Offerskapets många ansikten
Det finns mycket att diskutera kring begreppet offer och vad offerskapet innebär. Många olika dimensioner av detta fenomen som får konsekvenser inom flera olika områden.
Varför ses det som så skamligt att vara offer? Jag tror att det beror mycket på vad vi ser som manligt och kvinnligt och att de egenskaper vi tillskriver ett offer klassas som kvinnliga sådana. Ett offer ses som svagt, maktlöst och oförmögen till handling (vilket alltså i praktiken INTE ALLS behöver vara sant) - som den syn som patriarkatet haft gällande kvinnan. Det vill säga ett offer är som en kvinna = ett offer är lite sämre.
Det är förståeligt men tragiskt att många kvinnor idag anammat denna patriarkala syn både på kvinnlighet och på offer och därmed vägrar se sin egen utsatthet och sitt eget förtryck. För som Blixa kommenterade så, utan offer finns inga förövare.... Om vi inte erkänner vårt eget offerskap så låter vi förövarna komma undan.
Att man tillskriver ett offer dessa "kvinnliga" egenskaper innebär ju även något väldigt negativt för män, som i situationer då de utsätts för brott inte alltid tas på allvar då de helt enkelt inte riktigt kan ses som offer. Det innebär även ett stort problem för homosexuella, speciellt när det kommer till våld i nära relationer. För homosexuella män blir problemet att mannen som sagt ogärna ses som ett offer, och för homosexuella kvinnor blir problemet att offret inte tas på allvar då samhället har svårt att se en annan kvinna som förövare.
Ja, nu blev detta inlägg lite spretigt men jag finner alla dessa sidor av offerskap väldigt intressanta och problematiska.
En annan vanlig missuppfattning som jag tycker råder är att erkännandet av sitt eget offerskap betyder att man tycker synd om sig själv, och detta har jag förstått är väldigt provocerande och fult enligt många.
För det första kan man ju börja med att säga att det finns många människor som har all rätt i världen att tycka synd om sig själva, beroende på vad man nu väljer att lägga in i det begreppet.
För det andra är erkännandet av sitt offerskap INTE ALLS liktydigt med att nödvändigtvis tycka synd om sig själv. Det handlar om erkänna att man utsatts för något, inte att man sitter och ömkar sig själv för det. Det handlar inte om att detta erkännande måste göra en passiv, man förvandlas inte till samhällets stereotypa bild av ett offer på något magiskt sätt, utan istället kan det vara en källa till kraft, ett uppvaknande, det som får en säga "stopp, nu har jag fått nog".
