Mitt barn - en individ
Även om jag själv kan oroa mig ibland för hur min lilla unges liv kommer bli, och även om jag själv kan ha stunder då jag tycker att saker och ting kan vara påfrestande så finns det få saker som stör mig så som när man berättar att han skall utredas eftersom han "visar vissa tecken på autism" (kan alltså vara vad som helst inom det spektrat eller bara drag åt det hållet) och människor liksom lägger huvudet på sned och får "tycka synd om"-rösten. Jag kan tänka mig att många som har barn med olika typer av funktionshinder känner igen sig i detta; Föräldrar till barn med downs, med cerebral pares, med aspegers och så vidare.
När de gör det så visar de så tydligt att de tycker att en sådan diagnos skulle vara något beklagligt, att de anser att det gör att det är något "fel" på mitt barn. Precis på samma sätt som när jag berättar om min egen diagnos och människor viftar bort det med ett "nejmen, inte har väl du..."... som om jag sagt att jag var fet eller ful ni vet. Människor som säger emot inte för att sanningen har någon betydelse utan för att det handlar om något som anses lite skamligt. Man skall inte vara fet, inte ful och man skall absolut inte ha en diagnos av något slag.
Men vet ni vad... Det är inget fel på mitt barn. Han kanske eller kanske inte har en diagnos av något slag, men det gör honom inte speciellt mycket annorlunda. Han kommer ha bra dagar och dåliga dagar. Han kommer ha saker han är bra på och saker han inte är så bra på. Han kommer ha massor av olika egenskaper och färdigheter. Han kommer vara glad, ledsen, arg och allt däremellan. Han kommer ha drömmar och förhoppningar. Ibland kommer han få kämpa lite extra kanske, men det är det många som får göra.
Tänk på alla udda egenskaper du själv har, alla egenheter och skumheter du ibland har för dig, alla de saker du tycker är skrämmande eller svåra - enda skillnaden är att det kanske finns ett namn på den egenhet min unge har.
Så innan du beklagar eller tycker synd om när du får höra om något som någons annans barn diagnostiserats med så tänk på att det barnet är så mycket mer än sin diagnos. Det är en underbar, helt fantastisk individ som älskas inte bara trots sin diagnos utan äver på grund av den - för den är en en del av den helhet som utgör det som i deras ögon är världens bästa barn.
