Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Reflektioner kring saker jag läst idag

Publicerad 2013-06-01 19:56:54 i Allmänt,

Jag känner att jag inte helt har hjärnan med mig för att komma med insiktsfulla inlägg idag, men tänkte skriva lite kringt vå inlägg jag läst idag.
 
Först läste jag på Sannas blogg kring bristen på (socialt) liv när man fått barn. Jag känner igen mig såå mycket. Blir så förundrad när man läser om människor som GÖR saker fast de jobbar och har barn. Utflykter, middagar med vänner, hobbies och jag vet inte vad. Då undrar jag alltid om de fötts med en energi-gen som jag saknar eller om de möjligtvis har tilldelats extra timmar på sitt dygn.
Jag har noll socialt liv sedan Nico föddes. Jag jobbar och när jag kommer hem gör jag små försök att ha lite ordning (misslyckas oftast) och sedan försöker jag underhålla sonen tills han somnar och när han har somnat har jag noll energi kvar. Om jag skall umgås måste de komma till mig för jag orkar sällan ta mig någonstans, och rätt få människor orkar hålla kontakten på de premisserna. I vårt fall är det ännu svårare att behålla sociala kontakter då Nico skriker och gråter om man pratar i telefonen vilket innebär att de flesta samtal blir korta och högljudda.
 
Om man dessutom arbetar inom skolan så är det så att alla, både elever, lärare och annan personal, är nära döden i slutet av varje termin så just i nuläget är jag som en jäkla trasa.
För det mesta går dock livet på rutin och jag hinner/orkar inte ens sakna socialt umgänge.. men ibland kommer det på en... ensamheten, och då känns det som jag glömt hur man ens tar kontakt med människor.  Och inte ens när jag vill träffa folk, eller har orken, så vet jag inte hur man skall få tiden att räcka till. Jag menar, på en vardag är tiden från det att jag kommer hem tills det att Nico skall sova högst två timmar och på den tiden skall vi ju hinna äta middag också. På helgerna har man ju då en miljon saker att göra eftersom man aldrig hinner något på vardagarna.
Skall livet vara så här? frågar man sig själv ibland. Jag tror nog dock att svaret är: Vara och vara... det ÄR så.. deal with it!
 
Och det försöker jag göra också... jag dealar... typ

Sedan läste jag detta inlägg om våldtäktsskämt på Schmenus blogg. Att det är helt sjukt att skämta mn våldtäkt är liksom självklart och Schmenus skriver så bra om det att jag liksom inte behöver tillägga något. Vill istället bara dela med mig av en historia.
När jag gick i åttan så hade jag en dag lektion men behövde gå på toaletten. Jag lämnar därför lektionen och beger mig ut i korridoren. Där möter jag två äldre killar som oprovocerat hoppar på och brottar ner mig på marken, en sätter en kniv under min haka och säger "jag skall våldta dig!"... sekunden efter släpper de mig och skrattar och säger att det var på skämt.
Jag tyckte att det hela var mindre kul och berättade om detta för min lärare som förde det vidare till rektorn. Och visst de fick be om ursäkt, kniven beslagstogs och sådär... men det kändes ändå som om ingen riktigt fattade grejen. Hur det känns att som tjej få höra de orden... Hur rädd man blir. Hur det känns inom en - länge. För våldtäkt är inget skämt... det är en realitet.. något som kan hända en nästan när som helst.
Våldtäkt - är - aldrig - kul.

Kommentarer

Postat av: schmenus

Publicerad 2013-06-01 20:00:17

MEN HERRE.JÄVLA.VAAAAA

Det är inte rimligt :(

Svar: Nej det är sjukt... men jag är nog en magnet vad gäller jävligt passande och sjukt beteende hos män. Har ju även råkat ut för en manlig at-läkare som frågade om han kunde få göra en gynundersökning "för skoj skull" och att jag nog "skulle tycka om det"... Vet inte om jag utstrålar någon skumt hormon eller så...:/
Knyttet

Postat av: schmenus

Publicerad 2013-06-01 21:01:26

men Va????? Det är ju ÄNNU sjukare....

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela