De kan ju alltid försöka...
Jag har ju som sagt var kanske aldrig varit en så himla tjejig tjej. Eller det beror ju helt på vad man anser vara just kvinnliga egenskaper och attribut. Har varit en tonåring klädd i kortkort kjol och för mycket smink och har kunnat spela på att jag just är kvinna, jag kan vara ganska känslosam i vissa avseenden och som ung hade jag både ätstörningar och stora issues med självkänslan vilket gjorde att jag var svartsjuk av mig. Jag hade också en tendens att vilja rädda trasiga själar och hamnde ofta i förhållanden med lite udda typer (fanns en hel del helt vanliga grabbar också dock). Jag kunde råka illa ut ibland då jag var lite godtrogen av mig på den tiden.... men jag har nog egentligen aldrig haft den där känslan av att någon enskild man har makt över mig i relationer.
Kan nog vara för att jag alltid haft problem med auktoriteter och inte går med på att någon någonsin bestämmer över mig.
I mina första långa förhållanden kunde killarna vara glada om jag NÅGONSIN städade eller lagade mat. Det var ytterst sällsynt utan killarna fick ta hand om allt sådant. I min nuvarande relation så ligger det nog lika men då får han påminna mig rätt ofta för han är mycket bättre än mig på sådant (om jag jämför med andra är väl rätt formulerat att vi är ganska kassa på att städa och sådant båda två dock).
Det går liksom inte att försöka bossa över mig... En kille kan liksom försöka men han kommer ingenstans med det, så om de ens någonsin försökte så gav de nog upp rätt snabbt. Inte så att jag blir arg och skriker om man försöker bestämma över mig utan jag gör det bara inte vad de än försöker med. Inte om jag själv inte vill. Och jag accepterar inte att man är otrevlig mot mig.
Ofta när jag träffar andra par och ser hur de är mot varandra (såklart inte ALLA par jag träffar) så kan jag bli förvånad över hur de är mot varandra och hur förhållandedynamiken är dem emellan... och tänker ofta att jag aldrig skulle ta det en del andra kvinnor tycks ta. Medan de verkar inte se något problem alls utan verkar tycka att allt är fint. Och då funderar jag ju på om det är mig det är fel i huvudet på eller om det är så att andra tänker likadant om mig och min man men att jag inte kan se det själv.... Är ju väldigt svårt att veta.
Tyvärr verkar ju min son ha fått samma "du bestämmer inte över mig"-gen...
