For real
Ja jag stör ju mig på mycket, men få saker gör mig riktigt riktigt arg. Sådär förtvivlat arg att hela min själv skriker av ångest över att jag ensam inte kan förändra hur det är. En av de sakerna är homofobi. Och inte bara sådär riktigt hatisk homofobi utan också det där "jag hatar inte homosexuella men det är ju inte normalt" eller "jag tycker det är ok om någon är homosexuell" (när man säger det på ett sådär jag kan väl acceptera det-sättet) Gaaaaahhhh.
Jag kan verkligen, inte på något plan, förstå alls hur någon kan uppröra sig över(ha en åsikt om/hata någon för/värdera vem någon annan människa älskar eller har sex med. Vad har andra med det att göra??! Varför skall kärlek till motsatt kön vara finare än den till samma? Om alla inblandade är med på noterna vad spelar då själva sexets utformning för roll?
Och med tanke på att var och varannan tonåring verkar ha analsex nu för tiden (eller va fan vet jag egentligen om vad de har) så kan de ju inte köra med att de blir äcklade av tanken på bögsex längre. Och oavsett, ge fan i att tänka på deras sexliv då? Som om vanligt svenssonsex skulle vara så sexigt att observera. Inte fan blir jag tänd av tanken på bleka dallriga rumpor och svajande hängpattar (like me) men så känner jag inget behov av att föreställa mig varenda människa jag möters sexliv.
Om min son skulle vara homosexuell så skulle jag inte vara ok med det jag skulle inte acceptera det. För jag skulle tycka att det var samma sak som om han var heterosexuell. Same same but different liksom. Kanske skulle jag ha lite hjärtesveda över att världen fortfarande är så jävla inskränkt, men det hade ju inte haft nåt med honom att göra. Inte ens det där fjantiga nu får jag inga barnbarn, omg det är 2013 och homosexuella kan få barn lätt som en plätt (vilket iofs är att förminska den kamp vissa går igenom för att få ett barn, men det är liksom ingen omöjlighet, det är det jag vill få fram).
Så skärp er för fan världen. Kärlek till alla.
