En bit av min barndom försvann idag
Dagens inleddes trevligare än den sedan blev kan man säga. Var utvecklingssamtal på dagis vilket var trevligt och positivt. De ser också att Nico utvecklas i raketfart nu.
När det var klart fanns det ingen tid att åka till arbetet och hinna tillbaka igen i tid för begravningen så åkte en snabbis till en utförsäljning av leksaker som hölls i närheten. Blev en del julklappar inhandlade.
Sedan var det begravning och om jag haft ont i huvudet innan så är det inget emot vad jag har nu. Alla renoveringsplaner jag hade för kvällen har lagts på hyllan för känner att jag bara måste vila ikväll. Blev faktiskt väldigt mycket mer ledsen än jag trodde jag skulle vara. Trodde ett tag att jag inte skulle kunna sluta gråta.
För bara några år sedan hade jag inte varit på någon begravning alls. Nu har det varit tre bara i år. Om man inte förstår hur min släkt är så kan det tyckas som om det inte är så nära släktingar och inte borde vara något man tar så hårt. Låter ju avlägset med mammas mosters man, farfars syster och farfars kusin. Men i min släkt står vi varann nära. Pappas släkt bodde ju tex allihop i samma lilla "by" som vi.
När jag var liten kunde jag korsa vägen och gå längs landsvägarna i det pyttelilla samhället här på ön och peka på husen och säga. Där bor farfar, där bor farmor, där bor min farfars syster, min farfars kusin, min pappas bror, min pappas kusin osv. Husen var fyllda av släkt där man alltid var välkommen. Där man gick och var påskkärring, sålde jultidningar, hade våffelkalas. Det var vår by.
Nu är hela den gamla generationen borta och många av de yngre har flyttat. Främlingar har flyttat in. Nico kommer aldrig få uppleva hur det känns att vara välkommen i varje hus.
När jag satt där idag i kyrkbänken så kändes det inte bara som om min barndom för länge sedan är passerad utan som den dött ut, en efter en har de försvunnit och tagit en del av min barndom med sig. Jag har ju alla fina minnen kvar men kan inte bli av med den där känslan av att förtvivlat klamra sig fast vid något man höll så kärt och känna det sakta glida ur ens grepp och försvinna i fjärran.
