Guilty pleasures - om att inte alltid orka
Det finns ett inlägg jag funderat fram och tillbaka på om jag borde skriva eller ej. Jag känner att det å ena sidan kanske är dumt att rikta fokus mot antifeministiska företeelser, visa acceptans mot dem och säga att det är ok att skratta åt det ibland... men å andra sidan känner jag att det är viktigt att visa på att ingen är perfekt och att även de som kämpar för feminismen faktiskt ibland måste kämpa mot sina egna "guilty pleasures", och att man inte alltid kan förväntas orka bryta normer eller avstå från saker i ren protest.
Det jag menar är nu INTE att jag tycker att det är ok att börja dra sexistiska skämt för att få ryggdunk från de manliga kollegorna eller något sådant. Det jag menar är mer det där som Anita Sarkeesian talar om på Feminist Frequency när hon säger att det kan vara möjligt att faktiskt uppskatta underhållningsvärdet av något samtidigt som man kan göra en kritisk feministisk analys av det.
Som den där sliskiga romantiska filmen med sin heteronormativitet som man kanske uppskattar i smyg - även om jag själv inte är en av dem så känner jag ju många kvinnor som har svårt att släppa taget om sin ungdoms kärlek till Dirty Dancing. Eller det där datorspelet med sina sexistiska framställningar av kvinnor som man ändå inte kan tycka är roligt att spela. Eller den där låten som är så jäkla trallvänlig fast den har helt förkastligt budskap. Det ÄR svårt att värja sig, att alltid behöva ta strid. Och kanske man inte alltid skall behöva det? (och jag menar det verkligen som en fråga).
Jag tror jag nämnt mitt guilty pleasure någon gång innan på bloggen, men det är verkligen ett guilty pleasure då jag faktiskt skäms lite varje gång jag lyssnar på den låten... men jag tycker ju så mycket om den... och försöker desperat försvara mig med att den nog är menad lite humoristiskt överdriven... kanske? Hoppas...?
För jag tycker ju då alltså mycket om låten A little piece og heaven med Avenged Sevenfold. En hård men ändå trallvänlig sång om en snubbe som blir sur på sin flickvän när hon säger nej till hans frieri, mördar henne, har sex med hennes lik, sedan vaknar hon från de döda och dödar honom och så gifter sig deras lik.... mmmhmmm... Kan det bli mer icke-PK än så? Fattar ni att jag skäms? En låt som skämtar om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp, och dessutom får det något romantiskt i slutet... Helt vansinnigt och egentligen inte ett dugg roligt... Verkligen inte!
Och ändå sitter jag där i smyg ibland och kan inte låta bli... för jag tycker ju om melodin, och kanske finns det någon slags kittlande tjusning i att den är så fruktansvärt omoralisk och sjuk? När man känner att den är så överdriven att det ändå inte finns risk att någon tar den på allvar?
Ni ser hur jag försöker. Försöker finna bortförklaringar och försvar. Och samtidigt som jag känner att man faktiskt inte alltid måste ta strid och markera som jag skrev innan (för med det samhälle vi lever i skulle det innebära att avskärma sig från större delen av verkligheten i form av media, populärkultur och annat) så kan jag också känna att det är exakt samma försvar som många antifeminister använder sig av för att försvara sitt eget beteende. När man tar till vilka argument som helst bara för att slippa se att man kan ha fel, att man gör fel, för att det faktiskt kan vara riktigt jobbigt att göra rätt. För att det kan innebära att man måste försaka sådant man tycker om.