The issue
Som ni förstod av föregående inlägg har jag ett problem. Man kan kalla det katastroftänkande och beskrivas närmare som att jag i många situationer förväntar mig det värsta. Ibland tar det sig uttryck i en slags hypokondri (en huvudvärk blir en hjärntumör, magvärken förvandlas till cancer... och gissa hur många gånger jag "troligtvis hade havandeskapsförgiftning" under graviditeten) som inte bara omfattar mig utan även mina närstående. Ibland manifesteras det genom olika små hysteriska inbillningar (bilen guppar till när jag kör och genast är det nog så att ett däck är på väg att lossna). Varje en-på-miljonen hemsk sak jag läser om kan hända MIG.
Men framför allt brukade detta visa sig genom att jag fick enorm ångest om någon inte svarade i telefonen. Uteblivit svar = garanterad hemsk olycka hade inträffat. Detta innebar att vänner kunde ha 30 missade samtal från mig om de lämnade mobilen hemma när de gick ett ärende eftersom jag drabbats av panik när de inte svarade första gången. Jag brukade även ringa och kontrollera att nära och kära levde flera gånger per dag (var tvungen att veta vad alla gjorde hela tiden för att ha koll på HUR orolig jag behövde vara).
Det har dock blivit mycket bättre de senaste åren. Nu behöver inte alla leverera statusuppdateringar hela tiden. Jag kan hantera om någon inte svarar mycket bättre. Till stor del slutae jag också ringa upp människor för att bespara mig oron om de inte skulle svara. Ibland blossar det dock upp igen, men jag känner att de närmaste har en bra förståelse, och att min oro ibland är berättigad.
Som när Hampus var ute med sitt jobb i mitten av min graviditet och inte hade kommit hem på morgonen när jag skulle till jobbet. Ringde hysteriskt hans mobil utan att få svar när han plötsligt ringde upp och inledde med att säga att jag inte skulle få ett psykbryt (nej så sa han inte, han sa att jag inte skulle oroa mig) men att han befann sig på sjukhus efter en misshandel men var ok. Visst var han relativt oskadd (fick sy ögonbrynet) men det bevisade ju att SAKER KAN HÄNDA. Efter sådana incidenter får jag ofta återfall och han måste ringa mig oftare under en period.
En psykolog sa en gång (ja, jag har gått i samtal på grund av detta) att jag lider av en enorm rädsla för att bli ensam. Jag tror dock att det inte är helt korrekt. Jag tror att det bottnar mer in ett enormt kontrollbehov, eller nej, en enorm känsla av kontrollförlust. Som om jag inte kunde hantera den där förlorade känslan av omnipotens som barn. Insikten att jag inte kan kontrollera mitt universum var lite för mycket för mig. För är det inte hemskt egentligen - vetskapen att vi inte kan skydda de vi älskar från olycka?
Tänk att jag skulle "hitta" någon på nätet som är som jag. Känns lite bra, fast det såklart inte är kul att någon annan skall ha samma ångest. Men nu om någon säger att jag är knäpp kan jag säga "Men det är inte bara jag - haha!".
Jag skall bli bättre dock. Inte telefonterrorisera min framtida tonårsson. Inte överföra min rädsla på honom. Om man inte svarar i sin telefon skall jag inte tänka att hans mobil ligger övergivet ringande i en vägren efter en... nej, tanken skall inte ens tänkas.... utan jag skall tänka "åh nu har han vunnit på triss och är och firar i en stojig lokal"... Ja så skall jag tänka.
Men framför allt brukade detta visa sig genom att jag fick enorm ångest om någon inte svarade i telefonen. Uteblivit svar = garanterad hemsk olycka hade inträffat. Detta innebar att vänner kunde ha 30 missade samtal från mig om de lämnade mobilen hemma när de gick ett ärende eftersom jag drabbats av panik när de inte svarade första gången. Jag brukade även ringa och kontrollera att nära och kära levde flera gånger per dag (var tvungen att veta vad alla gjorde hela tiden för att ha koll på HUR orolig jag behövde vara).
Det har dock blivit mycket bättre de senaste åren. Nu behöver inte alla leverera statusuppdateringar hela tiden. Jag kan hantera om någon inte svarar mycket bättre. Till stor del slutae jag också ringa upp människor för att bespara mig oron om de inte skulle svara. Ibland blossar det dock upp igen, men jag känner att de närmaste har en bra förståelse, och att min oro ibland är berättigad.
Som när Hampus var ute med sitt jobb i mitten av min graviditet och inte hade kommit hem på morgonen när jag skulle till jobbet. Ringde hysteriskt hans mobil utan att få svar när han plötsligt ringde upp och inledde med att säga att jag inte skulle få ett psykbryt (nej så sa han inte, han sa att jag inte skulle oroa mig) men att han befann sig på sjukhus efter en misshandel men var ok. Visst var han relativt oskadd (fick sy ögonbrynet) men det bevisade ju att SAKER KAN HÄNDA. Efter sådana incidenter får jag ofta återfall och han måste ringa mig oftare under en period.
En psykolog sa en gång (ja, jag har gått i samtal på grund av detta) att jag lider av en enorm rädsla för att bli ensam. Jag tror dock att det inte är helt korrekt. Jag tror att det bottnar mer in ett enormt kontrollbehov, eller nej, en enorm känsla av kontrollförlust. Som om jag inte kunde hantera den där förlorade känslan av omnipotens som barn. Insikten att jag inte kan kontrollera mitt universum var lite för mycket för mig. För är det inte hemskt egentligen - vetskapen att vi inte kan skydda de vi älskar från olycka?
Tänk att jag skulle "hitta" någon på nätet som är som jag. Känns lite bra, fast det såklart inte är kul att någon annan skall ha samma ångest. Men nu om någon säger att jag är knäpp kan jag säga "Men det är inte bara jag - haha!".
Jag skall bli bättre dock. Inte telefonterrorisera min framtida tonårsson. Inte överföra min rädsla på honom. Om man inte svarar i sin telefon skall jag inte tänka att hans mobil ligger övergivet ringande i en vägren efter en... nej, tanken skall inte ens tänkas.... utan jag skall tänka "åh nu har han vunnit på triss och är och firar i en stojig lokal"... Ja så skall jag tänka.
