Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Föräldrar "som inte gör något"

Publicerad 2015-12-16 19:49:30 i Allmänt,

I diskussionerna som jag nämnde i tidigare inlägget kring "ouppfostrade barn"  så dyker det ofta upp även prat om "föräldrar som inte gör något".
Naturligtvis gäller inte detta alla händelser som kommer upp, men väldigt ofta så handlar det om exempel på föräldrar som enligt någon annan inte "sagt ifrån på skarpen" när deras barn gjort något olämpligt i en offentlig miljö. Detta utgår ifrån tron att det enda sättet att "göra något" är att vara hård/auktoritär/höja rösten/aggressiv eller på annat sätt tydligt markera, kanske mer för omvärlden än för barnet, att detta beteende accepteras inte.
 
När dessa exempel tas upp så anser jag att man glömmer två mycket viktiga aspekter:
1. Man känner inte andras barn som föräldrarna gör, och vet därmed inte bäst vad som "fungerar"
2. Att försöka förändra ett beteende behöver inte alltid innebära en konfrontation av det slag som betraktaren kanske önskar se
 
I många lägen kanske föräldern vet att det utåtagerande barnet kommer att skrika ännu högre/sparka omkring sig ännu mer/förlora kontrollen ännu ett snäpp om föräldern använder den typen av auktoritär uppfostringsmetod som betraktarna föredrar. Det kan vara ett sätt att skona både barnet, omgivningen och föräldern att helt enkelt ignorera beteendet eller att försöka avleda på ett lugnare sätt. 
Nu vill jag poängtera att ett mer auktoritärt föräldraskap nödvändigtvis måste vara av ondo - nej, som jag sa så känner föräldrar sina barn bäst och för vissa barn kanske det sättet att lära sig saker är det bästa, men inte för alla. 
 
Vissa barn har ett, för andra, "störande" beteende eftersom det är deras sätt att få uppmärksamhet. En konfrontation kan då ha precis motsatt effekt och det bästa är att ignorera det oönskade beteendet och istället ge uppmärksamheten då beteendet korrigerats till det bättre.
 
Andra barn har en oförmåga eller svårighet att tolka och/eller hantera både andras och sina egna känslor och hamnar i ett känslostyrt inre kaos i situationer då deras vilja och andras vilja kolliderar. Det kan både handla om en svårighet baserad på ålder men också på diagnos av något slag, eller vara tillfälligt på grund av andra omständigheter. Att gå på auktoritärt i de situationerna gör aldrig situationen bättre utan ökar bara det känslomässiga kaoset och blir för barnet då ohanterbart.
Om man talar i mer vetenskapliga termer som talar man om affekter när man talar om starka känslor och man menar att i ett extremt känslosamt läge så är en person inte kapabel att tänka logiskt eller rationellt. För en vanlig vuxen person kan detta liknas vid att någon ber en "rycka upp sig" precis efter det att man fått besked om en anhörigs bortgång. 
 
Det många istället använder sig av är då lågaffektivt bemötande. Nu är jag ingen expert inom området men om jag skall förklara det enkelt utifrån det jag vet så kan man säga att det i grunden handlar om att inte tillföra mer känslor eller stress i ett redan sårbart läge. Man skall inte straffa, konfrontera eller visa ilska utan istället försöka avge så mycket lugn som möjligt.
Man skall se lugn och avslappnad ut både i ansikte och med kroppsspråk, om man talar så gör man detta lugnt, tydligt och långsamt. 
 
Viktigt att förstå är att detta INTE handlar om att man tar bort alla konsekvenser, att man går hem och sedan aldrig talar om det igen. Det handlar istället om att man väntar med samtalet om hur man bör och inte bör bete sig tills efter affekten, känslostormen, har lagt sig för först då är barnet mottagligt för ett sådant logiskt resonemang. 
 
Så det som på ytan kan te sig som en förälder som "inget gör" kan i själva verket vara en förälder med en väldigt genomtänkt och beprövad strategi som inombords kämpar väldigt, väldigt hårt för att kontrollera sina egna känslor och sitt eget agerande för att på sikt kunna lösa en situation istället för att förvärra den. Det är ytterst få föräldrar som tycker att det är roligt att stå där med allas blickar på sig och veta vad omgivningen tänker om deras föräldraskap. 
 
Avslutningsvis vill jag också tillägga att oavsett om det är en kämpande förälder eller helt enkelt en av de få föräldrar som faktiskt kanske struntar helt i sina barns beteende (kanske finns ett fåtal av de med) så är det aldrig barnets fel! Jag tänker på det där videoklippet med en utagerande pojke i affären där en annan kund tröttnar och häller ett paket mjölk/fil över pojken som ofta hyllas och möts av kommentarer som "vad rätt gjort!". Usch! Vilket trauma för ett barn. 
För så mycket kan jag säga att vad någon än skulle tycka om mitt föräldraskap på rikta kritiken mot MIG (eller min man) och ALDRIG mot mitt barn. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Knyttet

Knyttet är en feministisk socionom som tycker om vänster politiskt med sover på höger sida av sängen (beroende på vart man befinner sig i förhållande till sängen). Hon älskar science fiction och att prata om genus samt män i klänning. Hon är dock gift med en man utan klänning och tillsammans har de en son och bor i ett hus på landet. Hon har även en förkärlek för presentationer skrivna i tredje person, därav denna.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela