Knyttet - kort men tjock

Idag efter att jag gått igenom det tråkigaste och mest ångestladdade i månaden, betala räkningar, så läste jag Lady Dahmers inlägg om det där med tjatet om folkhälsan och att folk skall äta nyttigare, att man skall beskatta socker och allt annat de kan komma på för att försöka tvinga människor att ta hand om sig själva... och det väckte en del tankar.

 

Jag kan ju börja med att skriva att jag inte på något sätt försöker få det att framstå som att jag och maken har det dåligt ställt, för det vore att håna de som verkligen har det knapert. Vi har det bra... och jämfört med många andra lever vi i lyx.

Men det är ändå sådär inför varje löning att man oroar sig lite för om det kommer gå ihop. Ångest som smyger sig på om man varit sjuk för mycket. Stressen som uppstår när det blir ännu några fler VAB-dagar. Känslan av att man måste jobba mer än man önskar att man behövde, av att ha för lite tid med sin familj, ingen tid till fritidsintressen. Hur den där stressen och ångesten och det dåliga samvetet förvandlas till trötthet.

Och jag vet hur denna trötthet gör att det sista av allt man har lust att fundera över är vad man skall äta till middag, att spendera massa tid med att planera måltider, läsa innehållsförteckningar, lägga tid i affären, göra långkok eller lägga tid på att laga mat som barnet ändå inte vill äta. Då är det lättare att laga till något enkelt, snabbt och billigt som alla tycker om. Hoppa över träningspasset för att bygga lite tågbana med sonen för att slippa känna att han spenderar mer tid med en dagisfröken än med mig.

Så känner jag.. och då har vi det bra ekonomiskt.

 

Om jag då föreställer mig hur det skulle vara att vara låginkomsttagare, långtidssjukskriven, ensamstående förälder och så vidare... då kan jag tänka mig att det finns andra saker på ens behovstrappa och/eller prioriteringsskala än att tänka på hälsosam mat...

Missförstå mig rätt, jag säger inte att det är oviktigt med att vara hälsosam och äta "rätt". Jag säger inte att jag tycker att man skall strunta i det. Jag säger inte heller att det inte finns de som har det knapert och stressigt som lever supernyttigt och hälsosamt för att det är en livsstil som passar dem och de lyckats få in det i sin rutin på ett bra sätt.

Jag säger bara att det känns jävligt fel att skuldbelägga de som inte lyckas och försöka straffa dem med dyrare mat eller genom att få dem att känna sig som dåliga människor - för det är väldigt mycket lättare att leva hälsosamt och tänka på hälsan om man redan mår bra.

 

Kanske vi skall lägga fokus på något annat? Ge människor en möjlighet, ge dem utrymmet, att börja må bättre på andra plan...