Hur det var då
Jag kanske skall klargöra att allt inte var bara hemslt när jag var liten. För det första hade jag världens bästa liv hemma, och för det andra så hade jag vänner som jag ofta var med så jag var inte helt ensam alltid. Dock fanns det stunder då jag var helt ensam och vänner som bara var mina vänner i smyg utanför skolan.
Och det var inte så att alla i min klass var små monster. Majoriteten, om inte alla, är trevliga människor. De var bara barn. Barn som omedvetet kanske gav sig på den som de kände var svag (= för snäll för att göra motstånd) och som medvetet inte hade en tanke på att deras "roliga" påhitt och intriger gjorde någon annan väldigt illa.
Jag var kanske lite udda när jag började skolan. Mest van att umgås med vuxna, lite lillgammal, kunde redan läsa och skriva väldigt bra och hade ingen koll alls på sociala koder och de där oskrivna regler som tycks finnas och som jag än idag har väldigt svårt för. Dessutom var jag säkerligen ganska känslig. Jag var van vid positiv uppmärksamhet hemifrån och var helt oförberedd på att någon kan vara elak mot en utan anledning.
Nu i efterhand kan jag själv inte förstå varför jag aldrig sa något. Jag vet ju att de frågade mig när jag ofta hade ont i magen och sådant och inte ville till skolan. Varför berättade jag inte då? Om alla jäkla "hemliga klubbar" som alla i klassen fick vara med i utom jag, och allt annat de hade för sig. Jag vet inte.
Och det är väl det som oroar mig. Att jag en dag skall fråga Nico om något är fel, och han skall svara att det inte är det... fast det egentligen är något.
