Att spela antifeminismen i händerna
Jag vet ärligt inte hur jag skall formulera detta inlägg så att det blir bra. Jag vet inte riktigt hur jag skall få med det jag vill ha med utan att bli alldeles rörig. Och framför allt så vet jag inte hur jag skall formulera mig för att det inte, trots att jag inte namnger någon, skall framstå som om detta är en kritik mot en enskild individ. För som så ofta så är det ju så att jag läst någon annans inlägg och det väckte tankar som jag vill dela med mig av, men det är egentligen inte att betrakta som en direkt kommentar på det inlägget då mina funderingar bara väcktes av det inlägget och inte baseras helt och hållet på detta. Så hoppas denna lilla utläggning klargjorde lite i alla fall.
Jag är inte den som lättsamt slänger mig med ordet antifeminist, speciellt inte då det kommer till andra kvinnor. För mig är en antifeminist någon som faktiskt aktivt säger sig vara mot feminismen. Jag ogillar också uttrycket daddy´s girls som vissa använder för att beskriva kvinnor som "ställer upp på männens villkor" (mycket förenklad beskrivning). Detta då jag dels ser att det finns många olika slags feminister och att det uttryck en människas feminism tar mycket beror på dennes bakgrund, erfarenheter, kunskap och personlighet. Jag anser också att man inte kan kräva av människor att dennes uppvaknande skall gå i raketfart, att denne skall kunna släppa alla gamla värderingar och tankar med en gång, att denne skall hålla med om allt eller brinna för allt. Att värdera om allt man tidigare lärt sig, att ifrågasätta allt man tidigare tagit för självklart och att bygga upp en ny världbild är en process som tar tid - och i slutet behöver min världsbild nödvändightvis inte se ut som din världsbild ändå.
Dessutom tror jag att vi är många feminister som i vår vardag allt som oftast spelar antifeminismen i händerna utan att tänka oss för. Jag vet att jag kan göra det. Ett ogenomtänkt blogginlägg i affekt. Ett litet skratt åt ett skämt som man vid närmare eftertanke inser är jävligt sexistiskt. Ett tyst accepterande av att mannen i gruppen tar ledningen av gammal vana. Oförmågan att våga säga ifrån när kvinnohatande kommentarer droppas vid firmafesten. Att inte kunna låta blir att se den där filmen eller lyssna på den där låten som man vet innehåller osunda kvinnoideal. Det finns hur mycket som helst.
Men även om ingen kan förväntas att ta alla strider och alltid ha rätt så tycker jag att vi alla har ett ansvar att försöka tänka efter vilka konsekvenser vårt handlande kan ha. Vilka anhängare och följdkommentarer mitt inlägg kommer få även om det jag skriver är en högst ärlig personlig reflektion. För det vi gör skapar ringar på vattnet och ibland är vi inte riktigt medvetna om vems eld det egentligen är vi kastar pinnar på i det långa loppet.
Och det jag talar om är absolut inte att man inom den feministiska rörelsen skall förbjuda eller förtrycka internkritik. Internkritik är jätteviktig! Men det är viktigt att man funderar på hur denna förs fram och hur man formulerar den. Jag har själv kritiserat vissa feminister eller vissa aspekter inom feminismen, en del av det står jag för fortfarande och vad gäller en del saker har jag med tiden ändrat min åsikt något, men jag har alltid försökt vara oerhört tydlig med att jag då talar om en enstaka eller ett fåtal feminister eller en liten aspekt av den feministiska rörelsen, för det får aldrig aldrig misstas för att jag klumpar ihop alla feminister och kritiserar feminismen som helhet. Med tiden har jag också lärt mig att det absolut bästa är att försöka diskutera frågan med personen man inte håller med först, kanske via ett kommentarsfält men helst via mail eller chat om det går, och försöka reda ut eventuella missförstånd innan man rasar av sig på något som man kanske inte riktigt hade förstått. För det är så otroligt lätt att det man avser som ett angrepp mot en enskild person som man anser har uttalat sig dumt eller betett sig illa blir till ett angrepp på en hel rörelse - en redan väldigt utsatt, missförstådd och kritiserad rörelse.
Sedan håller jag fortfarande inte med alla feminister, men jag vet också att de där som kanske har de där åsikterna jag inte håller med om dels har sina skäl och dels är försvinnande få - och jag därför inte behöver skriva om dem alls. Jag har inget större behov av att distansera mig från dem, ingen rädsla att någon annan skall klumpa ihop mig med "de där". För ofta har de feminister jag inte håller med mer goda intentioner och kämpar för bättre saker är de antifeminister som vill "klumpa ihop" mig med dem.
Jag tycker också att det är viktigt att även om man såklart får skriva blogginlägg baserat på subjektiva upplevelser, det gör jag ju typ jämt, så måste man akta sig för att dra slutsatser av, skapa sin världsbild enbart baserat på detta eller göra större generaliseringar baserat på dessa subjektiva upplevelser. Många orättvisor, kränkningar och rena övergrepp som kvinnor i stor utsträckning drabbas av varje dag är inget jag personligen har utsatts för. Men jag kan inte ha mig själv som mall för hur kvinnor i allmänhet har det. Och det gäller åt båda hållen. De negativa erfareheter jag haft kan jag inte ha som grund för att hävda att alla män, alla relationer eller alla övegrepp ser ut på samma sätt... men jag kan inte heller förneka att många, många hemska saker sker som jag själv inte upplevt. Det är även svårt att göra sådana bedömningar genom att jämföra erferanheter vänner och bekantskapskretsar emellan, som jag tagit upp tidigare, då man har en tendens att dras till människor med liknande erfarenheter och personligheter.
Så jag kritiserar detta då man säger t.ex. att maktbalansen ser likadan ut i alla relationer (om man inte backar upp det med vetenskapliga studier) och jag kritiserar detta då man hävdar att det inte råder patriarkala strukturer för att man själv personligen inte känt sig förtryckt.
Den stora skillnanden är dock att när man hävdar det sistnämnda så använder man sina egna personliga erfarenheter för att förringa och osynliggöra massor av andra kvinnors erfaremheter, kvinnor som redan befinner sig i utsatt position. Och jag kan inte riktigt förstå anledningen. Det räcker att titta sig runt i samhället för att inse att det inte är så att de stackars männen hotas av de elaka feministerna på ett sådant sätt att de behöver tas i försvar och skyddas. Så skall man kritisera bör man ibland ta sig en funderare på vad ens avsikter är, vad man vill komma fram till och ha för resultat - och detta inkluderar även mig då jag ofta skriver utan att tänka efter före (bland annat tog jag lärdom när Blixa påpekade fö rmig hur osmakligt det egentligen var att människor, inkl mig, tog de övergrepp Blondinbella utsatts för och använde dessa mot henne i en ideologisk diskussion).
Gick det att få ut något av detta? Framgick det vad jag ville ha sagt eller verkar det bara som jag sitter på min lilla tron och pekar finger och läxar upp folk?
