Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Förkyld och så

Publicerad 2013-01-29 10:25:46 i Allmänt,

Idag är jag lite sur. För det första så har Stenungsund världens minsta pendelparkering så jag fick på morgonen åka till nästa ort/tågstation för att kunna parkera innan jag tog tåget till jobbet. Mindre kul i ösregn och blåst så kraftig att jag trodde att jag skulle fara av vägen.
För det andra tycks jag ha blivit förkyld. Kände det redan igår men försökte förneka det. Imorgon har jag två träningspass och vill verkligen kunna gå på dem. Nu när jag kommit igång med träningen och tränar varannan dag minst så känns det surt att behöva ta ett uppehåll på grund av snor.
 
Annars rullar livet på. Försöker ta tag i saker men känner mig väldigt snurrig nu för tiden. Eller snarare så känns det som om dagarna går för fort för att jag skall hinna med saker.
 
Oroar mig för Nico och hans tal och så. Inte så att det spelar någon roll om han har en svårighet eller en diagnos eller whatever. Han är han och han är underbar och jag älskar honom mest av allt oavsett. Vill dock kunna ge honom det bästa stödet och hjälpen och det är svårt när man inte vet var problemet finns. Får ångest över tanken att det skulle vara något han kommer lida av sedan. Vill ju att han skall vara lycklig jämt.
Att vara förälder är typ ständig ångest ibland känns det som. Kan fastna i tankar på att någon nångång kommer vara dum mot honom, såra honom, inte låta honom vara med, och jag vet hur ont det gör i en och vill inte att han någonsin skall känna så. Men vet ju att man inte kan förhindra det heller. Usch. Får flashbacks till min egen barndom och hur ont det ibland gjorde. Små barn skall inte behöva känna så, bara för att andra små barn inte alltid är så snälla.
 
Jag minns en vinter i lågstadiet. Jag hade pulkan med till skolan, som alla andra. Det blev rast och alla sprang mot den stora backen i skogen. När jag kom dit stod det några barn nedanför backen. De sa att de var vakter. Att alla andra barn fick åka pulka i backen förutom jag. De förklarade aldrig varför. Det bara var så. Och när jag tänker tillbaka så inser jag att jag aldrig tänkte att de var elaka. Det jag tänkte var att det var något fel på mig. Något som gjorde att just jag inte fick vara med. Och kanske var det därför jag aldrig berättade hemma hur de var mot mig i skolan. Jag förstod aldrig att det var de andra som gjorde fel och att någon kunde hjälpa. Jag trodde ju att det var mig det var fel på, och ville inte att de vuxna också skulle förstå.

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2013-01-29 12:50:13

Så ledsen jag blir när jag läser detta:( Hade ingen aning om att det var så. Lite har du ju berättat på senare år men inte just detta:( Önskar att jag varit där då för dig. KRAM/Mamma

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela