Kvinnors icke-varande på film
I DN kan man läsa hur man Bechdeltestat de senaste årens svenska filmer och hur 20 av 30 får underkänt. Ganska illa ändå men tanke på att Bechdeltestet enbart går ut på att filmen för att "klara sig" måste ha minst två namngivna kvinnor (alltså inte "kvinnan i kassan" eller "namnlös receptionist") som har ett samtal med varandra om något annat än män.
Rätt illa ändå att så få filmer visar vardagen/verkligheten/världen så som den är, alltså med kvinnor som interagerar med andra lika mycket som män gör. Vi är liksom inga birollshavare i verkligheten, inga sidekicks, och vi har lite annat fokus än enbart män.
Än värre är väl dock att vi aldrig ens tänker på att det är så världen skildras på filmduken. Jag själv reflekterar ganska sällan över att jag ser film efter film efter film om män, med män och med nån liten kvinna som får figurera i marginalen då och då om denne har tur.
Men om man skall ha gnällkalas så får man ju säga att det är värre för de som är homo. Homosexuella får ju oerhört sällan figurera på ett normalt sätt i film. De får liksom aldrig "bara vara" i en film, utan då skall det fokuseras väldigt mycket på just det homosexuella - som en grej, som något annorlunda och avvikande. Gärna ångest. Eller så är de en sådär rolig fjollig sidekick, bögkompisen. För ja det är ju mest homosexuella män som får vara med om nån homo skall vara med alls. Lesbiska ser man knappt röken av.
