Det där med skuld och skam
Jag vet att jag varit inne på detta spår en del förut men hamnar där ofta i tankarna. Det där kring skuld och skam och om dessa känslor nödvändigtvis måste vara av ondo i alla lägen? Visst kan dessa känslor få oss att må dåligt, få oss att göra saker vi egentligen inte vill, anpassa oss onödigt mycket och så vidare.... men kan de inte också lära oss något? Få oss att utvecklas, att nå insikter? Inte alltid kanske, men ibland.
Detta har jag funderat på i samband med att jag funderat på den fria viljan efter att ha läst på Schmenus blogg där hon länkar till ett inlägg av Fanny (tror jag det var) samt ett inlägg på BLEKK. Alla dessa bloggare är kvinnor jag respekterar mycket och som jag tycker är mycket kloka, men jag håller inte helt med i detta fall tror jag. De skriver väl kortfattat, och jävligt förenklat av mig, att kvinnor aldrig kan bära skulden för att de anpassar sig till förtrycket och de former denna anpassning kan tänkas ta... och jag tror mig minnas att någon också skrev att en kvinna aldrig kan förtrycka någon eftersom hon inte innehar en maktposition.
Jag håller inte med. Förvisso kan en kvinna aldrig beläggas skulden för det faktum att kvinnor är förtryckta i dagens patrialkala samhälle, och jag anser också att vi bör vara lite mer förlåtande oss kvinnor emellan för det ÄR inte lätt att stå emot och man kan aldrig ställa sig helt utanför ett system man är en del av. Dock anser jag att man aldrig helt kan frånsäga sig ansvar för sina handlingar, alltså hur man väljer att bemöta förtrycket. I mina ögon blir man i så fall ett maktlöst offer och det vägrar jag se mig som.
Jag anser också att kvinnor absolut kan förtrycka för även om hon saknar maktposition gentemot män så saknar hon inte alltid maktposition i förhållande till allt och alla. En kvinnlig chef kan förtrycka sina anställda (been there), en kvinna kan förtrycka sina barn.... och i de lesbiska förhållanden där det förekommer våld så är jag ganska övertygad om att den utsatta parten känner sig förtryckt.
Kanske är min inställning också denna då jag dels upplevde kraven på kvinnan ganska sent och dels kanske för att jag (felaktigt?) väljer att tillskriva en del av mina tidigare problem i livet andra förklaringar än patrialkala. Jag växte upp ganska isolerat på landet och träffade knappt andra barn förrän jag började skolan. Jag växte upp på landet så jag valde fritt mellan blåställ och klänning och när jag var runt 10 klippte jag av mig mitt långa hår till en pojkfrisyr utan att det var tänkt som någon rebellisk sak utan enbart för att jag sett en bild på den frisyren och tyckte den var fin. Kopplingen kvinna - långt hår fanns inte i mitt huvud. Jag lyssnade knappt på radio, var helt ute och cyklade vad gällde populärkultur (mitt första - och under lång tid enda -kassettband var Blåvitt hejaramsor, min första CD var The Boppers och jag har än idag aldrig hört en hel låt av NKOTB). Jag minns när alla tjejer gick runt och sjöng Eternal flame, som jag aldrig hade hört talas om men som tur var snabbt kunde lära mig utantill utan att ens ha hört den. Vi hade dessutom dålig mottagning på TV:n så jag såg inte Beverly Hills och Baywatch förrän flera år efter alla andra. Jag hade en mamma som talade öppet om sex från det att jag lärde mig prata och som alltid sa att "jävlas någon med dig så ge dem en smäll på käften". Jag upplevde aldrig riktigt att jag förväntades vara på något speciellt sätt för att jag var tjej. Tror att min bror kände samma sak och vi är för övrigt väldigt lika i sättet.
Visst, sedan kom skolan och då påverkades man ju. Visst ville jag vara mer som den populära tjejen som bara var så rätt vad hon än gjorde medan jag alltid var helt fel. Men att vilja bli älskade, sedda och accepterade är väl någon mänskligt och inte enbart något som kan sägas bero på ett förtryck? De flesta män jag känner har upplevt samma känslor bara det att de uttrycker det annorlunda. Är inte detta något djupt rotat i oss då acceptans av gruppen en gång innebar överlevnad?
Sedan finns det ju naturligtvis saker som är värre om man är kvinna, bland annat att kravlistan än bra mycket längre för att man skall vara ok. Men jag känner ändå att jag varit ganska förskonad i mitt unga liv.
Sedan har jag senare i mitt liv varit med om destruktiva förhållanden, övergrepp och allt annat som nästan tycks höra till att vara kvinna idag, tyvärr. En del av de sakerna var inte mitt fel och kan aldrig hävdas varit så. I vissa fall var jag just offer för män som tog sin makt i anspråk. I andra lägen anser jag dock att trots att patrialkala strukturer kan förklara hur jag hamnade där jag hamnade, och även om det som skedde kanske aldrig hade skett om dessa inte fanns, så bär jag också ett ansvar eftersom jag gjorde valen jag gjorde. Men jag gjorde sedan också val som ledde till att jag tog mig ur dessa destruktiva situationer och då kan jag ge mig själv en klapp på axeln för det.
Nu har jag svävat iväg från ämnet och orkar tyvärr inte avsluta mina egna tankar, och orkar tyvärr inte ens länka ovan till de inlägg jag nämner... så kan det vara.
