En evig kamp
Kämpar med att få Nico att sova lunch. Idag vill han inte alls, trots att han är trött. Han har gallskrikit och gråtit, så att jag med började gråta, och sedan fick jag sitta länge bredvid hans säng medan han vägrade lägga sig ner utan satt upp och vaggade med sin snutte som ett apatiskt barnhemsbarn.
Sedan gick jag ut ur rummet och det var tyst länge, länge och jag trodde att han hade somnat. Inte förrän jag gick mot hans dörr med avsikten att gå in och se till så att han hade täcket på så hör jag den mummlande rösten därinne.
Lägger örat mot dörren och hör hon han argt babblar tyst för sig själv där inne. Som om han berättar för nallarna om hur dum jag är.
Så han sover tydligen ine alls. Men det är tyst en stund i alla fall.
Shit vill inte ens tänka på nar han blir en trotsig femåring eller så.
