Knyttet - kort men tjock

Nico är inte jättesjälvständig när han är hemma. Han vill helst sitta med oss och vill helst inte leka på egen hand. Han brukade tidigare också sällan ta på kläder själv. En stor anledning är antagligen att det är bekvämare att någon annan gör det och att jag har en tendens att underskatta vad han kan.

 

Idag så sprang han i alla fall runt i tröja och blöjor för att plöstligt försvinna in i sitt rum och dyka upp igen med byxor på sig. Sedan gick han med bestämda steg till hallen och tog på stövlar, mössa, vantar och jacka (som han till och med fixade dragkedjan själv på) och meddelade att: Nicholas går ut!

 

Jahapp... Vi höll på med mat så vi kunde inte gå med, men vi turades om att ha non stop övervakning genom fönstret (oroa dig inte mamma, vi hade koll heela tiden hehe) och han knatade runt ute i nån halvtimma. Gungade, cyklade, klättrade, bar pinnar och allt möjligt. Sedan kom han in och var mycket nöjd, och jag var helt till mig då det var första gången han varit ute själv.

 

Helt plötsligt så kändes han så himla stor. Så det var ändå lite skönt att han tidigare på dagen svept in sig i ett täcke och krävt att jag bar runt på honom med orden: Nicholas är en bebis.

Man kan vara både stor och liten på en gång :)