Hur passar vi som inte är riktigt som andra in?
Ibland funderar jag på om min diagnos spelar in när det kommer till att jag inte speciellt ofta känner igen mig i beskrivningar av kvinnor, kvinnlighet och kvinnors samspel med män.
Missförstå mig inte nu för det finns ju mycket jag faktiskt känner igen mycket väl, som Kickan Wicksells och Lady Dahmers inlägg om hur man inte kan säga hej till en man utan att han tror att man vill ha sex (been there, om man säger så).
Men när man beskriver hur kvinnor pratar och det där med ett mer känslosamt språk så känner jag inte alls igen mig. Och när jag tänker efter så kan ju faktiskt det bero på att jag har autismliknande tillstånd vilket gör att jag inte är så språkligt känslosam. Jag har massor av känslor, kan vara väldigt känslosam och så vidare men inte i socialt samspel eller kommunikation - där är jag väldigt rakt på sak och får anstränga mig för att inte låta kylig. Jag har också ett annat sätt att förhålla mig till andras känslor - det vill säga jag bryr mig om dem, men påverkas inte så mycket av dem.
Och det kan därför ibland nästan såra mig när man pratar om mäns förtryckande logiska sätt att kommunicera utan känslor och att kvinnor är på ett helt annat sätt - för då undrar jag lite vart jag hamnar? Jag är ju uppenbarligen ingen man men det känns lite som om jag även i vissa feministiska kretsar inte riktigt kvalificerar som tillräckligt kvinnlig.
När jag funderar på det så känns det inte speciellt bra att vi fortsätter prata om att så här ä rmän och så här är kvinnor.. för vart hamnar alla trans, alla som känner sig både och, alla med diagnoser som gör att de kanske inte fungerar riktigt som alla andra.... var är deras/vår plats?
