Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Mäns hot om våld

Publicerad 2014-06-06 11:10:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Fanny har skrivit (ännu) ett väldigt bra inlägg om "snälla" män och deras hot om våld, som jag tycker att man skall läsa. Framför allt när hon skriver slutsatsen: Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.
 

För det är ju verkligen så att man aldrig som kvinna skulle komma undan med att vifta med kniv mot en man med orden "jag hade kunnat hugga dig nu men det gör jag inte" och fortfarande betraktas som snäll, eller rolig.
 
Och det är faktiskt ett väldigt vanligt beteende om jag skall gå på alla de berättelser jag tagit del av och om jag går på alla erfarenheter jag själv har av det beteendet. Visst skulle det kunna vara så att alla kvinnor jag någonsin mött, inklusive jag själv, av en slump inför i en väldigt olyckligt lottad grupp som råkat möta just alla de män som gör så... men det känns inte helt troligt (för den sakens skull säger jag inte att ALLA män gör så, men jag tror att många gör det... väldigt många... och jag tror att de flesta av dem inte alls ser sig själva som hotfulla utan just ser det som skämt eftersom deras maktposition är normaliserad för dem och kvinnans underläge och utsatthet inte är något de verkligen reflekterar över).
 
Jag har brottats ner och fått en kniv mot halsen med orden "jag skulle kunna våldta dig nu" (det var såklart "på skoj" berättade de efteråt - de var två, jag var ensam i en tom skolkorridor). Jag har blivit följd hem från krogen av en "snäll" kille som plötsligt yttrar orden "men tänk om jag är en våldtäktsman" ("bara en reflektion"). Och det är bara två exempel av hundratals, mer eller mindre grova, påminnelser om att om de hade velat hade de kunnat göra mig illa. En påminnelse om att jag bör vara tacksam att jag över huvudtaget får slippa våld och övergrepp.
 
Och igen - nej, detta är inte "snällt" beteende.
 

Varför jag stör mig på Cicci Wallin och varför Maskulint Initiativ inte är roligt

Publicerad 2014-06-05 13:18:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Fanny Åström och Flickvänsmaterialet har skrivit om detta idag, men kan tyvärr inte länka då jag sitter med världens segaste bredband och det tar en halvtimme att öppna deras blogg och ytterligare en halvtimme att skapa en länk typ.
I vilket fall som helst så förstår jag inte kvinnor, speciellt inte de som tidigare kallat sig feminister som Cicci Wallin, som har någon slags inre behov att ge sig på den feministiska rörelsen. Och nej, det handlar inte om att man inte får kritisera utan det handlar om att man genom att offentligt dela med sig av denna kritik inte bara skadar den man kritiserar utan en hel rörelse och dess målsättning. Och man tappar helt greppet om att även om individer kan tycka olika och ha olika sätt att nå det målet så bör ju detta mål (jämställdhet) vara det som är i fokus och vara det som är det viktiga... eller?
Hur långt hade man kommit med att få stopp på slaveriet om varje gång frågan kom upp så började alla gasta om att: "men hallå, ALLA har ju inte slavar!" eller "en del är ju faktiskt snälla mot sina slavar"... Och observera att detta är en liknelse beträffande det absurda i att helt tappa fokus på det som är viktigt, och inte att jag likställer kvinnor i dagens Sverige med slavar.
 
Om man inte håller med en enstaka feminist eller en grupp feminister så kanske man antingen kan ta den diskussionen privat eller helt enkelt tänka att ok, jag känner inte att jag helt passar in där eller helt håller med så jag kanske vill köra min egen grej, men kan förstå deras målsättning och ger mig därför inte på dem utan håller helt enkelt käften.
För skall jag vara ärlig har jag svårt att se ett enda skäl till att hålla på på det sättet om det inte är för att man tycker det är så himla gött med de där ryggdunkarna man får av grabbarna efteråt.
 
Sedan har vi ju det där jävla Maskulint Initiativ... Läs bara de "trevliga" sakerna som en del av dess medlemmar skrivit till Lady Dahmer (kan fortfarande inte länka så googla själva)... säger en del om dem. Om man dessutom kollar deras lilla Facebook sida så känner jag detta.
1. Om detta är menat seriöst så är det skrämmande... Dels att så många i så fall känner att "manligheten" måste försvaras - och dels deras syn på manlighet. Om de är ute efter jämlikhet så har de kanske missat att även Feministiskt initiativ och andra feminister också vill att det skall vara jämställt, även för män, men det kanske inte spelar någon roll då "manliga män" inte kan ta del av något med ordet feministiskt knutet till sig?
2. Om det är menat som ett skämt så är det inte ett dugg roligt. Det hånar feminismen och det hånar kvinnor. De gör ett skämt kring att kvinnor vill ha samma rättigheter och samma status som män. De spider fördomar och missuppfattningar kring feminismen. Man skrattar åt utsatta.
 
Jag vet att jag skriver helt osammanhängande och snurrigt men just nu är jag inne i en sådan period då jag är så trött på världen och dess kvinnohat och oförstånd.... och all annan skit.

When Darkness Falls är tillbaka! (.. och varför jag inte orkar...)

Publicerad 2014-05-30 19:08:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag hoppade runt lite i soffan här hemma av glädje då WDF dök upp igen efter en bloggpaus. Kändes lite som att upptäcka att någon står vakt uppe på muren igen. Blickade uppåt och där var hon liksom..
 
 
Och egentligen är det ju lite lustigt då min allra första interaktion med henne var att jag skrev en kommentar på Fannys blogg (jag minns faktiskt inte exakt vad jag skrev, men det var säkerligen inte helt genomtänkt då jag sällan är genomtänkt) och WDF svarade på ett sätt så jag kände mig kränkt... Och det hade ju kunnat sluta där, med att hon tyckte att jag var ett pucko jag jag tyckte att hon var elak och dryg... Men så diskuterade vi på och insåg att vi missuppfattat varandra och så slutade det på ett helt annat sätt.
 
Kan också ha varit så att jag då (och det var faktiskt inte så länge sedan) hade lite svårt för de mer öppet arga och "gå-på-iga" feministerna, eftersom jag själv inte alls är sådan. Kanske gav det mig lite känslan av att vara "fel" då jag inte kan vara den typen av feminist själv. Sedan har jag insett hur oerhört bra det är att det finns sådana människor - just eftersom jag själv inte är sådan - och det verkligen behövs. Vi behövs allihop, även om vi fungerar och agerar på olika sätt. Vi fyller alla vår roll.
 
För de (antifeminister) som säger "Är det inte jobbigt att störa sig på allt/analysera allt/etc?" har ju faktiskt helt rätt. Det är skitjobbigt! Det tär på en ganska ofta. Men man kan ju inte sluta... för alla de där felen i samhället försvinner ju inte bara för att jag vägrar se dem. Men jag har verkligen inte alltid (nästan aldrig) kraften att verkligen agera och käfta emot...
 
