Känslomässig låsning
Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Kanske en kombination av mycket.
Idag var min morfars bregravning och i sista stund valde jag att inte gå på grund av all ångest. Trots detta hade jag svårt att andas av ångest hela förmiddagen och när jag fick veta att den var över och allt gått bra så stensomnade jag i flera timmar.
Är både trött och rastlös. Får inget gjort och får ångest över att inget få gjort, ångesten gör mig trött och så blir det ännu mindre gjort. Ond cirkel. Spenderar dagarna att utmattad sitta och tänka på allt jag borde göra istället för att sitta där med ångest.
Huset behöver städas. Det behöver alltid städas. Både sonen och vi är bra på att stöka ner. Hans tågbana ligger överallt och skapar dödsfällor på väg till toa på natten. Leksaker överallt. Sovrummet är en katastrof där jag knappt kan ta mig ur sängen för jag stökat ner så vid min sida.
Klädhögen växer vid tvättmaskinen och garderoben behöver rensas då jag bara tryckt in saker där det sista så det inte är ordning alls och jag aldrig hittar något.
Nicos nya säng vill jag få målat. Vi skall möblera om lite och det blir inte gjort. Måste plocka in alla uteleksaker och ställa under tak innan kylan förstör dem helt. Bilen måste städas och tvättas.
Och i helgen vill jag få julpyntat.
Men inget blir gjort. Bara sitter och glor, fylld av ångest. Hungrig men för trött för att äta.
Herregud vad jag gnäller... jag vet... men är bara så trött på mig själv just nu.
