Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Vems ansvar är uppfostran?

Publicerad 2015-12-16 17:38:34 i Allmänt,

Just nu skrivs det mycket debattartiklar till höger och vänster och det diskuteras och levereras åsikter om "ouppfostrade barn". Man har dels de som tycker att skolan måste rycka upp sig och se till att få ordning, men framför allt har vi de som säger att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn.
 
Och så har vi mig... Fru Mittemellan, som tycker att man ofta förenklar frågor och väjer att se enbart vissa aspekter.
 
Naturligtvis anser jag att föräldrar har ansvar för att uppfostra sina barn. Mycket av de värderingar man har kommer hemifrån. DOCK måste man ju ta i beaktande att väldigt många barn idag spenderar 8-10 timmar per vardag på förskola/skola/fritids (vilket INTE är på grund av lata föräldrar som inte vill ta ansvar för sina barn utan på grund av ett samhälle som utgår från att en familj skall ha två inkomster, samt ensamstående, som inte har valet att stanna hemma). Det innebär att många barn spenderar likamycket eller mer vakentid med förskole-/skolpersonal per vecka som med föräldrarna - vilket innebär att uppfostran måste vara ett delat ansvar. 
 
Och för att det delade ansvaret skall fungera måste det finnas resurser/möjligheter för personalen att axla det ansvaret i form av mindre grupper och mer personal. 
 
Sedan har vi idag också många barn med olika typer av behov. Barn med adhd, barn inom autismspektrat, barn med andra typer av svårigheter/begränsningar/annorlunda inlärningsbehov. Dessa barn kan ha behov av en helt annan inlärningsmiljö eller helt andra inlärningssätt, de kan ha behov av en långsammare eller tydligare inlärningstakt, mindre grupper, specialutbildad personal, assistenter eller annat. 
Om förskola/skola/samhälle inte kan erbjuda det stöd dessa barn behöver och tillgodose olika individers behov så spelar det ingen roll hur föräldrarna uppfostrar hemma för barnen kommer ändå inte "fungera" i skolmiljön. För dessa barn kan det vara lätt att hantera vardagen i det lugna hemmet medan den stimmiga skolsalen med alla olika intryck skapar ett inre kaos de inte kan hantera och får dem att agera utåt, men det kan också vara så att de lägger all sin energi på att hålla samman i skolan för att sedan bryta ihop i hemmets trygghet och förälderns roll då blir att hantera kaoset vilket lämnar lite utrymme för "uppfostran". 
 
Om de problem som talas om skall kunna lösas krävs att alla parter tar sitt ansvar, lyssnar på varandra och samarbetar. Framför allt krävs att man ser varje barn och deras individuella behov.
För jag vågar nästan sätta pengar på att få, ytterst få, föräldrar sitter i soffan och tänker att de skiter fullständigt i om deras barn slår andra barn, skriker fula ord till andra eller beter sig illa på annat sätt. Dessa föräldrar är oftast precis lika frustrerade, uppgivna och i behov av hjälp som alla andra inblandade. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela