Sista dagen som skolkurator
Jag har varit skolkurator i snart tio år. Innan dess tog jag hand om andras problem på mer privat basis. Att vara kurator, att hjälpa andra och lyssna på vad de har att säga, har varit mer än ett jobb för mig. Det har varit en del av min identitet.
Jag har hjälpt andra och genom det själv mått bra. Jag har lyssnat på andra och genom det även lärt mig om mig själv.
Jag har lyssnat på barn och ungdomar berätta om ångest, depressioner, självskadebeteende, missbruk, skilsmässor, ensamhet, utsatthet, misshandel, kärleksbekymmer, övergrepp, sorg och saknad... och så mycket mer. Jag har sett dem i mörker, jag har sett dem finna ljus.
Idag är min sista dag som skolkurator. Snart börjar jag arbeta som föreståndare. Även då kommer jag lyssna. Även då kommer jag sträva efter att andra skall må bra. Men jag kommer sakna "mina" ungdomar. Alla samtal. Jag kommer att sakna att komma hem och känna att även om jag inte kan rädda alla så kanske jag fick en person att må lite bättre just den dagen. Kanske kunde jag ge någon lite hopp.
Jag kommer sakna mina kollegor också. De som jag var för upptagen och för blyg för att egentligen lära känna så väl som jag önskat. Hade velat krama dem hej då allihop, men det är jag för blyg för att göra det med. De var min dag-familj under några år. En familj jag inte sa så mycket till, men som betydde något för mig ändå.
Jag hoppas de kommer ta hand om alla mina kycklingar... mina härliga ungdomar.
Så nu går jag vidare. Mot nya äventyr. Känner mig nervös, men mest känner jag mig modig. Jag tog ett steg jag aldrig trodde att jag skulle ta.
Det är så livet är. Man hamnar oftast inte där man hade tänkt sig, men det blir oftast bra ändå. Jag antar att man som kurator skall ha något mer djupt och analyserande att säga om livet och dess problem, men saken är ju den att den kommentar jag egentligen har att säga om livet är följande: Det löser sig. Förr eller senare.
Och nu när vi varit lite allvarliga så skakar vi av oss den stämningen och så bjuder jag på en Stenmark-serie.