För mig går det hela ofta till så här...
 
Jag läser något antifeministiskt/sexistiskt/kvinnohatande någon skrivit och i mitt huvud tänker jag egentligen såhär:
 
 
Men så är jag ju lite sådär artig som tycker att man skall hålla "god ton" (jag vet att många av er tycker att det är en störande egenskap, men sådan är jag), så jag försöker lite sakligt säga emot och förklara hur jag anser att det ligger till. Då får man ofta något ännu mer idiotiskt till svar... och den typen av "debatt" kan pågå tills man bara vill skrika..
 
 
Ganska snart börjar också personangreppen. Ofta genom att personen man debatterar med försöker tillskriva en egenskaper man inte alls har eller genom att de förvränger det man sagt på äkta halmgubbevis.
 
 
Först blir man bara irriterad, men ganska snart så blir angreppen antingen värre eller så dyker fler personer upp som skall förlöjliga, håna och hoppa på en på ett sätt som jag helt enkelt inte kan hantera. Då sitter jag på detta sätt bakom min dator:
 
 
Och det är i de lägena jag är så glad att de finns de som är mycket bättre på att ryta ifrån, ta debatten och bara ge igen på ett sätt som jag önskar att jag kunde men helt enkelt inte klarar av... För jag vill ju vara såhär:
 
 
För jag kan vara en fegis. Och därför tycker jag det är så sjukt när jag hör människor prata om att man "inte får kritisera feminister" eller att folk är feminister eller "PK" för att det "är trendigt"... För är det något vi blir så är det väl kritiserade och påhoppade. Och det händer faktiskt att jag i vissa sammanhang inte ens orkar nämna att jag är feminist (jag VEEET att det är fegt!!) för att jag helt enkelt inte orkar bombarderas med frågor, bli tillskriven massor av konstiga egenskaper baserade på fördomar eller plötsligt behöva stå till svars för varje liten sak någon feminist någonsing sagt...
 
Och om någon undrar vad det är för kommentarer vi feminister tvingas stå ut med hela tiden så tycker jag ni skall kolla in Flickvänsmaterialets briljanta Antifeminismens ABC... Vad jag älskar detta!!

Heder och kvinnoförtryck

Publicerad 2014-05-28 20:49:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Nu är jag ingen expert inom området och kanske missar jag någon viktig aspekt, men detta är bara en fundering jag har...
 
Människor som är lite negativt inställda till andra kulturer i allmänhet och till islam i synnerhet har en tendens att ofta nämna det där med hedersvåld. Gärna ta upp siffror på antal hedersmord och tala om detta hemska kvinnoförtryck och dessa vidriga förtryckande män...
Och det ÄR hemskt och det är kvinnoförtryck... men det jag inte förstår är hur det man så tydligt identifierar i en annan kultur kan gå en helt förbi i ens egen..
 
Alla de kvinnor som utsätts för misshandel och förtryck i sina relationer med män i Sverige då? Alla de kvinnor som utsätts för mord eller mordförsök i detta land för att de hade mage att inte se sig som någons ägodel och ville lämna en relation? Vad är det som gör att man vägrar se det systematiska förtrycket och den snedvridna kvinnosynen i det? Nej det är bara i andra kulturer som det beror på en dålig kvinnosyn och kvinnoförtryck, om den är en svensk man så är det ju faktiskt bara just den mannen som är lite dum och inte skall alla män lastas för det.
 
Så om Bengt slår ihjäl sin fru för att hon flirtat med grannen så är Bengt ett undantag från alla i övrigt mycket snälla och goa svenska män, ett psyko. Om Ahmed slår ihjäl sin fru för att hon flirtat lite med grannen så är det hemskt förtryck och kvinnosyn och så himla typiskt för hela den kulturen. Ingen som känner att det känns lite... skumt?
 
Och nej... det jag säger är inte att det är bra att generalisera på det sättet till vardags,i något av fallen. För varken alla svenska män eller alla utländska/muslimska män slår ihjäl sina fruar (majoriteten av dem gör det inte och det finns hyggliga män). Däremot är det bra att kunna se strukturella förtryckande mönster och de finns även i svensk kultur...

Och därför behövs feminism...

Publicerad 2014-05-27 12:00:00 i Allmänt, Feminism och genus,

När en man i USA skjuter kvinnor till döds för att han inte fått ligga så är det en del som uttrycker sympati för honom. Stackars ensamma kille. Elaka ytliga kvinnor. Varför vill de inte ha den snälla killen? Och även om just de kanske inte skulle gå och döda någon så säger de fy till de där lättklädda hororna som bara lockar men som de inte kan få... and so on
 
1. Kanske fick killen i USA inte ligga för att tjejerna kände på sig att han inte var en snäll kille... för snälla killar skjuter inte folk för att han inte får ligga!!
2. Att få ligga med tjejer är ingen jävla rättighet för män... Kvinnor finns inte till för männens skull.
 
Läs mer om detta på Sonjas och Atmosphere Girls blogg. Mycket bra inlägg.
 
Framför allt har jag tänkt mycket kring det Sonjas skriver kring det där underliggande hoten. Jag vet inte hur många gånger jag själv fått höra killar "skämta om" eller kommentera saker som "Tänk om jag hade våldtagit dig nu".. eller "om jag hade velat hade du ju inte haft så mycket att sätta emot"... Inte för att de tänker göra det, men bara som en påminnelse om att de anser sig vara de starka och jag är den svaga... att jag är i deras våld, men att de är "så snälla" att de låter mig gå. Jo, det är ju himla snällt beteende det där..
 
För de som anser att kvinnor och män redan lever jämställd och att feminismen inte behövs... hur många av de männen skulle svara ja på frågan att de alltid funderar på risken att bli våldtagen när de går ensamma på kvällen/natten? Hur många av dem behöver fundera på risken att råka illa ut om någon frågar om de vill följa med dem hem? Hur många av dem har ställt upp på sex eller kyssar för att de varit rädda att bli straffade annars? Hur många av dem har blivit tafsade på men inte sagt ifrån i rädsla att något värre kan hända om de gör det?

Antifeministiska argument

Publicerad 2014-05-24 15:57:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Ofta när jag hamnar i diskussioner med antifeminister så dyker samma typ av argument eller påståenden upp om och om igen. Som jag skrev innan så orkar jag inte alltid ta diskussionen, men jag tänkte här skriva lite kring hur jag brukar svara om jag gör det. Och om ni känner att man kan svara på ett bättre sätt eller har kommentarer kring att ni kanske tycker att jag säger helt fel, så får ni gärna kommentera. Alltid bra att ha bra svar på tal, och själv kan jag ibland bli helt blank då deras världsbild är så långt från min att jag inte ens vet vart jag skall börja.
 
Denna kommentar fick jag t.ex. i ett forum jag tillhör.
 

Ja så blir det när man plockar fram de allra sämsta exemplen och låter dem stå som modell för hela gruppen. Du vet som feminister tyvärr ofta gör med män. Känns "Mäns våld mot kvinnor" igen? Inte sjuka män, inte galna män, inte kriminella män, utan bara män. "Invandrares våld mot kvinnor" hade tex. inte varit ok att säga.


Ja detta är ett argument jag ofta hör, och nej jag anser det inte vara samma sak alls. Invandrare är en utsatt, underunderprivilegierad minoritet medan män är en normsättande privilegierad grupp. Att generalisera beträffande invandrare gör därför en stor skada mot en redan utsatt grupp medan generalisering beträffande män ibland behövs för att visa på ett strukturellt problem (även om jag inte ALLTID tycker att generalisering är bra).

Dessutom är det "lustigt" hur män tar så satans illa vid sig av just uttryck som "Mäns våld mot kvinnor"... Det är ju inte så att man säger "ALLA mäns våld mot ALLA kvinnor". Om jag läser "Mäns våld mot kvinnor" så är ju min omedelbara reaktion inte att "nej men detta kan ju bara inte stämma för själv blir jag ju inte misshandlad".

En annan kommentar som dök upp på samma forum är detta:

Så länge det kan kopplas till feminism vågar inte folk vanligen kritisera. Mycket osmakligt att det ska finnas en sådan spärr för att ett visst ord har blivit så infekterat.

Om inte myntaren av ordet hade verkat vara lite efterbliven hade ju jämställdism varit perfekt, men å andra sidan är det väl inga som kallar sig det så då kan man ju stjäla ordet. Problemet är då att de där som faktiskt är värda att göra narr av får ett tantrum och verkar lägga mer prestige i att behålla ordet "feminism" än det mål man är ute efter att uppnå. "Vi vill ha förändring. Av andra alltså. Vi vill själva inte göra en tillstymmelse till uppoffring.". Jag kör på för jämställdhet istället. Mindre utrymme för missförstånd.


Jag minns inte vem det var som skrev det men jag tyckte att det var så himla bra... att män har så fruktansvärt svårt för ordet feminism (eftersom de känner att de inte riktigt får vara med) medan ingen någonsin funderar över om allemansrätten bara gäller män. Så länge mannen är norm så är det frid och fröjd men omvänt så blir det ramaskri för att män känner sig uteslutna. Dessutom är ju män väldigt bra på att själva generalisera vad gäller hur kvinnor är....

Och jämställdister och feminister skiljer sig inte bara åt genom att de har olika namn utan de har olika åsikter, så det är inte bara att kalla sig för något nytt. Feminister ser att kvinnor är förtryckta och kämpar för att dessa skall få samma rättigheter och möjligheter (även om detta på många sätt automatiskt skulle medföra förbättringar och ökad jämlikhet för många män också), medan jämställdister ser det mer som att män är ungefär lika förtryckta men på ett annat sätt och inte alls vill erkänna männens överordning strukturellt.

För visst skulle det innebära en del "negativt" för männen om vi feminister fick som vi ville. För att en förtryckt grupp skall sluta vara förtryckt så gäller det ju att de med makt (männen) förlorar en del av sin makt. Männen skulle få saker också (större individell frihit fri från manlighetsnormen, ökat förtroende som föräldrar i samhällets ögon etc) men det går ju inte att komma ifrån att de skulle förlora en del av sina privilegier som de är vana vid. Är ju lite som om man vill jämna klasskillnader... då måste ju de rika avstå från en del av sin förmögenhet för att de som är fattiga skall få det bättre...

Sedan blir jag bara fnissig av förundran när människor påstår att feminismen inte får kritiseras... för blir vi något annat än kritiserade? Så mycket kritik, förlöjligande, hat och förminskande som vi får utstå så förstår jag inte riktigt hur män kan få bilden av att vi "inte får kritiseras". Känns lite som när rasister gnäller över att "de inte får säga något alls nu för tiden"...

 

Våldtäktskultur

Publicerad 2014-05-19 21:03:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag tycker att det här med att vi lever i en våldtäktskultur är något som man inte kan belysa tillräckligt. I mina ögon är denna våldtäktskultur en av de allra största delarna av det kvinnoförtryck som finns. Härska genom att sprida rädsla. Genusfolket skrev om detta häromdagen, och helst bör man gå in och läsa deras välskrivna text, men då jag vet att inte alla orkar länka sig vidare så har jag kopierat det de skriver om de komponenter som ingår i en våldtäktskultur och utgår från dem i min egen text. 

Viktiga komponenter som ingår i en våldtäktskultur är bland annat:

  • Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (ex, “Varför drack hon sig berusad?” ”Varför gick hon med honom hem om hon inte ville ha sex?”)
Detta tycker jag är så fruktansvärt vanligt att det är näst intill helt normaliserat på det sätt att människor inte ens själva tänker på att de gör det. De flesta säger såklart att de aaldrig skulle skylla på offret, men trots detta så dyker det ändå upp i diskussioner efter att något hänt. Jag har själv gjort mig skyldig till det genom att "välmenande tala om att inte utsätta sig själv för risker".
  • Trivialisering av sexuella övergrepp (ex, se t.ex Steubenville)
Och för er som avfärdar sexuella trakasserier som "skämt" eller "manlig jargong" - så leder det till detta i förlängningen...
  • Slutshaming eller att använda kvinnors historia av frivillig sex för att skuldbelägga dem om de någonsin utsätts för ofrivilliga sexuella situationer (ex, klassiska uttryck som ”Om du beter dig som en slampa blir du behandlad som en slampa” och “Horor kan inte våldtas”)
Att detta är väldigt vanligt i samhället, och också något som ses som normalt, ser man ju genom att även polis och övriga rättssystemet har som vana att ta upp offrens sexuella historia och kräva svar på frågor kring tidigare sexuella erfarenheter etc. Som om man skulle förlora sin rätt att säga nej om man sagt ja för många gånger tidigare.
  • Överseende med sexuella övergrepp (“Boys will be boys!”)
Kan inte säga annat än att jag kräks på den synen på män att de inte kan kontrollera sig själva och sina "begär".
  • Objektifiering av kvinnor och synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten på mäns villkor och att deras kroppar och sexualitet är objekt som de måste ”skydda” (ex, ”Kvinnor bör tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna precis som man låser sin cykeln för att den inte ska bli stulen”)
Här finns ju så mycket att skriva att det får bli ett eget inlägg någon gång, men har ju skrivit om det förr.. och kommer göra det igen.
  • En hårt begränsad mansroll, d v s mycket snäva ramar för män att hålla sig inom utan att få sin ”manlighet” ifrågasatt.
  • Hypermaskulinitet och sexuell aggression hos män glorifieras, d v s män som visar svaghet, mjukhet eller ömhet (särskilt till andra män) hånas och förlöjligas. En våldtäktskultur genomsyras av hånande av män som uppfattas som ”kvinnliga.” Män som blir våldtagna i en våldtäktskultur blir dubbelt bestraffade för detta.
  • En stark tro på överdrivna siffror om falska våldtäktsanmälningar eller idén att kvinnor som medvetet anmäler namngivna män för våldtäkt de inte begått är mycket, mycket vanligare än studier visar (”Alla vet att kvinnor ofta anmäler oskyldiga män för våldtäkt för att de ångrat sig dagen efter”)
Hade inte så mycket att tillägga vad gäller de sista punkterna just nu, men när jag läser alla dessa punkter och funderar kring hur denna våldtäktskultur har påverkar mig i mitt liv så inser jag ju att den har påverkat mig mycket.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag alltid känt att jag äger min egen sexualitet. Jag har haft sex när jag velat ha sex, och jag gillar sex. Men jag är inte omedveten om att detta inte kommer gratis. Man betalar ett pris. Inte bara genom att jag då fick erfara att vissa pratade illa om en, tittade snett på en och så vidare, utan också genom vetskapen att jag i mångas ögon "inte kan våldtas". Jag vet att det skulle krävas en hel del för att jag skulle "stå segrande" efter en våldtäktsrättegång. I klarspråk så har jag enligt samhällsnormen haft för mycket sex för att någonsin kunna vara ett trovärdigt offer.
 
Och det är bara ett av de många sätt som våldtäktskulturen påverkar mig på...

Uppmuntra eller avfärda, håna eller upplysa?

Publicerad 2014-05-15 18:48:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Kickan Wicksell skrev detta inlägg om hur vi kanske borde stötte och peppa varandra mer och inte bara kritisera, speciellt då det egentligen inte är själva budskapet som kritiseras utan sättet det formulerades på.
Jag tycker att hennes tankar och hennes tips är fantastiskt bra, och något jag verkligen tycker att jag själv och andra bör ta till sig av.
 
Och även om Kickan kanske främst avsåg feminister emellan så kom jag att tänka på detta idag då jag såg en artikel om en äldre man som hade gjort en egen liten protest mot det han ansåg vara sjuka kvinnoideal genom att skriva en skylt som pekade mot en modell på en reklamposter, med texten "Så ful och mager modell". Detta fick genast många att gå i taket då de ansåg, med rätta, att hans ord innebär skuldbeläggning och dubbelbestraffning av kvinnor och att han genom sitt yttrande om att han tycker att kvinnor skall ha mer hull än en gång föll in i mönstret av att det är mannens blick som skall döma kvinnan och mannens begär som skall diktera hur kvinnan skall se ut. Och jag håller med i kritiken. Det var inget bra sätt att protestera på då han försökte byta ett ideal mot ett annat, att han skulle döma hur denna kvinna såg ut och att det faktiskt inte är speciellt snällt mot de som är naturligt smala.
 
Men samtidigt känner jag att denne man ville väl. Han såg ett ideal som han ser överallt i samhället som han kände kan skada hans barnbarns hälsa. Han försökte protestera mot detta, men så blev det fel. Och jag tycker faktiskt att man måste ta i beaktande om motivet är illvilja eller okunskap. Med detta sagt så anser jag inte att hans budskap behöver stå oemotsagt, men att man hade kunnat bli att håna, förlöjliga och offentligt hata mot denna man som faktiskt trodde han gjorde något FÖR kvinnor och inte mot. Kanske kunde man sakligt försöka förklara i kommentarer och på en mer trevligt sätt upplysa honom om hur fel det blev och hur han kanske kan tänka nästa gång.
Jag vet att många blri galna av just detta, att man säger att man skall vara trevlig. Men jag säger inte att man ALLTID skall vara trevlig... att man inte har rätten att bli förbannad och ryta ifrån.... utan bara att i vissa lägen måste man kanske just se lite till motivet också.
Annars finns alltid risken att man faktiskt börjar tysta de som ville försöka, som ville engagera sig, som ville skapa en positiv förändring. Ibland kan till och med jag känna att jag vill hålla tyst för att inte riskera att få skit för att jag formulerat mig fel, och jag tycker att det är synd att det är så.
 
Och jag tycker också att det hänger ihop lite (bara lite) med de inlägg om att inte vilja vara förebild som cirkulerar just nu, bland annat på Underbara Claras blogg. Ingen människa kan formulera sig "rätt" hela tiden, och det är svårt att inför varje uttalande man gör ha med i tanken precis alla som kan bli påverkade av det man säger eller skriver och på vilket sätt.

Pratet kring Game of Thrones

Publicerad 2014-04-25 18:29:00 i Allmänt, Feminism och genus, Film,

SPOLERVARNING - LÄS EJ OM DU EJ SETT SENASTE AVSNITTET AV GoT
 
Det bär mig emot att ha kritik gällande Game of Thrones eftersom jag verkligen verkligen älskar den serien. Den känns på något sätt som mer än en tv-serie... den är ett helt fenomen, en egen värld.
Men det stör mig att manusförfattarna/serieskaparna nu vid två tillfällen tagit scener med samtyckessex från boken och i serien gjort dem till våldtäktsscener - och jag undrar varför..
 
Nu vill jag påpeka att jag inte läst böckerna, men att jag läst OM dem, så om någon skulle anse att jag har fel kring hur det går till i boken så får man kommentera detta. Men som jag har förstått så är det dels scenen från första säsongen då den unga Daenerys för första gången har sex med sin make. I tv-serien står hon tårögd och det hela har en väldigt stark övergreppskänsla, medan maken i boken ber om hennes samtycke. Dels är det scenen i förra avsnittet då Jamie våldtar sin syster genom att ha sex med henne trots att hon kämpar emot och upprepade gånger säger nej. I boken framgår det mer tydligt att hon vill ha sex med honom trots att hon först kanske inte tycker att platsen (brevid hennes döda son) är så lämplig.
 
Jag känner att det hela är problematiskt på flera olika sätt. För det första känns det rent osmakligt att man "kryddar" serien med våldtäktsscener som om det skulle göra det hela lite mer spännande eller underhållande.
Vad gäller båda våldtäktsscenerna så råder det också omständigheter, innan eller efter, som gör att tittarna har en tendens att släta över det som sker och därmed spelar man våldtäktskulturen i händerna genom att man får våldtäkt att vara något som inte behöver vara "en stor grej". Det skapar också utrymme för bortförklaringar och att man inte ser våldtäkten som en våldtäkt.
I det första fallet så inleds Daenerys äktenskap med flera scener (iaf två) där hon ser tårögd eller lidande ut under sex för att sedan leda till att man lägger över ansvaret att få sexet trevligare på henne och senare "lär hon sig att älska honom". Istället för att tittarna tänker på maken som en våldtäktsman som utnyttjat en ung kvinna mot hennes vilja så skapas en romantisk känsla. I det andra fallet så har senaste säsongen fått tittarna att sympatiserat med Jamke vilket gör att många nu försvarar våldtäktsscenen med att trots att hans syster sa nej så "ville hon egentligen". Man skulle kunna se det som att det speglar den verklighet vi lever i - att man försvarar förövarna på alla tänkbara sätt och bortförklarar deras hemska handlingar.
 
Riktigt illa tycker jag att det är att seriens skapare inte ser problemet utan själv just säger att trots att Jamies syster sa nej så ville hon egentligen ha sex med honom. Detta framkommer ju dock på intet sätt i serien utan istället normaliseras våldtäkt och man stärker myten att ett nej kan betyda ett ja. I och med att serien är så enormt populär och ses av alla åldrar så tycker jag att detta är riktigt, riktigt illa och jag är besviken på att serieskaparna inte kan se sitt eget ansvar och förstå vad det är för budskap de förmedlar.
 
För även om det inte är så boken är skriven så är det ju faktiskt så att många oss som ser serien inte har läst boken och därför får man enbart till sig det man ser på TV:n. Och baserat på det vi sett där så finns det inga bra ursäkter, bortförklaringar eller några överslätande omständigheter. Det går inte att romantisera eller blunda för det. En av kvinnorna grät och betedde sig uppenbart motvilligt den andra försökte värja sig och sa nej upprepade gånger =
 
Våldtäktsman
 
Våldtäktsman
 
 

Pojkar och flickor i barnprogram

Publicerad 2014-04-23 19:34:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Än så länge är Nico såpass liten att han inte pratar om pojkar och flickor, och han pratar inte heller om vad som skulle vara attribut tillhörandes det ena eller det andra könet. Han blandar friskt leksaker, färger och typer av kläder.
Ibland funderar jag dock på utbudet av pojkar och flickor i de barnprogram han tittar på. Gick därför igenom lite de program som är hans favoriter just nu.
 
Musse Pigs klubbhus
Jag har faktiskt inte tittat direkt på det själv men är ju de klassiska Disneykaraktärerna Musse, Mimmi, Kalle, Kajsa, Långben och Pluto. Så lite mixat gällande kön.
 
Saltkråkan
Blandade kön men en majoritet flickor och det är Skrållan och Tjorven som är hans favoriter.
 
Spöket Laban
Även om Labolina får vara med på ett hörn ibland så handlar det mest om pojkar.
 
Nicke Nyfiken
Bara pojkar i princip.
 
Pinsessan Sofia
En av hans nya favoriter som han vill se ofta på. Huvudpersonen är en flicka och tror att en majoritet av övriga karaktärer också är det.
 
Jake och piraterna
En klar majoritet pojkar även om en flicka är sidekick.
 
Dr McStuffin
En flicka som huvudkaraktär, och en leksaksdoktor är hon också.
 
Pippi Långstrump
Ja det vet väl alla att det handlar om en flicka.
 
Misha och björnen
Handlar om en flicka och hennes björnkompis.
 
Så när jag tänker efter ä det en ganska bra blandning beträffande kön och jämn fördelning mellan flickor och pojkar i huvudrollen, vilket känns bra. Tycker också att det är skönt att han tycker om att ta del av både det klassiskt "pojkiga" och det klassiskt "flickiga". Känns som det är lättast att få breda valmöjligheter i livet om man tar del av ett bredare utbud.

Om det varit en man...

Publicerad 2014-04-19 19:54:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Helt plötsligt är det ett jäkla liv kring att några av skådespelerskorna i The Game of Thrones tidigare varit med i porrfilmer. Det står omnämnt på nästan varenda vanlig nyhetssida på nätet inklusive alla de som har nöjesnyheter och diskuteras flitigt i olika forum, de ena värre än de andra.
 
Själv ryckte jag först på axlarna åt det hela. För jag skiter väl i det. Men när man läser de kommentarer och diskussioner som är kring det hela så mår man dåligt över både kvinnoföraktet och dubbelmoralen som florerar.
För även om fåtalet kommentarer påtalar det som borde vara det uppenbara: att det inte spelar någon roll, så är de flesta kommentarerna antingen avsky/äckel/hat kring kvinnornas tidigare karriärer eller vidriga sexistiska kommentarer kring "vad man skulle vilja göra" med dessa kvinnor... och de värsta hycklarna kör en kombination av båda typerna av kommentarer.
 
Det finns sååå mycket störande med detta. Som det faktum att det skulle se ut på ett helt annat sätt om det vore en manlig skådespelare som tidigare varit med i porr. Han hade knappast råkat ut för allt detta hat,.. utan mer troligt high fives. Framför allt hade knappast kvinnor helt plötsligt ansett att han förlorat allt människovärde och nu enbart var objekt, och visat detta genom kommentarer som "honom skulle man knulla så han skrek" eller "hans ansikte skulle man satt sig på höhöhö".
 
Det framgick så himla tydligt att i mångas ögon var dessa kvinnor enbart kvinnor fram tills den stund då det framkom att de tidigare spelat in porr, och efter detta övergick de från att vara individer till attvara onaniobjekt enbart till för mäns njutning. Och i och med detta, behagandet av mannen, så tappade hon all respekt och kunde inte tas seriöst. Hon är horan.
 
Alla dessa kommentarer som så tydligt gav exempel på kvinnohat, kvinnoförakt, madonna-hora-tänket och förakt/skambeläggning av den kvinnliga sexualiteten föll över mig som en flodvåg och jag kände mig helt förstummad. Vid det här laget borde jag väl inte längre förvånas men ändå sker det ständigt. Varje gång häpnas jag över kvinnosynen som florerar och varje gång hamnar jag i en slags förtvivlad sorg.
 
Och så undrar folk över manshatet och gnäller över att "det känns som om de där feministerna vill trycka ner män istället".... men i de här stunderna så tänker jag att ja det vill jag.. Jag vill att alla kvinnor skall använda männen som mänskliga stegar och bara trycka ner dem medan vi klättrar uppåt.. för det är enda sättet som de någonsin kommer ta oss på allvar och släppa upp oss. Vi kommer bara få den makt vi sliter ur deras händer för de kommer aldrig ge oss den frivilligt. Så känns det just då....
 

De som säger sig inte se kvinnohatet måste fan bära skygglappar

Publicerad 2014-04-10 19:36:00 i Allmänt, Feminism och genus,

When Dakness Falls skrev ett extemt modigt, självutlämnande och gripande inlägg om sin barndom och uppväxt och hur hon via feminismen kunde lära sig vända ilskan mot den/de som förtjänar det istället för inåt. Och på detta inlägg får hon då denna hatiska kommentar: ”Du hade alltså en dålig pappa och började ta ut din ilska på allt och alla istället för att kanalisera och hantera dina känslor som en vuxen människa, sannerligen patetiskt.”
 
Istället för att reagera som jag nog hade gjort och bara brista ut i tårar över världens ondska så använder hon denna kommentar som bas för att skriva ännu ett superbra inlägg om kvinnohat, där denna kommentar så tydligt visar bristen på empati som män så ofta hyser gentemot kvinnor.
Jag tycker också att det är så vanligt att detta "knep" så ofta används av män mot kvinnor... att förringa oss och våra känslor genom att hålla händelser ur vårt förfluta mot oss eller förlöjliga det hela. Om vi gråter eller brusar upp så är vi "hysteriska"... De som säger sig inte se detta kvinnohat borde dels läsa WDFs inlägg men också tänka på olika kända personer av olika kön och jämföra hur de beskrivs och talas om när de visar känslor. Hur många arga män (Robert Ashberg tex) kallas för hysteriska? Hur många arga män (som Janne Josefsson) får höra att det säkerligen är ett obeabetat barndomstrauma som ligger till grund för ilskan. Är du säker Janne, att det är bristerna inom omsorgen som gör dig arg.. och inte att din mamma ammade dig för lite?
 

Men i männens värld kan alla kvinnors åsikter och känslor tydligen avfärdas och förminskas genom att de himlar med ögonen och pratar om "PMS" eller att man "fått för lite kuk det senaste"... Skulle vilja se en mans reaktion om han blir upprörd och jag hånflinar åt hans ilska och frågar om han fått pungen i kläm. Eller då män alltid tycks härleda kvinnors ilska eller protester till någon brist hos kvinnan själv så kanske man skulle ifrågasätta mannens ilska på liknande sätt: Är det säker på att det egentligen är den där politikern du är arg på, eller är du egentligen frustrerad för att du inte fått upp den det senaste?

Jag kan berätta vad som skulle ske... En man skulle ALDRIG acceptera att bli behandlad på det sättet. Men kvinnan... ja hon skall ju tiga i församlingen, eller vad är det di där "heliga" böckerna säger.

Ironisk objektifiering fungerar aldrig

Publicerad 2014-04-05 19:29:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag kan bli så besviken på en bild som denna:
 
Ana Kasparian från The Young Turks (inte lika mycket Kim Scorcher i bakgrunden) används/använder sig själv i en sexualiserande och infantiliserande pose för att göra reklam för kanalen. Man skulle aldrig se ett manligt seriöst nyhetsankare göra en sådan här sak och jag blir nästan ledsen av det. Även om jag inte skulle kalla henne en feministisk förebild (då hon vid flera tillfällen uttalat sig antifeministiskt och nedvärderat feminister samt fnissar avfärdande iställt för att ryta ifrån när Cenk börjar med sina sexistiska kommentarer) så är hon för många en kvinnlig förebild. Hon tar upp allvarliga ämnen och bland dessa kvinnosaksfrågor, hbtq-rättigheter och jämställdhetsfrågor.... och jag fattar inte att hon skall degradera sig på detta sätt genom den sexuella posen och det barnsliga fingret i munnen. Måånga "henne skulle man sätta på"-kommentarer fanns att läsa under denna bild.. och plötsligt är hon inget seriöst nyhetsankare att ta på allvar utan en våt dröm istället.
 
Några kommenterar att hon kan ju inte objektifiera sig själv.. hon kanske vill sitta så där? Det är hennes grej? Men det spelar ingen roll att hon själv frivilligt låter detta ske för ett sexuellt objekt blir hon ändå. Det är var betraktarna ser. Hon är till för den manliga blicken, för att tillfredställa den. Hur många kvinnor sitter sådär till vardags för sin egen skull, på allvar?
 
Andra anser att hon ju gör det skämtsamt. Att hon som stark självständig kvinna med ironi poserar på detta sätt... men ironisk objektifiering fungerar aldrig. För sexuell objektifiering är fortfarande sexuell objektifiering även om den är ironisk. För den som ser bilden kanske dels inte har en aning om hur hon är som person och förstår ironin, och även om de gör det så tar inte ironin bort det faktum att det man ser är en kvinna framställt som ett sexuellt objekt.
 
Varför - gör - ni - på - detta - viset - ?! *suck*
 

Nej, sexism är inte moralpanik..

Publicerad 2014-04-03 13:42:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Under gårdagen länkade jag till Lady Dahmers inlägg om sexism, och idag kan jag inte låta blir att själv kommentera kring det hela. Som vanligt är det ett visst amerikansk företag som använder kvinnliga modeller på ett sexistiskt sätt för att sälja kläder - eller för att provocera för att få massa gratis reklam, och därför väljer jag att inte nämna deras namn.
 
Bilden som används i reklamen är en bild tagen bakifrån på en ung (?) kvinna som av okänd anledning böjer sig fram så att man kan se trosorna. Någon som kritiserat denna bild och kallat den sexistisk är Genusfotografen, och denne kritiserades i sin tur av andra för moralpanik.
Jag kan personligen tycka att det är tragiskt när man är så "hjärntvättad" av patriarkatet att man inte ser sexismen, utan tvärtom försvarar den och försöker förlöjliga de som protesterar genom att få det att låta som om de är de med pervers fantasi.
 
Dock kan jag själv reagera när den som protesterar drar sina tankegångar, i min mening, lite för långt. När man spekulerar i varför hon böjer sig fram, om hon är tvingad etc. På samma sätt som jag ogillar när de som försvarar den här typen av reklam gör det genom att spekulera i att "hon kanske tänder på att bli fotograferad på det sättet". Att gissa sig till bakomliggande faktorer, fotografs eller modells tankar, situationen då fotografiet togs eller möjliga avvikande tolkningar av fotografiet tycker jag inte ger speciellt mycket då det ger utrymme för att använda sig av extremfall för att försvara sin egen ståndpunkt. Något som jag främst anser att försvararna av sexism gör genom att t.ex. börja prata om BDSM i samband med reklam som glorifierar eller normaliserar våld mot kvinnor.
 
