas av skräck. Meddelar de innan att det är lekar så går jag visserligen inte alls eller meddelar att jag inte under några omständigheter ställer upp på sådant.
Jag har väldigt svårt för vissa saker av ostrukturerade aktiviteter. Jag kan t.ex. lätt städa om allt som skall städas upp har en bestämd plats. Men är det för många olika typer av saker och de inte har sin bestämda plats så blir jag handlingsförlamad och får ångest bara vid tanken på att röra vid de sakerna. Städning tar också lång tid då jag innan måste komma på bästa ordningen att städa på innan jag börjar. Lättast är om någon annan bara ger mig direktiv.
Att packa inför en flytt är nästan omöjligt för mig då jag får ångest av att blanda olika typer av saker i en kartong. Hittar jag inte ett bra system för det hela så KAN jag inte packa.
Av samma anledning så är tanken på att resa roligare än att göra det, då all typ av sådan förflyttning leder till extremt mycket ångest baserad på det där med att packa rätt saker, i rätt ordning och ha koll på allt.
Socialt samspel är svårt och ansträngande. Jag tycker mycket om att prata med andra men då jag dels inte kan prata "väder och vind" (då sådant inte intresserar mig och jag inte förstår mig på det) och dels har lite svårt för vad man får och inte får säga (vad som är för privat, vad som är ohyffsat etc) så måste jag anstränga mig väldigt mycket under socialt samspel och blir väldigt väldigt trött efter ett tag. Och när jag blir trött så stänger jag liksom av och blir helst tyst... vilket inte anses så väluppfostrat det heller.
Precis som kvinnan i artikeln så kan jag spendera massor av tid och fokus på att plugga, läsa och sådant utan att bli trött... men jag måste lägga extremt mycket energi och tankekraft på att komma ihåg att diska, borsta mina tänder och annat vardagligt. Sådant kan göra mig helt utmattad. Att det som vara är saker som går automatiskt för andra är saker jag hela tiden måste försöka komma ihåg.
Så om man möter mig så kan man antingen tänka att jag är precis som alla andra, trevlig, smart, pratsam och rolig. Men man kan också få en diffus känsla av att jag är lite skum. Och träffar man mig i ett sammanhang då jag inte alls kan hantera situationen så kan man nog anse att jag är helknasig, smått elak och dryg eller extremt blyg.
Men jag har tränat mycket... Nu säger jag hej och hej då till dagispersonalen (jag kan helt glömma det där med att man skall hälsa på folk), hälsar på mina kollegor, försöker plocka undan efter mig och massa annat.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Men jag tycker att det är viktigt att kunskap om sådana här diagnoser kommer ut... och att folk också fattar att vi inte är korkade eller så.. för vi har våra svagheter men vi har också våra styrkor.. och på många andra plan så är jag jävligt jävligt grym... så det så :)
