Bokmässan och The Martian
Idag var dagis stängt vilket passade mycket bra då jag och Nico kunde åka till bokmässan med mamma och pappa. En årlig tradition sedan ungefär tjugo år tillbaka i min familj.
Nico tycker också om bokmässan även om han blir väldigt trött efter ett tag. Eller som han uttryckte det: "Det var roligt... jag mötte Mumin, en katt, Victoria, Magnus och Lena" (de sistnämnda är min kusin, min farbror och hans fru). Han fick också en Nicke Nyfiken bok, en Mamma Mu-bok och Spiderman-figurer.
Själv fick jag köpt nästan allt på min önskelista.
Startade så fort jag kom hem med att läsa The Martian då jag hört mycket positivt om den, bland annat från maken som är i det närmaste besatt av den. Då jag läste klart den nyss så kan jag ge mitt omdöme här direkt... med risk att bli klubbad till döds av alla The Martian-fans.
Nej, jag tycker inte att den är dålig. Den är långt från dålig... så oroa er inte.
Om jag skall börja med det positiva så är den extremt välskriven. Den är spännande och har en väldigt bra blandning av drama i form av fakta/tekniska aspekter och humor vilket gör att det känns både realistisk och väldigt mänsklig. Berättelsen flyter på väldigt bra och trots alla "vetenskapliga termer" så känns den lättläst utan att på något sätt vara simpel. Författaren fångar också de olika personligheterna genom deras ord och handlingar utan att behöva beskriva dem närmare.
Även om jag inte är kunnig nog att kunna avgöra det så känns i alla fall boken väldigt noga genomtänkt och som om författaren bemödat sig med att ta reda på hur saker och ting verkligen fungerar/skulle fungerat i ett liknande scenario - och jag älskar ju när människor gör ett gediget bakgrundsarbete.
Kritiken jag har är egentligen inte alls någon bra kritik - det handlar enbart om personlig smak skulle jag tro. Det kan också vara så att jag i min iver läste boken för snabbt för att riktigt ta in den... och kanske hade det var bättre om så många inte höjt boken till skyarna innan då mina förväntningar var extremt höga.
Men för mig var det för mycket av det rent faktamässiga... kanske för att min tröga gravidhjärna inte kan processa all denna information. Dock höjer det ju känslan av realism och jag kan förstå att det tilltalar många andra att få ta del av hur huvudpersonen går till väga i detalj.
På gott och ont kan man säga att det är en modern/futuristisk Robinson Cruse. Strandad man måste överleva med det han har. Och skall jag använda mig av könsstereotyper så känns boken stereotypt "manlig". Här är en man som reder sig själv deluxe. Han sätter sig inte och ger upp, gråter och får ångest utan han tar tag i saker och fixar saker. Kommer på saker, bygger saker, lagar saker ... löser problem. Enligt rådande normer en ideal man på många sätt och vis.
Detta behöver ju inte vara, och är inte, på något sätt nödvändigtvis negativt - men jag får känslan av att den på grund av detta kanske tilltalar män mer... Men nu spekulerar jag hej vilt för det kan lika gärna vara så att den bara inte tilltalar just mig lika mycket som den uppenbarligen tilltalar min man (och jag kan förstå att den tilltalar honom då han själv är en "problemfixare" och säkerligen har lättare att identifiera sig med huvudkaraktären än vad jag har).
Men bara för att jag inte stämmer in kören som ropar "Bästa boken ever!" så innebär inte det att jag inte rekommenderar den. Det är absolut en jättebra, spännande och välskriven bok! En modern klassiker som man bör läsa.
Om man nu missat vad boken handlar om kan jag ju förresten berätta att det handlar om en man (astronaut) som blir strandad på Mars och måste försöka överleva där tills han kan bli räddad. Handlingen i sig kan ju i och för sig ha varit problemet för mig då jag är rädd för rymden och klaustrofobisk och vissa partier av boken gav mig ångest och andningssvårigheter....