Det jag tycker är det viktiga är vad bilden faktiskt visar och vad som kan anses vara den mest vanliga tolkningen av bilden (även om det såklart kan vara svårt att veta i vissa fall).
I detta fall ser vi inget ansikte på modellen utan vi ser en exponerad bakdel så vad vet vi? Vi vet inte hur gammal modellen är men då man ser den veckade kjolen av skolflicksmodell och ett par små vita trosor så är det underförstått att man skall tro att det är ung person. Vilket jag anser vara ett problem i sig, då man hela tiden försöker få väldigt unga flickor att symbolisera det sexuellt åtråvärda.
Fotot är taget som om det togs i smyg, vilket för tankarna till övergrepp eller ofredande. Visst kan man välja att tolka det "snällt", men om vi skall tänka på den vardag vi befinner oss i... hur ofta väljer man just det motivet? Hur ofta är det en "kul grej" att bli fotad upp under kjolen när man böjer sig fram?
På det sättet anser jag att bilden inte bara är sexistisk utan att den bidrar till upprätthållandet av en våldtäktskultur, och framför allt så ser jag försvararnas reaktioner som ett tydligt tecken på denna. "Hon kanske tyckte det var roligt? Hon kanske tänder på sådant?" tycker jag mig höra och läsa alltför ofta i sammanhang när övergrepp diskuteras... och jag ställer mig frågande till att man alltid väljer att göra den välvilliga tolkningen till förövarens fördel?
 
Sexism handlar ju i alla fall om att reducera en människa till ett icke-handlande objekt. En bild som detta som enbart till att någon skall kunna få upplevelsen av att smygtitta en anonym flicka under kjolen tycker jag är ett solklart fall av att reducera någon till ett objekt.
Och jag kan verkligen inte förstå hur någon kan försvara det...
 

Whip it

Publicerad 2014-03-28 21:39:00 i Allmänt, Feminism och genus, Film,

Nu har jag då äntligen fått se filmen Whip it, och den var lika underbar som alla sagt. Har en stark känsla av att jag kommer se den väldigt många fler gånger.
Det enda jag hade svårt för var den underliga och högst osannolika undervattenssexscenen, som gav mig andningsproblem (vilket jag alltid får när jag ser film där människor är under vatten - börjar av någon anledning alltid hålla andan). I övrigt - perfektion typ. Kan dock tyvärr inte gå in på vilka delar av filmen jag tycker mest om utan att spoila... så lägger in en bild och spoilar efter den... så har ni tänkt se filmen så läs inte mer nu!
 
 
 
** SPOLIERS**
 

De saker jag tyckte mest om med filmen, förutom alla supergrymma coola tjejer, var att den visade på en stor variation bland de kvinnliga karaktärerna. De möts i sitt intresse men har olika liv och livsstil. Filmen har inte heller den där klassiska "skit i allt och gå din egen väg" där kvinnan måste antingen foga sig eller förlora allt annat för att uppnå sitt mål, utan den visar mer att man kan få världen av foga sig... eller hur jag nu skall förklara denna tanke på ett sätt som går att förstå.
 
Jag älskar också att det inte är något klassiskt happy ending kärleksmässigt där hon förlåter och allt blir bra utan att hon står upp för sig själv. Även om hon initialt blir ledsen så fortsätter inte allt fokusera på detta utan hon skakar av sig det och han blir oviktig.
 
Love it
 

Bemötande beroende på utseende

Publicerad 2014-03-23 14:20:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag läste detta inlägg av When Darkness Falls och började funderade på skillnaden i det bemötande jag fått beroende på den vikt jag haft, och hur jag själv tvingats att förhålla mig till detta.
 
Det lite lustiga var att jag när jag tänkte efter blev förvånad över att jag i många lägen tycker att det är lättare att väga lite för mycket, om jag har andras bemötande som enda aspekt för min bedömning. Att väga lite för mycket gör ju en hel del negativt för självkänslan när man jämför sig med kvinnor på film etc, det är deprimerande att handla kläder och en del annat - men jag känner att jag har det enklare på vissa andra sätt.
Innan jag kommer till detta så kan jag ju dock skriva att jag är 163 och väger runt 80 kg, dvs jag är inte väldigt överviktig. Detta skriver jag inte för att det skulle vara något väldigt negativt i mina ögon att väga mer, men jag vill poängtera det eftersom jag tror att om jag hade vägt mer så hade jag upplevt min övervikt som mycket mer negativ med tanke på andras reaktioner. Men den ändå relativt lilla övervikt jag nu har så får jag inte speciellt ofta negativa kommentarer från andra, även om jag kan gissa mig till inte helt positiva tankar ibland. Jag vill dock trycka på att jag inte alls ser mig som representativ för överviktiga utan att detta enbart är min upplevelse, och att jag tror att jag hade kunnat tycka annorlunda om jag vägde något mer, om jag var singel och om jag var en mer "känd" person.
 
Jag har nog egentligen aldrig varit naturligt smal. Min kropp är mer gjord för att vara kurvig. Dock var jag anorektisk som ung och har därför haft mina riktigt smala perioder, mina halvsmala perioder och nu då: den inte alls så smala perioden.
 
Tyvärr har jag inte så många bra bilder, men på den yngre och smalare tiden så såg jag ut ungefär så här:
 
 
På den tiden fick jag stå ut med bra mycket mer oönskade kommentarer kring mitt utseende. Främmande äckel på krogen och på busshållplatsen som kände att det var deras rättighet att uttrycka sina "komplimanger" (i bästa fall) eller våta fantasier (i värsta fall), och då förväntades det att man skulle vara tacksam över detta. Till saken hör ju att jag inte var modellsnygg direkt utan det räckte med att vara normalsöt och smal.
Jag kunde också känna att jag på arbetsplatser och liknande fick tänka mycket mer på vad jag hade på mig för att tas på allvar. Den där knubbiga medelålders tanten på samma arbete fick ha helt andra urringningar än vad jag kunde komma undan med... för om man vill tas på allvar och inte anses utmanande och vulgär så får man ju absolut inte ses som sexig.
Framför allt var jag mycket mer självmedveten. Hur jag såg ut och vad andra tänkte kring mitt utseende var av mycket större vikt för mig.
 
 
Överdrivet glad?

Sedan gick jag upp i vikt, gradvis mer och mer, och även om jag fortfarande kan betraktas som söt så är jag kroppsligen inte inom normen för hur man skall se ut längre. Det är ingen som skulle vända sig om vissla efter mig på gatan längre liksom.
Och jag kan känna att det är rätt skönt. Att veta att jag inte längre är att betrakta som sexig av de flesta även om jag skulle göra iordning mog och klä upp mig. Den grejen är liksom bortplockad från ekvationen och jag tycker att det ger mig mindre att tänka på samtidigt som jag känner att jag kan bli sedd mer som människa, istället för objekt, samt att jag i mnga lägen blir tagen mer på allvar.
 
Dock vet jag ju att man kan få kastat i ansiktet att man bara har en åsikt eftersom man är "fet och bitter" om man skulle kommentera kring vikthets och fettfobi och liknande. Det kan av en del också vara nästan provocerande och irriterande att jag inte sysslar med dieter och bryr mig om att banta (dvs inte bryr mig om att sträva efter vara ett sexobjekt).
 
Så jag kan helt klart tycka att det har sina fördelar med att inte vara smal, just vad gäller andras bemötande - så länge man håller sig inom en gräns skulle jag tro. Tio kilo till och bemötandet hade säkerligen varit ett helt annat och garanterat inte åt det trevligare hållet.
Dock skall jag inte sticka under stol med att om någon hade erbjudit mig att magiskt tappa femton kilo över en natt så hade jag säkerligen tackat ja. Såpass påverkad är jag ändå av det skönhetsideal som pumpas ut, och såpass matad med vikten av att vara åtrådd är jag.
 
 
 
 
 
 
 
 

Olika bemötande beroende på kön

Publicerad 2014-03-19 10:50:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Vill man läsa något väldigt intressant, men samtidigt skrämmande och jävligt sorgligt så skall man läsa detta inlägg av When Darkness Falls.
Hon tar bland annat upp en del av de olika studier som gjorts som visar hur olika texter kan uppfattas beroende på om läsaren tror att det är en man eller kvinna som har skrivit det, samt hur olika man bedömer en karaktär utifrån manusrepliker beroende på om man får veta at det är en man eller en kvinna som säger dem.
En ledtråd: Kvinnorna får alltid mer negativa omdömen.... Suprise!
 
WDF och andra kvinnor har också själva experimenterat genom att skapa manliga alias och ge sig in i olika diskussioner för att jämföra hur bemötandet skiljer sig beroende på om den de diskuterar med tror att de är män eller kvinnor, eller hur t.ex. en krönika uppfattas beroende på vilket kön man tror att författaren har.
Stor skillnad... och tyvärr blir man ju inte förvånad.
 
Män bemöts mer sakligt och med riktiga argument, dvs. med viss respekt även vid meningsskiljaktigheter. Kvinnor hånas och avfärdas.
 
Jag blir arg när jag läser det. Så jävla arg. För jag känner ju igen det. Att få höra ett nedvärderande icke-svar istället för att mitt påstående bemöts på allvar. För att jag "bara är kvinna" och inte riktigt räknas.
Och så blir jag frustrerad och ledsen.. för hur ändrar man detta? Och jag vill inte ha det så. Jag är fan smartare än de flesta män jag möter.
 
Det känns som om det inte spelar någon roll hur eller vad man säger. Är man för tyst och snäll blir man bara ignorerad och trampad på, men ju mer man höjer rösten så ses man som en hysterisk, extrem kvinna som man ändå inte behöver lyssna på.

Kvinnor inom vetenskapen

Publicerad 2014-03-10 11:17:00 i Allmänt, Feminism och genus,

En vän länkade till en artikel på Facebook idag som jag tycker att alla skall ta del av. Den uppmärksammar några av de många otroligt viktiga kvinnor inom forskningen historiskt sett.
 
Jag blir alltid mest berörd när jag läser om de enastående kvinnor som snuvats på sina upptäckter och sina Nobelpris av män som tagit åt sig hela äran. Men som trots att de utnyttjats och inte fått den cred de borde fått ändå kämpat vidare.
 
Som Jocelyn Bell Burnell, vars handledare och kollega fick Nobelpriset för hennes upptäckt.
 
Eller Lise Meitner vars forskning och teorier presenterades av Otto Hahn, efter att Lise flytt Tyskland, utan att hennes namn nämndes och han fick Nobelpriset för detta.
While working as a postgrad, Jocelyn Bell Burnell observed radio pulsars for the first time. Despite being the first one to actually see them, she was passed over when the discovery was awarded the Nobel Prize in Physics in 1974. Instead, it went to her advisor and another colleague. Though many expressed outrage over Bell’s omission, she never expressed any disappointment on the matter publicly. However, she is still credited as the person who made one of the most important discoveries of the century in physics. - See more at: http://www.iflscience.com/physics/women-scientists-you-need-know#sthash.qod5uMRo.dpuf
While working as a postgrad, Jocelyn Bell Burnell observed radio pulsars for the first time. Despite being the first one to actually see them, she was passed over when the discovery was awarded the Nobel Prize in Physics in 1974. Instead, it went to her advisor and another colleague. Though many expressed outrage over Bell’s omission, she never expressed any disappointment on the matter publicly. However, she is still credited as the person who made one of the most important discoveries of the century in physics. - See more at: http://www.iflscience.com/physics/women-scientists-you-need-know#sthash.qod5uMRo.dpuf
Jocelyn Bell Burnell

Topp 10 Kvinnor i SciFi

Publicerad 2014-03-08 15:26:00 i Allmänt, Feminism och genus, Film,

Eftersom jag är skamligt dålig på historia och det finns för många starka irl-kvinnor för att jag skall klara av att väga dem för och emot varandra så överlåter jag åt andra att lista kvinnor i verkliga livet som bör hyllas. Man hade också kunnat kritisera alla viktigare saker man kan skriva om, som förtryck av kvinnor som pågår dagligen i olika delar av världen, men även där känner jag att jag är för dåligt insatt och helt enkelt inte på humör för en djupdykning i världens tragik och orättvisor och ägnar mig istället åt det som jag alltid sysslar med - science fiction.
 
Kommer därför att lista min Topp 10 Kvinnor i SciFi... (har försökt undvika att ta med från närliggande kategorier som Fantasy och Comics även om det finns att hämta där med). Vill dock påpeka att jag ju inte sett ALL scifi utan det baseras på det jag sett, mina egna personliga åsikter, vad jag just nu kan komma ihåg och att det säkerligen påverkas av vad jag nyligen sett (ja, det kommer vara en hel del BSG).
 
Här är i alla fall min lista, Kvinnodagen till ära.
 
10. Anastasia Dualla - Battlestar Galactica
 
9. Zoe Washburn - Firefly
 
8. Sarah Connor - Terminator (2)
 
7. Dana Scully - Arkiv X
 
 
6. Capt. Kathryn Janeway - Star Trek: Voyager samt Noyota Uhura - Star Trek (kunde inte bestämma mig)
 
 
 
 
5. Ellen Ripley - Alienfilmerna
 
4. President Laura Roslin - Battlestar Galactica
 
3. Katniss Everdeen - The Hunger Games
 
2. Kara "Starbuck" Thrace - Battlestar Galactica
 
1. Eleanor Arroway - Contact
 
 
Bubblare:
Trinity - The Matrix
Diana - V
Julian - Children of Men
Nr 6 och Nr 8 - Battlestar Galactica

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela