Trött på att diskutera
Det senaste så har jag ju skrivit avsevärt mindre om feministiska frågor som ni kanske märkt. Och jag har insett att det inte bbara handlar om tidsbrist utan att jag för tillfället är så satans trött på att diskutera med människor. jag orkar inte hamna i diskussioner. Så fort jag skriver något och någon försöker starta en diskussion, reflekterar över det jag skrev eller kritiserar så vill jag bara skrika åt dem att hålla käften - och det tycker jag inte är trevligt beteende av mig så då blir det istället att jag undviker att hamna i diskussioner eller skriva något som gör att jag alls behöver tänka på frågorna som kan leda till diskussion.
Jag är trött på att behöva möta samma argument som man "motbevisat" tiotusen gånger om.
Trött på att försöka vara pedagogisk och snäll när man tycker att folk är dumma i huvudet.
Väldigt trött på att skriva saker som andra förvrider så det blir något helt annat - antingen i form av att någon som man tycker har helt puckade åsikter försöker få det till att man håller med dem bara för att man tillät sig kritisera en viss del av en i övrigt vettig tes eller genom att någon tar en mening man skrivit och bygger en hel föreställning kring ens åsikter och karaktär kring detta.
Jag är trött på människor som vägrar tänka ett steg längre, analysera ur ett vidare perspektiv och ta till sig ny kunskap utan bara baserar alla sina åsikter på deras egna självupplevda upplevelser.
Jag kräks nästan på folk som använder sig av helt ologiska och ovidkommande "liknelser" utan att ens fatta hur mycket de är ute och cyklar (som att det skulle vara lika kränkande att en av tjuvarna i Pippi heter Karlsson, om man själv heter Karlsson, som att de använder n-ordet).
Det är det underliga i min syn på människor. Jag har en tendens att se det där lilla fina som finns hos alla. Försöker alltid se deras mänsklighet. Kan få ångest av den ensamhet som Åkesson utstrålar i en debatt även när jag hatar hans åsikter bland annat. Och jag vet av erfarenhet att i de allra flesta fall så är det så att om du verkligen lyssnar på och lär känna de människor du hatar så kommer du inse att de har egenskaper och personlighetsdrag som du tycker om, att de är mer än de där negativa sakerna du först såg.
Samtidigt så irriterar jag mig på större delen av mänskligheten och har en tendens att tycka att de flesta är dumma i huvudet på ett eller annat sätt. Och ju mer du lär känna människor så kommer du också se deras negativa sidor och i de allra flesta fall bli besviken, eller sviken.
Jag vet inte vad slutsatsen av det är... att vi människor består av diamanter och skit... typ.
