Sådant man är rädd för
Idag kan man i DN läsa denna artikel. Om hur dagispersonalen glömde en treåring på stranden efter en utflykt. Det är sådant jag drömmer mardrömmar om. Alltså det finns fan inga gränser för hur vansinnig jag hade blivit om jag hade fått veta att mitt barn hade glömts någonstans, eller skadats för att ingen såg.
Det värsta är ju att som förälder så har man ju faktiskt ingen koll när man lämnar sina barn på dagis. Man kan ju se om barnet verkar glatt eller inte när man lämnar och hämtar, men annars har man ju faktiskt ingen aning om hur de haft det under dagen. Speciellt inte när de är så små att de inte kan prata och berätta.
Jag har väldigt stort förtroende för personalen på Nicos dagis. Jag tycker de är kunniga, öppna, omtänksamma, varma och trevliga. Men vad vet jag om de vikarier som hoppar in ibland? Och i många lägen handlar det ju inte om personalens kompetens eller ansvarstagande utan helt enkelt att de ha för små resurser. En dagisfröken (förskolepedagog om vi skall vara lite pk) kan ju inte ha full koll på hur många ungar som helst på en gång. Och eftersom kommunerna ofta snålar in på personalstyrkan så är det klart att saker kan hända.
Jävligt läskigt. Sådant man inte alls vill tänka på.
Får trösta mig med, eller lugna mig med kanske man skall säga, att Nico verkar trivas väldigt bra och verkar sedd och bra omhändertagen på dagarna.
