Knyttet - kort men tjock

Jag skulle inte ens kunna räkna upp alla tusentals gånger jag hört diskussioner om att folk inte vill ha invandrarungdomar boende i närheten av sina hus. Deras spekulationer om vad som skulle ske. Kriminella konstiga ungdomar som säkert sysslar med både det ena och det andra... och ja jag vill inte ens skriva alla saker jag hört för det gör mig ledsen.

 

Nu arbetar jag på ett boende för ensamkommande ungdomar... och vet ni vad de sysslar med de där ungdomarna? De sitter vid datorn, de ser film, de är med vänner, de pluggar, de spelar fotboll. Kan ni tänka er.. de gör alla de saker som "svenska" ungdomar gör. Det skulle de inte kunna tro, de där skitsnackarna, att ungdomar är ungdomar oavsett hudfärg eller ursprung. Härliga ungdomar med drömmar och hopp, men också rädslor och ångest.

 

Minns ni era egna tonår med all den osäkerhet ni kände i er då. Alla stora existensiella frågor blandat med funderingar kring kärleken. Det inre kaoset. Ta det kaoset och lägg till att du fått fly från hemskheter i ditt hemland, ensam, utan din familj och hamnar i ett land där allt är annorlunda och där många människor hatar dig eller är rädd för dig bara för att du inte ser ut som dem och inte kan prata som dem.

 

Jag beundrar dessa ungdomar som kämpar på trots allt. Som vill så mycket, som hoppas så mycket, även när oddsen är emot dem. Önskar jag kunde göra så mycket mer för dem. Och jag önskar alla jävlar med fördomar och hat kunde spendera en dag med dem... för jag tror inte en enda av dem hade kunnat gå därifrån utan att känna att hatet bytts ut mot en önskan att ge dem en stor jäkla kram.