Knyttet - kort men tjock

Det uppstod en diskussion i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg där någon protesterade mot att denne ansåg att feminister gör kvinnan till ett offer.

 

Jag kan i och för sig förstå personen som skriver detta. En gång i tiden delade jag, kanske inte just den känslan, men en stark känsla av att inte vilja vara eller kallas för offer. Bara ordet i sig fick mig att känna mig liten och maktlös - något jag inte ville vara.

 

Om man tittar på ordet offer så är dock definitionen "person som drabbats av något eller utsatts för något - ofta ett brott". Det är vad ordet offer innebär. Sedan har vi valt att tillskriva ordet massor av andra betydelser som inte alls behöver vara korrekta, som att ett offer är maktlöst, svagt, oförmöget att försvara sig eller saknar kraft och förmåga att ta sig ur sin offerroll.

Som LD så jäkla bra uttryckte det:

Kvinnor har inte VALT att vara offer, vi görs till offer av de patriarkala strukturer som råder. Det är inget skamligt och det gör oss inte till små mesar. Feminismen gör oss inte till offer, för det är vi redan, utan feminismen försöker synliggöra oss att detta sker och hur detta sker så vi kan göra motstånd och förändra strukturerna.

 

För ett offer kan vara kraftfullt och strida. Kan kämpa emot och skapa förändring. Ok jag applåderar alla de kvinnor som strider för sin sak, som tar sig ur destruktiva relationer, som visar att ingen får trampa på dem. Bra jobbat! MEN det är inget vi kan eller får kräva av alla kvinnor. För ibland är det så att hur mycket du än vill och hur stark du egentligen än är så är det inte lätt att vara ensam soldat mot en armé av fiender. Och ibland kan en livstid av förtryck ha stulit din känsla av styrka ifrån dig och du ser ingen annan utväg än att foga dig.

 

Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag är ett offer i ett patriarkalt samhälle...

men jag är också en awesome kick-ass lejoninna som strider min väg uppåt. En en stor del av den kraften har feminismen gett mig.