Världens bästa man
Jag har själv svårt för att lyssna på andras kärleksförklaringar till sina partners. Det kan kännas för personligt på något sätt, som något de kan ha för sig själva. Blir som att följa med dem in i sovrummet. Kanske helt stört av mig att känna så, kanske helt oromantiskt?
Men nu skiter jag i det för nu tänker jag skriva om vilken fantastisk man jag har - och vilken tur jag har som träffade honom. Jag tänker ibland på det, hur omöjligt det skulle vara att träffa någon lika bra om det skulle ta slut mellan oss. För inte bara det att han är bra i sig själv, utan vi är liksom bra tillsammans. Vi matchar varandra.
Förutom att jag tycker att han är finast i världen och han kan hantera mitt pms-humör så har vi så många saker vi har gemensamt och vi har väldigt lik grundideologi. Vi älskar våra sci-fi-filmer och intressanta dokumentärer, katasttroffilmer och överlag så tycker vi båda mycket om film. Vi är båda ateister, åt vänster politiskt och är båda feminister (vet dock inte om han kallar sig det, men det är han). Han har också genustänk vilket är underbart för skulle aldrig stå ut men en man som inte tyckte det var ok att Nico hade kjol eller så om han ville ha det. Han är absolut inte ens en gnutta homofobisk och det är också en otroligt viktig egenskap för mig.
Han är världens bästa pappa som verkligen engagerar sig. Inte bara bus-pappa även om han är det också utan en sådan pappa som följer med på alla utvecklingssamtal och föräldramöten. Han är också min bästa vän som jag alltid kan prata om allt med och även om vi såklart kan ha konflikter ibland så har vi båda inställningen att är man oense så pratar man ut om det och lyssnar på varandra för att lösa det. Ok, han är inte alltid världens mest lyhörda min snurriga professor men jag vet att om jag ber honom så finns han alltid där (vi praktiskt taget inledde förhållandet med att han följde med på en livmoderbiopsi som stöd).
Han låter mig vara som jag är och jag kan få känna att jag är ok just så. Och jag älskar honom precis som han är. Vi kan drömma tillsammans, pusha varandra men också hejda varandra när det behövs.
Dessutom är han ju superhändig och kan fixa typ allt praktiskt. Det han inte redan kan lär han sig på tre sekunder. Och han får alltid praktiska saker gjorda. Jag är den som planerar, han är den som får det gjort.
Jag är inte den som säger att jag behöver någon. För man måste vara sig själv nog i livet. Man måste inse att kunde man leva innan så kan man leva efter. Men jag vet inte vad det skulle vara för liv. För innan var ångest, oro, och nyanser av grått. Han gav mig allt det jag drömt om.
Och jag tar och lånar några av de finaste ord jag hört från en man som heter Ove: Han är all min färg.
.
