Supernatural around the clock
Som jag skrev för ett tag sedan så har jag alltså fastnat i ett evighetslångt Supernatural-maraton. De är inne i säsong 10 nu och jag har hunnit till mitten av säsong 7, så snart ikapp.
Måste säga att jag som tycker det är kul med monster och spöken och annat tycker att serien är riktigt riktigt rolig. Kommer kännas lite ledsamt när jag är ikapp och måste vänta på varje avsnitt som resten av världen.
Om man ser ur feministisk synpunkt, Bechdel-test, och allt sådant så faller serien ganska platt. Visst har de en del kvinnliga karaktärer, en del onda och en del goda, en del handlingskrfatiga och en del mesar, men det är inte ofta de talar med varandra och det är en manligt dominerad show.
Stereotypa män dessutom som inte kan prata om känslor och som dränker sina sorger i alkohol utan att omgivningen lyfter så mycket på ögonbrynen för det. Irl hade dessa snubbar dött av skrumplever långt innan något monster hann äta upp dem.
Överlag är det ganska stor skillnad i hur män och kvinnor portsätteras i serien. Som exempel kan man ta den klassiska inledande scenen i nästan varje avsnitt där intet ont anande människa plötsligt ser monster eller ett lik. Om denna individ är en kvinna så gallskriker hon på vanligt skräckfilmssätt. Om individen är en man så kan han som mest dra efter andan och se förfärad ut. Män skriker inte av skräck tydligen. Kvinnor skriker för allt.
Meeen serien är underbar. Och som ögongodis är den ju perfekt. Sexiga snubbar i olika varianter och åldrar myllrar över tv-rutan (datorn i mitt fall). Snygga människor, snygga änglar, snygga demoner (ibland) och det händer att till och med ett och annat monster är snyggt.
Och ibland kan man väl få vara sådär lite ytlig?
Well well.. nu skall jag försöka ta mig själv i kargen och få städat lite. Framför allt skall jag försöka städa i sonens rum och få lite ordning där. Lycka till, till mig själv.
