Det var den dagen det
Vad kan man säga om denna dagen? Jag har pratat med min underbara son som varje dag överraskar mig med nya ord, nya tankar och nya klokheter. Det är verkligen så, att vad som än händer så klarar jag mig så länge jag kan se hans leende och buset som glittrar i hans ögon.
Jag har ju också jobbat. En hel del pappersarbete men också givande samtal. Kommer sakna den delen av kuratorsarbetet - allt man lär sig om sig själv genom att tala med andra om dem och deras problem. Fick kramar och försökte att inte brista i gråt. Kommer sakna dem, "mina" härliga ungdomar.
Och så har jag gjort efterforskningar, strukturerat och planerat min stridsplan och annat som hör till när man hamnar i tvist. Ingen, jag lovar - ingen, kan göra grundligare bakgrundsarbete och informationsinsamling än mig. Jag är som google men utan all onödig skit.
Sedan åt vi god middag. Varje gång jag fått brev från byggfirman så köper jag dyrt kött dagen efter för att vi skall påminna oss om att livet är fint ändå.
Och nu har jag nattat sonen (som somnade så plötsligt att jag fick panik och var tvungen att kolla hans andning) och tänker se på Bones och Criminal Minds. Två favoritserier att slötitta på men som kanske har en del mer att önska ur genusperspektiv. Båda serierna hade dock klarat Bechdel-testet om man gjorde det på valfritt avsnitt då båda serierna innehåller ungefär lika många kvinnliga som manliga karaktärer (lite överslag åt det manliga hållet såklart dock) och kvinnorna är inga mesar heller för den delen - men det är dock väldigt könsstereotypt och heteronormativt. Har extremt svårt för de där amerikanska "manliga männen".. de där som aldrig kan gråta eller visa känslor och som måste göra en jävla grej om hur obekväma de är med att krama andra män. Suck.
