Knyttet - kort men tjock

För ett brev var precis vad jag fick idag. Ett brev som jag skrev till mig själv för 20 år sedan och som Posten har sparat och nu skickade ut.

Var med spänning och förväntan jag öppnade kuvertet som innehöll så mycket papper så att det knappt fick plats... men jag får säga att det var lite av en besvikelse. Jag var inte en så underbart trevlig 14-åring som jag vill minnas att jag var (... är tonåringar någonsin så värst trevliga... egentligen?)

 

Det kan kunde få ut av brevet var följande:

 

1. Jag tyckte redan då att jag var otroligt rolig. Det tycker jag fortfarande och en del av mina 14-årsskämt var helt i min smak.

 

2. Jag var ganska morbid och spekulerade en del kring om jag kanske skulle vara död vid 34, och vilka andra som kunde tänkas vara detta.

 

3. Jag var helt besatt av snygga killar, vilka jag bifogade listor på.

 

4. Jag tycks ha haft lätt att störa mig på folk (och det har jag ju nu med) och verkade snacka en del skit om folk (vilket jag inte gör nu). Inte ett speciellt trevligt drag får jag säga.

 

5. Det viktigaste jag hade att säga om min planerade framtid var att jag kunde syssla med vad som helst bara jag blev rik.... och sen blev jag socionom.. haha.. den ironin.

 

6. Jag hade bra smak vad gällde dikter... skrev med en del favoriter i brevet.

 

Oh well, jag vet inte vad jag hade förväntat mig för litterärt mästerverk från mitt 14åriga jag, och det var väl inte heller helt sannorlikt att brevet skulle innehålla några detaljerade spekulationer om mitt framtida liv.

Tack och lov säger jag bara att jag inte fick barn, och framför allt att jag inte fick döttrar, för då hade de tydligen hetat Cinnamon och Miramanda... haha.

 

Det sista jag slutligen kan konstatera efter att ha läst detta brev är att nej, skriver man med luktpenna så luktar det inte längre efter 20 år.