Detta är inte en feministisk blogg
Nu låter det kanske som om jag tar avstånd från feminismen, men det gör jag inte. Jag ville bara klargöra att jag ÄR feminist, men att detta inte är en feministisk blogg. Detta är en blogg om mig och mitt liv och mina egna åsikter - och den bör inte ses som något annat än det. Det är inte en politisk blogg, jag ser den inte som mitt mission för att upplysa människor och av det jag det senaste tiden sett i bloggosfären så hyser jag ingen större önskan att vara en del av det feministiska bloggandet.
Jag vet att man ses lite som en antifeminist och en backstabbing bitch om man uttalar sig negativt om sina "medsystrar" men jag tycker att det där "systerskapet" lyser rätt gött med sin frånvaro för det mesta. Om man håller sig inom det snäva uppsatta paradigmet och tycker samma saker som andra hela tiden och fogar sig efter de normer som satts upp för hur "en riktig feminist" skall uppföra sig så kan man få ryggdunk och hurrarop men avviker man så är man inte bara paria och plötslig antifeminist utan då är det fritt fram att bryta den där regeln om att inte attackera och trycka ner andra kvinnor och bara börja häxjakten. Vilket tröttar ut mig helt.
Och nej det är ingen feministisk konspiratorisk pakt, ingen liten kärntrupp i toppen, som sysslar med detta. Feminismen är alltför splittrad för att ha en sådan tydlig hierarki. Det är helt enkelt bara vissa feminister som sysslar med detta. Även om de själva nog ser sig som sittande i toppen av näringskedjan och anser att vi andra skall ta lärdom av dem då de är så erfarna och sitter inne med alla svar. Då deras värld är väldigt svart-vit och det finns klara svar på allt, inga nyanser och inget behov av diskussion eller input.
Visst får de själva ta emot en hel del kritik och påhopp, då de oftast står för de lite mer kontroversiella åsikterna, och jag kan förstå att en del av dem på grund av detta har taggarna utåt och inte alltid har lust till diskussion... men det jag talar om är något annat. Det jag talar om är att aktivt försöka mobba ut och förlöjliga de som inte beter sig som de anser att man skall bete sig.
En hel del av det de säger anser jag vara korrekt, annat är inget jag kan stå bakom. Jag anser att det finns ett patriarkatiskt system som förtrycker kvinnor på många olika sätt. Jag anser att det är viktigt att belysa detta och dess olika delar; som sexism, könsrollsstereotyper, heteronormativitet och så vidare och hur detta hänger ihop med våldtäktskulturen och mäns våld mot kvinnor. Jag anser det är viktigt att sträva efter lika villkor och lika löner på arbetsmarknaden. Det finns massor av extremt viktiga frågor inom feminismen, den BEHÖVS, och är något värt att kämpa för. Och det kommer jag alltid att göra.
Däremot kommer jag aldrig säga att alla män är svin, jag kommer aldrig ta en kvinnas parti i t.ex. en vårdnadstvist enbart på grund av hon är kvinna, jag kommer aldrig tro att det finns enkla klara svar på precis allting och att det finns saker som gäller ALLA.
Jag kommer alltid att anse att ideologier som vägrar ta till sig input och diskutera förhindrar sin egen utveckling och självutvärdering och förlorar sin legitimitet (även om det är fritt fram att senare förkasta input om den kan motbevisas och det inte finns något som säger att man inte går "vinnande" ut ur diskussionerna). Ett slutet system kan inte utvärdera sig själv och kan inte heller längre avgöra sin egen påverkan (negativ eller positiv) på omvärlden. Det finns en risk att istället upprätthålla det system man vill bli av med.
Det går inte heller att enbart förlita sig till känslor och egna erfarenheter då det är i total avsaknad av vetenskaplig evidensbasering. Det är dessutom så att människor har en tendens att söka sig till de med liknande erfarenheter vilket än mer gör att jämförandet av gemensamma erfarenheter inte går att basera verklig statistik på. Som ung var jag deprimerad, och umgicks mest med deprimerade, och om jag skulle dragit slutsatser av det så skulle det inneburit att ALLA var deprimerade - vilket inte var fallet.
Bland annat var det en bloggare, jag väljer att inte namnge, som fick extremt mycket skit genom att hen dristade sig att säga att alla våldtäktsmän inte måste vara onda monster. Just denna bloggare anser jag inte vara feministisk och jag håller inte med denne i speciellt många frågor, men i just detta måste jag säga att jag förstår vad hen menar. Många av kritikerna ansåg att man kanske borde fråga våldtäktsoffer om vad de tycker istället. För det första innebär det att man anser att offret för ett brott har tolkningsföreträde vad gäller hela förövarens personlighet, baserat på de negativa känslor brottet skapat hos offret. Är det en välfungerande metod?
För det andra så kan ju jag uttala mig då, som offer för en våldtäkt. Jag tror inte att mannen som våldtog mig är ett ondskefullt monster. Jag tror inte att han planerade att våldta mig. Jag tror att han är en ganska vanlig man, som trots en bristande empati säkerligen har både goda egenskaper och förmåga till kärleksfulla relationer, som var full och kåt, befann sig bredvid en sovande kvinna i ett samhälle som lärt honom att han inte behöver ta en kvinnas åsikt och vilja på så stort allvar. Tycker jag att han är en snäll kille, en bra man? Nej. Tycker jag att han har en bra personlighet och att hans brott kan förlåtas för att han inte visste bättre? Nej. Tycker jag att han är ett ondskefullt monster? Nej. För världen är inte så onyanserad att alla svar är självklara. Och man måste få ställa frågor och problematisera vissa saker utan att bli förklarad som dum i huvudet.
Sedan finns det självklart saker som även jag kan känna att man inte bör "diskutera" eller "problematisera". Som pedofili. Som att män skulle vara lika förtrycka som kvinnor. Oftast handlar det om områden där jag anser det finnas tillräckligt mycket forskning, eller evidens, för att man skall kunna säga att ett visst påstående är så sannolikt att det i det närmaste kan betrakta det som sanning och jag därför anser det vara onödigt att diskutera, men det kan också vara så att jag anser att ifrågasättandet ofta kommer med en farlig baktanke och jag därför motsätter mig det.
Många frågor inom feminismen är dock så kallad pseudovetenskap och behandlar ämnen som inte kan bevisas vara rätt eller fel, utan är känslo- eller erfarenhetsbaserade åsikter eller kvalificerade gissningar. Och i sådana fall anser jag att diskussion är viktigt.
Sedan får andra kalla mig vad de vill. Tycka vad de vill om mig. Jag vet vad jag står för, men jag är alltid öppen för diskussion.
