Min feminism
Jag har många förebilder inom feminismen. Kvinnor jag anser vara kloka och som jag anser tillför något viktigt. En del av dem har ungefär samma inställning till saker och ting medan andra avviker. Kanske har jag en inneboende önskan att tillhöra en grupp, eller så lider jag av duktighets-syndromet och vill få små applåder, för jag känner ibland att jag försökt mörka de åsikter jag faktiskt inte delar med andra femnister. Inte så att jag någonsin hävdat att jag tycker något jag inte tycker, men vissa ämnen har jag försökt undvika eller så har jag uttryckt mig i vaga termer.
Kanske är det också en rädsla för att plötsligt kallas anti-feminist - ett skällsord som kastas runt hej vilt. För jag är verkligen ingen anti-feminist, och jag skulle aldrig kalla mig en jämställdist eller något annat fånigt. Att hävda att män skulle vara lika förtryckta som kvinnor är absurd. Män kan uppleva orättvisor i samhället men de är ingen förtryckt grupp.
Dock känner jag mig nog inte så alienerad från män som jag upplever att många andra upplever. Jag upplever inte att de fungerar så jävla mycket annorlunda. Och de skillnader jag ser tror jag mer beror på att de har makt, inte att de är män. Och att om man vände på pannkakan så skulle kvinnor med makt bete sig likadant (Observera dock - pannkakan är inte vänd och kvinnor har inte makten).
Mina erfarenheter av män är väldigt varierande. Jag har varit i förtryckande och usla förhållanden men känner ändå inte att jag kan döma alla män för det. Jag är medveten om att man hade kunnat argumentera mot detta flrhållningssätt men jag tror inte att jag vill ha en annan inställning. Förutom att jag inte ser det som konstruktivt att enbart "hata", skuldbelägga och liknande så är det helt enkelt inte jag. Och jag ser det inte heller som statistiskt relevant att basera mina åsikter enbart på personliga erfarenheter. Och i så fall har jag ju positiva erfarenheter också.
Eventuellt kan det vara så att jag har svårt att ta till mig generaliseringar gällande heteromonogama förhållanden då jag inte alls känner igen mig i beskrivningarna. Jag känner därför att man definitivt kan säga att männen som grupp förtrycker och har makt över kvinnor som grupp, men inte att man kan säga att i ALLA individuella förhållanden ser ut så - även om den strukturella makten naturligtvis påverkar och till viss del närvarar i det enskilda förhållandet.
Som jag skrivit om innan - Jag och min man fungerar på ungefär samma sätt. I många av beskrivningar passar han faktiskt in bättre på beskrivningen av kvinnans situation och jag på mannens.
När det kommer till att prata och hur vi använder vårt språk så är vi ganska lika. Han kan prata känslor lika mycket som jag kan.
Sedan finns det även områden där man kan se en tydlig skillnad som att han som man är mer van vid att självklart kräva utrymme, ta plats, samt se sina intressen som viktigast. Men om jag påpekar detta och kräver att det ska vara lika så är det inga sura miner och han instämmer.
Jag har högre lön, mycket större sparkapital och äger mer av bostaden så han har ingen ekonomiskt makt över mig, även om jag inte ser det som att jag har det över honom heller.
Så när det pratas om att ALLA heteromonogama förhållanden är förtryckande och ojämlika så kan jag helt enkelt inte se det. Och när man ber om förklaring, konkreta exempel, så får man inga. För att man bara ställer frågan gör en tydligen så blind och dum att man inte längre förtjänar att inkluderas i en diskussion. Sådant stör mig.
Sedan inser jag problematiken med att inte generalisera. För om majoriteten av förhållandena trots allt är förtryckande och ojämställda så kan ju bristen på generalisering leda till ett kryphål där alla män kan hävda att det stämmer på andra men inte på mig. Men jag kan inte generalisera bara för den sakens skull. För jag ser inte poängen. Om män omöjligt kan förbättras eller vara bra, om det inte finns några goda exempel - inte kan finnas - vad kämpar man för då?
Jag känner att jag inte fattar riktigt. Förklara?
