Att önska kön på sitt barn
Det har ju stått en del i tidningarna det senaste, och har även läst en del om det på olika bloggar, om det där med att önska ett visst kön på sitt barn. Jag vet inte jag. Utan att kunna definiera det riktigt så känns det bara så fel. Och jag kan inte låta bli att undra hur det känns för de barn som kanske läser eller hör talas om detta, om de undrar om deras föräldrar var besvikna.
Man skall väl vara tacksam om man får ett frisk barn över huvudtaget. Sedan är det klart att folk har rätt att drömma och fantisera, men just vad gäller detta så känner jag kanske att man kan hålla det för sig själv.
Dessutom känns det i många fall som dessa önskningar om ett speciellt kön handlar just om de föreställningarna man har om kön. Att man tror att man lättare skall förstå ett barn som har samma kön som en själv, eller att man har lättare att dela intressen med ett barn av samma kön. Och det tror jag inte alls stämmer. Det beror ju helt på individen.
Innan Nico föddes fick jag ett tag för mig att jag väntade en flicka och när jag fick veta att så inte var fallet så var jag i det närmaste chockad då min övertygelse varit så stark, men jag var inte besviken. Jag brydde mig faktiskt inte direkt om könet alls. Båda könen hade sina tjusningar - också kopplat till mina egna föreställningar och fördomar såklart. Hade fått för mig att pojkar är enklare då deras tonårstid tycks något mindre turbulent och utan pms medan det har en slags barnslig tjusning att köpa klänningar vilket säkert är en kvarleva från leka-med-dockor-tiden.
Om jag skulle få ett barn till hade jag inte heller direkt brytt mig. Kanske hade det varit kul att få en dotter. Inte för att detta skulle vara bättre på något sätt utan bara för att få ha upplevt hur det är att ha både en son och en dotter.
